Vantarnas Ö

Säg »estniska vantar« och en stickintresserad får något suddigt i blicken. Hemslöjd tog färjan över Östersjön för att se vad uppståndelsen handlar om.

Foto Sofia Runarsdotter
28 januari 2015

Det är 1957 och Ella har just fyllt 20. Hon är nyförlovad och förväntansfull. Hemma på gården på den lilla ön Kihnu i Estland står en kista full med mönsterstickade yllevantar, sockor och vävda band. Det är hemgiften som enligt traditionen ska delas ut till bröllopsgästerna när hon blir gift.  Hon har stickat sedan hon var fem år gammal och nu är allt på plats. Under förlovningsfesten fick hon hjälp med de sista detaljerna av kvinnliga släktingar och vänner. Men det kommer inte att bli som hon har tänkt sig. Hennes svärfamilj vill inte ha med henne att göra. De har siktet inställt på en annan flicka, en som är mera lämpad än den enkla Ella. De accepterar inte sonens val, men han låter sig trots allt inte styras. Giftermålet blir av, men den stora festen uteblir. Kistan med bröllopsgåvor blir stående i förrådet.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


»Om ni ska fotografera mig vill jag ha en stickning i händerna! Jag kan inte sitta sysslolös som en gammal gubbe«, protesterar Ella Leas. Överkastet har hon vävt själv och kuddarna har hon broderat.

57 år senare sprider sig en tung, smetig doft av malmedel i Ella Leas kök när hon plockar fram en av de tänkta bröllopspresenterna. Ett par sockor och ett par blåvitmönstrade vantar omknutna av ett handvävt band. Det är det här som kallas en »hel gåva« här på Kihnu. Det är en del av den lokala bröllopsritualen som ingår i det som Unesco utnämnt till ett immateriellt världsarv. Alla gäster på ett Kihnubröllop ska få en gåva, men är man fattig kan man komma undan med att ge en »halv gåva« – bara sockor eller vantar.

Det mesta av innehållet i Ella Leas bröllopskista delade hon ut på äldsta sonens dopfest. Och efter tre års äktenskap gav hennes svärmor äntligen med sig och accepterade Ella som en del av familjen. Då fick hon nöja sig med ett par sockor i present. Ella sitter på en låg pall vid vedspisen i köket och stickar medan hon berättar. Kylskåpet surrar och stickorna klirrar. Vintersolen silar in genom fönstrets spetsgardiner.

Kihnu, eller Kynö som den heter på svenska, är en platt liten ö i havet utanför sydöstra Estland, med jordbruksmark och höga tallskogar. Tre kilometer bred och sju kilometer lång med en högsta punkt på nio meter över havet är den hem åt drygt femhundra personer i fyra små byar. Sommar, vår och höst förbinds den till fastlandet av en färja som går två gånger om dagen, men på vintrarna är den helt isolerad, med undantag för de riktigt kalla år när isen håller att köra på.

Kanske är det just isoleringen som har gjort att många urgamla seder har överlevt här. Kihnu är berömt för sina förkristna sånger på Kalevalameter och för sin komplicerade bröllopsritual där stickade vantar som sagt spelar en central roll. Idag är det ovanligt med traditionella bröllop men de mönstrade vantarna och sockorna syns fortfarande på många händer och fötter, även till vardags. Nästan alla män arbetar med fiske här, vilket betyder att kvinnorna under långa perioder fått rå om ön själva. Det är de som har tagit hand om familjen, huset och jordbruket på somrarna. Och som har stickat, sytt och vävt alla kläder på vintrarna.
– När jag var liten stickade de äldre kvinnorna precis hela tiden. Till och med när de gick stickade de, med nystanet i en påse på höften. Jag gick efter och härmade dem, berättar Ella.

Det är också kvinnorna som än idag håller liv i öns seder och bruk. De äldre klär sig jämt i huckle, blus, förkläde, stickade sockor och randig yllekjol. Även en del av de yngre, och till och med skolbarnen gör det. Idag är kvinnornas speciella kläder en av orsakerna till att fler och fler turister kommer till Kihnu. Men för dem som har levt här har reglerna runt dräkten också kunnat verka kvävande.

Ella Leas visar sina strumpor.

Ella plockar fram ett fotoalbum och berättar om sin farmor, »den legendariska« Maria Mätas. På bilderna syns hon som den enda äldre kvinnan utan förkläde. Det var nämligen förbehållet gifta kvinnor. Maria Mätas föddes 1871, gifte sig aldrig, men fick sex barn med sex olika pappor.
– Folk skrattade åt henne och pratade bakom hennes rygg. Men hon som skvallrade värst fick ångra sig sen, för hennes dotter fick det likadant, berättar Ella fnittrande.

En kvinna som Ella Leas föddes i ett fritt Estland, växte upp under tysk ockupation och har levt största delen av sitt liv under sovjetiskt styre. Tvångskollektiviseringen
efter andra världskriget ändrade livet på ön radikalt. Från att varje familj ägt och brukat sin egen lilla jordplätt beslagtogs djur och marker som istället tillföll det stora kollektiva jordbruket. Det var en svår tid för de flesta i befolkningen men Ella minns en lycklig barndom. Medan modern jobbade på kolchosen tog hennes moster hand om allt tungt jobb i hemmet så att Ella skulle få tid att leka.
– Jag hade tur, säger Ella.

Under sovjettiden skulle även vantstickningen på Kihnu anpassas till statlig sovjetisk standard. På 1960-talet började många kvinnor sticka åt föreningen Uku som hade till uppgift att bevara och utveckla Estniska hantverksprodukter – ett initiativ från Moskva. Att sticka vantar för Uku blev ett populärt sätt för kvinnor att tjäna några extra slantar. Arbetet på kolchosen avlönades bara med spannmål, men för vantarna fick man betalt i pengar.

Uku-vantarna skulle stickas i vissa förutbestämda mönster och storlekar och med ett särskilt garn som levererades till ön färgat och klart. Det var syntetblandat, grövre och fluffigare än det vanliga Kihnugarnet. Ella förklarar att när hon stickade Ukuvantar hade hon bara 15 maskor på varje strumpsticka. I vanliga fall har hon 24.
– Det skulle gå undan förstås. Men vi vägrade att vänja oss vid den nya standarden. Åt oss själva stickade vi våra gamla mönster som vanligt. Ukuvantarna var inte alls lika vackra som våra egna mönster. Vi öbor skulle aldrig ha kommit på tanken att visa oss i vantar från Uku, fnissar Ella.

När hon var ung arbetade Ella i hamnen. Varje morgon gick hon en halvmil till jobbet och en halvmil hem igen på kvällen.
– Hela tiden medan jag gick stickade jag. Jag fick mycket stickat under de där åren i hamnen. Men sen fick jag råd att köpa cykel och då blev det lite mindre med den saken.

Några av Kihnus få kvarvarande kor.

Ella Leas har levt ett hårt liv med många sorger. Två av hennes sex barn dog unga. En vid tre års ålder och en vid 21. En annan faslig natt brann familjens hus
ner. Men Ella klagar inte.
– Jag har alltid varit väldigt fattig men när jag ser på teve om alla kriser och banker som kraschar så skrattar jag bara. Jag är glad att jag slipper bry mig om sånt.

Hon sitter aldrig still utan har jämt någonting i händerna. Huset har hon delat upp så att hon har ett handarbete för varje rum. Vardagsrummet för sockstickning, köket för vantar, sovrummet för sömnad och i det bakre rummet står vävstolen. Allra helst sitter hon framför platt-teven i vardagsrummet och stickar framför såporna på eftermiddagarna. Favoriten är en dubbad turkisk såpa, »Vad händer Fatmagül?« eller »Oskyldig förövare« som den estniska titeln lyder. Den handlar om den vackra Fatmagül som lever vid Egeiska havet. Hon är förlovad med den oduglige fiskaren Mustafa och drömmer om att slippa hans hatiska syster. Alltför våldsamma serier ger Ella mardrömmar, men när hon har svårt att sova stickar hon i sängen. Det håller henne lugn.

Ella är en ödmjuk typ. Hon vägrar säga att hon är stolt över något hon stickat. Hon bara påtar på som vanligt och delar ut vantar och sockor till släktingar och vänner. En del spar hon och säljer på somrarna också, när turisterna hittar hit. Att sticka ett par vantar tar tre–fyra dagar. När Ella var ung träffades öns flickor varje torsdag för att utbyta mönster, skvallra och sticka till sin hemgift tillsammans. Idag blir det inte lika ofta, och flickorna är inte lika unga, men en torsdag i månaden samlas de fortfarande
på öns museum, ett rosa timrat hus med ljusrosa fönsterkarmar. De har alla känt varandra sen barnsben och nu är de flesta av deltagarna i 80-årsåldern.

Rosaali Karjam, Leida Tapp, Liisa Nazarova, Salme Valm och Ella Leas stickar vantar och reder ut det senaste öskvallret.

Just den här eftermiddagen är de åtta kvinnor som sitter på en bänk och stickar. Sex av dem bär rödrandiga kjolar, med rödmönstrade förkläden och hucklen. Två av dem bär svart- och blåmönstrat istället – ett tecken på sorg. Leida Tapp förlorade sin man i vintras och Salme Valm sin syster. Ju längre tiden går desto mer färgglada kommer deras kläder att bli. Först är kjolarna helsvarta, men efterhand kommer fler och fler inslag av blått, grönt, gult, och till sist rött. Först när de börjar bära kjolar helt utan svarta ränder igen vet man att sorgen är avklarad.
– Torsdagsträffarna är viktiga! Först avhandlar vi de senaste nyheterna från ön, sen pratar vi om våra handarbeten och jämför mönster, förklarar Rosaali Karjam, en av Ellas vänner på plats.

Rosaali »Roosi« Karjam bär alltid med sig sin stickning i en tygpåse.

Alla kallar henne för Roosi. Med varmt leende och glittrande ögon är hon ett levande uppslagsverk när det gäller de mönster som stickats och broderats på Kihnu. Precis som Ella lärde sig Roosi sticka i femårsåldern. Det första hon stickade var strumpor till familjens katt. Först vid nio års ålder blev hon betrodd med att sticka åt människor. När Roosi gifte sig delade hon ut 117 par vantar, 44 par långa damstrumpor och 20 par herrsockor till gästerna. Men när brudkistan var tom började hon sakna allt hon gett bort. En efter en började hon återskapa vantarna och sockorna, en i varje mönster hon kunde komma ihåg. Samlingen växte och växte.

Roosi jobbade många, långa år på Kihnus väderstation, länge en del av Sovjets hårt bevakade västra gräns. Hon jobbade ofta natt och för att hålla sig vaken stickade hon. Idag har hon över 100 olika vantmönster, och hundra olika sockmönster i sin samling. Hon använder dem allihop, och har dessutom stenkoll på var hon fått varje mönster ifrån, och vad färgerna och symbolerna betyder. För henne är varje vante en anteckning – en souvenir som hjälper henne att minnas en person, en familj eller en specifik tid i hennes liv.
– Det här är skrifter från tiden när inga bokstäver skrevs. Varje mönster har sin mening, säger hon.

Rosaali Karjams senaste stickning med dubbelkors och åttabladsrosor.

Genom mönstren i broderade hättor och blusar och stickade vantar och sockor får man en inblick i vad som varit viktigt för kvinnorna på ön genom tiderna. Krapprotsrött skyddar mot ondskans makter, åttabladsrosen botar sjukdom, ull från fårets testiklar hjälper dig att bli gift, zickzackmönster står för trohet, dubbelkorset för fruktbarhet… Mängder av forskare, studenter och andra intresserade har genom åren fått ta del av Roosali Karjams kunskaper. Mobiltelefonen ringer ofta. Hon har också medverkat i flera böcker, senast Kärt Summatavets The letters of Kihnu Roosi som finns översatt till engelska. Att sprida kunskaperna om stickmönstren som utvecklats på Kihnu är hennes kall.
– Det är viktigt att visa världen att vackra konstföremål kan skapas av enkla människor. Om alla människor flyttar från Kihnu så kommer det som skapats här ändå att leva kvar, säger hon.

Krisen i Ukraina under 2014 har gjort avtryck på Kihnu. Som svar på EU:s sanktioner beslutade Ryssland förra året att strypa importen av mat från grannländerna i väst. Över en natt tappade den estniska fiskeindustrin sin största kund. Det blir allt svårare att hitta försörjning på ön. Roosi är också bekymrad över att öns unga kvinnor inte är tillräckligt intresserade av att lära sig sticka. Hon oroar sig för att kunskaperna om mönstren som hon samlat kommer att dö ut. Om någon utanför Kihnu ville ta vara på mönstren så vore det helt okej, tycker hon. Det viktiga är att vantarna fortsätter stickas, inte vem som gör det eller var det görs.

Leida Tapp och Salme Valm i sorgkläder.

Ett tjugotal sjömil därifrån, i kuststaden Pärnu, brer Kristi Jõeste ut 30 par mönstrade vantar på ett bord. Det har snöat hela natten och staden med pastellfärgade låga trähus ser ut som en kuliss till en julkalender på teve. Kristi Jõeste har precis varit i Tallinn och plockat ned sin senaste utställning, och har bilen full med vantar. Vill man veta något om estniska vantar är det Kristi man ska fråga. För tolv år sedan gick hon ut en fyraårig universitetsutbildning i traditionella hantverkstekniker och sedan dess har hon ägnat mesta delen av sitt liv åt att upptäcka, undersöka, och formge stickade vantar.
– Jag förälskade mig i stickningen. Det var en slump att jag hamnade på den utbildningen från början. Jag såg mig aldrig som en slöjdare utan var mer inne på grafisk formgivning. Men efter ett år eller två visste jag att jag hade kommit rätt.

Kristi Jõeste har på sig vantar med mönster från västra Estland. Lihula är speciellt berömt för sina fågelmotiv.

På den senaste utställningen har Kristi Jõeste visat 53 olika fingervantar med mönster baserade på antika och ibland halvt upplösta vantfragment som hon studerat i olika museiarkiv. Genom att sticka nya versioner av de gamla mönstren vill hon göra dem mer tillgängliga, ta ut dem från museerna så att fler kan få ta del av dem. Nu ligger de färdigstickade här på bordet tillsammans med några garnnystan och hennes pågående stickning. Stickorna är till och med tunnare än okokt spaghetti.

Det var färgerna och mönstren som en gång lockade in henne i vantarnas värld, men idag är estetiken inte längre huvudsaken. Nu är det allra viktigaste för Kristi att reda ut precis hur vantarna är stickade rent tekniskt.
– Det finns inte så många mästare kvar som man kan lära sig av hand-till-hand. På Kihnu finns de – där är är det som att tiden har stått lite stilla. Men så är det inte i
resten av Estland. Där får man sitta på museer och försöka förstå. Just därför är det viktigt att ta reda på alla de tekniska detaljerna, säger hon.

Kristi Jõeste är uppvuxen i Rapla i mellersta Estland men har rötter i Finland, Ukraina och södra delen av landet. Det gör att hon, till skillnad från kvinnorna på Kihnu, inte känner någon stark koppling till ett visst område – hon är lika intresserad av allt. Men hon har valt att avgränsa sig till det estniska.
– Det är mest en praktisk fråga. Så petnoga som jag är kommer det dröja ännu många år innan jag har tid att börja sätta mig in i något annat. Först vill jag lära mig allt som finns att veta om estniska vantar. Det finns över 2 000 par bevarade i estniska museer och jag har inte inspekterat mer än 500!

De flesta av vantarna är avfotograferade och går att studera i stora digitala arkiv. Men för att komma åt de tekniska lösningarna måste man vara på plats och vrida och vända på dem. På det sättet har Kristi bland annat kommit fram till att man använt tre olika uppläggningstekniker i olika delar av Estland. Ibland händer det att Kristi får syn på någon detalj hon aldrig sett förut.
– Då får jag pröva mig fram och experimentera för att lista ut hur det är gjort. Ska garnet gå över eller under? Ska maskan vridas? Det kan ta en hel dag att få till exakt det resultat jag vill ha. Då känner jag mig som en upptäcktsresande som hittat en ny värld. Det är en otroligt stor glädje.

I början av 1900-talet kom en brytpunkt i vantstickningen i Estland, precis som på många andra ställen. Folk ville bli moderna, internationella, leva i stan och ha moderna saker. Att sticka själv blev ett tecken på fattigdom. Det var mer prestige i att kunna köpa färdigt. Enligt Kristi Jõeste är det först de senaste 10 –15 åren som det har blivit mer populärt att sticka igen.
– En dag kommer kanske oljan att ta slut och elen kommer att behöva sparas. Då kommer det att vara väldigt värdefullt att kunna göra saker för hand. Folk börjar
inse det nu.

Kristi Jõeste och hennes kollegor på universitetet har målmedvetet jobbat för att fler ska få upp ögonen för gamla estniska vantmönster. Hon poängterar ofta lokala särdrag och ser inga problem med det, trots att extremnationalister runt om i Europa just nu använder precis den typen av förmodat lokala mönster för att bygga historien om det egna folkets storhet.
– Idag vill alla vara unika och många letar efter sina rötter. Det tycker jag är fint. Men hur man väljer att använda mönstren är upp till var och en.

Att sticka mönstrade fingervantar på 1,25 millimeters stickor blir man knappast rik på. Att ta ut en rimlig timlön blir omöjligt. Men med hjälp av deltidsjobbet på universitetet håller Kristi Jõeste näsan över vattenytan.
– Om jag lyckas förklara kunskapen som finns på insidan av varje vante, då kanske folk förstår deras värde ännu mer. När de inte bara är vackra. Det är det som gör att jag aldrig tröttnar på att sticka vantar. Jag är som en forskare. Det finns alltid fler experiment att göra. Djupare förståelse att söka.

Tillbaka på Kihnu har det hunnit mörkna. Här finns ingen utomhusbelysning, så när solen går ned blir det svart. Hemma hos Ella Leas fyller vedspisen huset med sin särskilda vedspisvärme. I kistan i förrådet, tillsammans med resterna av Ellas hemgift, ligger sex par oanvända stickade vantar. Det är gåvor till Kihnus dödgrävare,
de sex män som en dag kommer att gräva Ellas grav. Vantarna kommer att delas ut till dem efter hennes begravning. Den seden håller hon hårt på. Alla gamla kvinnor på ön stickar vantar åt sina dödgrävare, säger hon. Men än så länge är hon pigg. Rapp i repliken, rör sig vigt, tar hand om huset och trädgården själv och trampar med jämna mellanrum iväg på sin röda cykel för att sticka tillsammans med någon av sina väninnor i de andra byarna.
– Bästa tiden i mitt liv är nu. När jag var yngre hade jag så mycket att oroa mig för. Eldsvådan, mina söner som dog… Nu har jag ro. Så länge jag har hälsan att fortsätta sticka så är jag lycklig. För stickningen är det bästa jag vet.

28 januari 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy