Drottningen av näver

Få kan mer om näver än Karin Lundholm. Kanske beror det på att hon inte ger sig. »Jag vill inte göra som andra. Jag har aldrig velat det«.

Foto Sara Mac Key
6 februari 2019

det ligger ett skyddsrum under Karin Lundholms hus. Det är ett av de sista som byggdes under kalla kriget på 1980-talet. Om krisen kommer, som det stod i broschyren, är det här som grannarna ska ta skydd, trots att det ljusgula parhuset i hälsingska Iggesund är hennes eget. I villkoren ingår att hon inte får sätta upp något på väggarna. Inte täppa till dörrarna. Kapacitet: 150 personer.
– Du får komma ner om du lovar att blunda, säger hon bistert och öppnar dörren till det kalla, ekande rummet, stort som en gympasal. En vän har målat glada fönster på väggen.
Det är inte tomt.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Glest utspridda i källarrummet står hyvelbänk, slipmaskin, bandsåg och arbetsbord. Där hänger hörselkåpor och en rasp. En grön plastkasse buktar full med tunnväggiga björknävercylindrar och längre in ligger två högar med näverflak i press – barksida mot barksida, savsida mot savsida. Ena traven har sjok som är tunna och lättböjliga, bra för flätning och antagligen skördade från träd i skog. Det andra är grövre flak, hämtade från björk i öppet landskap, tänkta för stadig helnäverslöjd.
Någon har kallat Karin Lundholm för näverdrottning. Någon annan: näverprofessorn. Hon ruskar besvärat på sig, byter samtalsämne och nickar mot dammsugaren.
– Hit ner går jag bara när jag ska göra grovjobbet.

Det var på 1960-talet som Karin Lundholm insåg att den riktigt djupa kunskapen om näver försvann allt mer. Husbehovsslöjden hade konkurrerats ut av industrialism och köpesaker, och slöjdande hörde allt mer sällan till vardagen. Karin Lundholm var ung och ny hemslöjdskonsulent i Västerbotten, och försökte lära sig så mycket som det bara gick för att rädda vad som räddas kunde.
På den vägen är det.

Genom åren har det blivit både kurser och böcker – som den snart femtioårsjubilerande Näverslöjd skriven tillsammans med Katarina Ågren. Dessutom ett ständigt sökande efter bleknande kunskap.
Holkarna är ett bra exempel.

Vi har stigit in i Karin Lundholms ombonade kök nu. Hon har just måttat upp kaffe ur en av de cylindriska burkarna och slagit fast att näver ska användas. Själv har hon det till det mesta.
– Det är smak och luktlöst, fantastiskt för förvaring, säger hon medan kaffedoften sprider sig över rummet. Brödet hon bjuder på är gräddat i järngryta. Den här gången har hon inte björksav till degvätska, men annars blir det lätt så.

På vändbänken vid matbordet står näverburkar i rad. De kallas just holkar, på gammelsvenska. Jokkmokks marknad närmar sig och hon har börjat bygga upp ett lager att sälja. »Där finns den internationella publiken, och det är något magiskt med att vara där«, som hon säger.

Kärlen har ett säreget uttryck. Kraftfullt. Både vilt och kontrollerat i ett. Gammalt och nytt på samma gång. Hon har målat dem i linolje-färger eller äggoljetempera, ofta i mustiga toner och guld – eller i kornblått köpt i Yves Saint Laurents galleri i Marrakech.
– Sånt gillar jag!

Hon sveper med blicken över sina arbeten.
– Burkarna är traditionella. Men locken ser jag som en möjlighet att ta det ett steg till. Jag vill inte göra som andra. Jag har aldrig velat det.

Ser man enbart till det uråldriga hantverket, är det ändå inuti holkarna som den största märkvärdigheten finns. De är gjorda av hela näverrör och därför fullkomligt släta och skarvfria på insidan. I trettio år hade Karin Lundholm sett sådana rör-burkar på hembygdsgårdar och museer och visste att det var görligt. Men ingen verkade veta hur.
Karin Lundholm gav sig inte, och tog reda på det – i Ryssland.
Lösningen visade sig vara kniven.
– Det gäller att tänja på barken i savtid, berättar hon och går och hämtar den holkkniv, som hon låtit ta fram efter insikten. Den är smäcker, tunnbladig, en halvmeter lång och med slipad egg på bägge sidor.

För in kniven mellan bark och virke och låt den löpa varvet runt, förklarar hon, gärna tillbaka också, tills det släpper. Trädet måste vara nedtaget, förstås, och kapat i burkhöga längder. Sedan tar man en slägga och slår ur stamvirket.
– Som mest har jag slagit ur tjugo cylindrar på en timme. Då hade jag ont i ryggen efteråt, säger Karin Lundholm.

Men än är uppdraget som hon givit sig själv inte slutfört.
– Jag brottas fortfarande med de riktigt stora stammarna. Jag får inte nävern att släppa riktigt. Den suger fast på något vis. Men jag hoppas kunna lösa det. Visst är det intressant!?

Visste man inte bättre, skulle man tänka trä, så stadiga är hennes holkar. Sladdriga näverföremål gör henne bara trött, om mjukheten inte är avsiktlig och till gagn för funktionen vill säga. Det talas för sällan om kvalitet nuförtiden, säger Karin Lundholm med eftertryck.

Ett par gånger har hon ombetts att laga möbeldesignern Mats Theselius rikskända näverfåtöljer och byta ut den söndertrasade, enkelflätade näversitsen. Hon har svarat med att fläta i fyra lager, för håll-barhetens skull.
– Då kommer de stå sig, säger hon bestämt, mån om att de få ambassadörer för näver som låter tala om sig, också kommer till sin rätt.

