Tillsammans med dem som gått före

Vävskeden i renhorn är en gudagåva att hålla i. Så len och behaglig. Den var min farmors, från Gällivare-sidan av släkten. De smala, perfekta springorna, de få men sirliga dekorationerna, det utsökta hantverket av någon som visste vad han gjorde när han slöjdade.

Själva vävandet i sig var också en sann fröjd. Det var jul när mamma hjälpte mig att komma igång. Då var det länge sedan jag vävde sist. Det måste ha gått minst femton år. Första gången var jag runt sex år och mormor var läraren. Jag minns ännu hennes tips. Som att skärpet, som bandet är fäst i runt magen, skulle sättas runt en av pinnarna på pinnstolen. ”Så skonar du ryggen”, sa hon åt mitt sexåriga jag som väl aldrig hade upplevt ryggont. Men mormor pratade alltid med mig som om jag var vuxen. Hon hyste hopp om mitt slöjdande och involverade mig i sina projekt. Vi beredde skinn vid sjön, färgade med bark och skrapade bort hinnor så att det blev jämnt. Bäst minns jag den skarpa lukten när man tar bort hår från renskinnen efter att de legat i sjön i en vecka eller två.

Att sitta med vävningen väckte de minnena till liv. Och påminde mig även om mormors mor, hon som gjort mönstret, och som jag inte har egna minnen av eftersom hon dog när mamma var barn. Men bilden av henne är ändå levande. Så är det med hantverket, duodjin, och med det traditionella. Det bär på berättelser som gått i arv från generation till generation, vare sig det handlar om just duodji – eller språk, jojk, renskötsel, fiske, mat. Eller om att vara ute i de marker som vi ärvt av dem som gått före, som vi lånar av dem som kommer efter.

I de mönster som jag väver ligger något större än mig själv och min kamp med slöjdandet. I händerna håller jag en del av det som mina förmödrar envetet, enträget, envist höll fast vid, trots att de levde och verkade i tider där deras händer skulle skämmas, språket skulle försvinna och då deras lågmälda jojk – medan de slöjdade i det varma skenet från eldstaden – skulle tystas.

Och det slår mig att jag tydligen inte ska sluta slöjda, utan kämpa vidare. Som mamma.

Mamma gör klart tofsarna till det ena skobandet. De rynkiga händerna rör sig varsamt över garnet och på sitt ödmjuka vis säger hon att hon inte riktigt kan. Mamma är aldrig skrytsam eller stor på sig, ändå utför hon stordåd på stordåd. Inte bara i slutförandet av den här enkla väven, utan i hela sin livsgärning, i allt hon kämpat för i Sápmi. Varje ledig stund har hon visat oss värdet av att varsamt förvalta det vi lärt oss från dem före oss. Ödmjukt, med varsamma händer, in i framtiden.

Nu är skobandet klart – och tofsarna utsökta. Det blev bara ett enda, och kortare än vad ett skoband ska vara, så jag ska använda det som band till en väska istället. Jag har börjat grunna på hur den ska se ut. Jag har ett skinn som jag och mamma beredde i fjol som skulle passa bra. Och det slår mig att jag tydligen inte ska sluta slöjda, utan kämpa vidare. Som mamma. Och som alla som gått före henne.

Sofia Jannok är artist och låtskrivare.