Även hennes holkar består av flera lager. Utanpå insidans cylinder ligger ytterligare två, tre skikt där det yttersta oftast är tampat och sammanfogat genom ett sinnrikt lås. Men inget är limmat. Karin Lundholm dukar av bordet medan hon förklarar hur lagren trots det sitter ihop. Det låter som en ramsa. »Fukt, värme och tryck!«

Utsätts materialet för dessa tre, uppstår nämligen ett natureget lim och näverskikten klibbar samman. Det är vaxer som omvandlas till klister – samma vaxer som även gör näver tätt mot vatten och gaser.

Hon skjuter upp dörren mot trädgården och pekar på en lagerhylla full med mallar. »Här!« Det är svarvade träcylindrar som är kluvna på mitten, lodrätt. Karin Lundholm förklarar principen: Om man skjuter ner en mall i ett näverrör som först hettats upp av varmvatten, och sedan trycker ner kilar i skarven mellan blocken, så pressas träcylinderns två delar ut mot holkvägg och omkringliggande näverlager. Efter några dagars torkande, sitter flaken ihop. Om trycket varit nog vill säga. »Men jag gör bort mig fortfarande«, konstaterar hon krasst.

Vi går in i det lilla grovkök som är verkstad bredvid matrummet. Det är här som finliret tar vid efter det bossiga grovgörat i källaren. Hyllorna är belamrade av tvingar, hinkar, penslar och färger. Här finns rötter, näver och halvfärdiga arbeten. Hon visar några verktyg. Det är stämjärn för att göra formen på tampade lås så distinkta som möjligt, billighetssaxen från Clas Ohlson och de prylar med trekantig egg som hon använder till att göra hål, eftersom sylar med rund egg bara spräcker nävern.

Också till prylarna kan man knyta en materialspecifik Karinupptäckt: Om man glödgar verktyget innan man sticker hål, kommer nävern att släppa ifrån sig hartser runt hålrummet och perforeringen bli mer hållbar. Den insikten har visat sig vara användbar, inte minst till vikt näver, där slutpunkten för skurna snitt ofta sätts med ett hål.

På diskbänken står just en vikt och sydd näverkorg, som från början bara var ett plant flak. Sömmarna är gjorda med tunn björkrot och korgen är klädd med linne på utsidan. Den är inte klar än, så kläd-nypor håller formen på plats.

Karin Lundholm vrider på korgen och pekar på näverns andningsöppningar, de som ser ut som raka små streck på savsidan av materialet.
– Om man tänkt vika, ska man välja näver efter storleken på lenticellerna. Nävern håller bättre om de är så korta som möjligt, förklarar hon av bara farten.

Nävern måste få komma vidare. Varför tar inte slöjdskolorna sitt ansvar?

Det är dags att prata skola. Ibland har Karin Lundholm tänkt att hon borde blivit lärare, »men det blev jag ju också, på sätt och vis«. Och nu, som pensionär, när hon arbetar ungefär halvtid med sin näver, har hon funderat mycket just över vikten av utbildning. Och över faran i om sådan inte existerar.
– Nävern måste få komma vidare! Varför tar inte slöjdskolorna sitt an-svar, frågar hon med skärpa i rösten.

Idag finns det ingen längre näverutbildning i Sverige och den som vill skaffa sig en helhetsbild av det formbara höljet från landets tredje vanligaste träd, har ingenstans att vända sig. Karin Lundholm har dragit i några kontakter, men känner sig mest undansopad.
– I Sverige kan vi fläta näver och tampa burkar idag. Men allt det andra då, det vikta och sydda?

Hon föreslår en distansutbildning. Förslagsvis ett år lång med träff en gång i månaden. Då skulle var och en få tid på sig att träna handlag och utveckla sitt uttryck på hemmaplan före nästa träff. Hennes ögon börjar lysa.
– På en utbildning triggar man varandra. Man möts, ger och tar. Det är vad som behövs nu!

Hon har märkt att intresset för näver ökat på senare tid – igen. Unga slöjdare hör av sig. Då och då har hon haft besök hemma i villan, pratat material och teknik dagen lång och stått vid spisen och kokat näverband – ja, det är ytterligare ett sätt att få burkar att hålla samman eftersom näver tänjer sig vid kokning. Efter att ett nykokat band fästs runt en burk, drar det ihop sig och limmas fast när det torkat.
Det finns så mycket att ta upp.

– Man kan ju bara läsa sig till en del. Ibland sitter kunskapen helt enkelt i näven, och då måste man få chans att öva om erfarenheterna ska sätta sig, säger hon och kommer in på allt annat som en utbildning kunde ta fasta på. Som materialspecifika förmågor. Att näver flyter och står bra emot röta. Eller hur olika näver blir beroende på hur och var björken vuxit. Hon visar en flätad korg som är mörkt, mörkt rödbrun. Den nävern har hämtats i närheten av en gran. Eller ta skillnaden i kvalitet hos glasbjörk, vårtbjörk och nordamerikansk pappersbjörk, och hur man skulle kunna dra fördel av dessa skillnader i olika produkter.
– Ja, tänk på allt som inte uppfunnits än, säger hon med en röst som skvallrar om många år både i Hälsingland och Västerbotten.

På köksbordet står ett fat gjort i Minnesota, just av pappersbjörkens släta och kraftiga näver. Det är lågt, flackt och stadigt. Skuret och vikt. Bredvid står en tolkning signerad Karin Lundholm. Samma teknik, annat uttryck.
– Sådana skulle man kunna utveckla och ta vidare. Titta vad elegant, säger hon och böjer sig fram. Hon vill förklara sig.
– Jag har fått så mycket av min näver. Jag vill att också andra ska få chansen.

6 februari 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy