Porträttet

Rosa

I november utnämndes Rosa Taikon till hedersdoktor för sitt engagemang för romskt kulturarv och sin outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter. »Jag som bara har två års skolgång«, skrockar hon själv. Men hon har banat väg hela livet. Inte minst genom att bli silversmed.

Text Ingela Hofsten
Foto Sara Mac Key
28 januari 2015

Det tar en bra stund innan hon öppnar dörren. Men till sist står hon där, Rosa Taikon. Glasögon och blus i samma turkosa och knallblå som förstukvisten är målad i, intensiv och vänlig blick. Hon förklarar att det är mödosamt för henne, som är krokig och stel i kroppen, att gå den långa trappan från övervåningen och ner. Ändå säger hon, apropå fotografens kameror:
– Jag gör allt utom att stå på huvudet!

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Rosa Taikon

Ålder: 88 år
Yrke: Silversmed
Bor: Flor, Ytterhogdal
Stolt över: Att hon nyligen blev hedersdoktor vid Södertörns högskola.
Oroar sig över: Att rasistiska och nazistiska partier fått så stort inflytande i dagens Europa.
Längtar efter: Vila, lugn och ro.

Här på bottenvåningen ligger hennes kombinerade verkstad och kontor i en före detta skolsal. Vid ena långväggen en kamin där en eld sprakar, på den andra fönster ut mot en gräsmatta med konstklippt tall. Mitt i rummet en stor arbetsbänk med tänger och andra verktyg i prydliga rader, gasbrännare, silvertråd på krokar, skisser, askar med diverse pryttlar, pärmar, böcker.

På den upphöjda plats där kateder och säkert en tramporgel en gång stod, trängs en mjuk röd soffa, några fåtöljer och ett soffbord, med skrivbordet där Rosa sköter korrespondens och telefonsamtal. På golvet ligger högar med Katitziböcker. För ja, Rosa är förlagan till den älskade och beundrade storasyster som förekommer i böckerna av Katarina Taikon.

Väggarna i salen är fyllda med tavlor, tidningsklipp, fotografier. Där hänger också en svartvit affisch från Nationalmuseum 1969, för en utställning med Rosa Taikons smide. Det var unikt – aldrig tidigare hade romsk smyckeskonst ställts ut på museum i Sverige. Kanske ingen annanstans heller.
– Du förstår, det blev folkvandring, säger hon.

Hon talar med utpräglad stockholmska utan minsta anstrykning av de dialekter hon är omgiven av här i Flor, Ytterhogdal, en ort med märklig placering på kartan; det ligger i Härjedalens kommun, landskapet Hälsingland och länet Jämtland. Hit flyttade hon och hennes dåvarande man som också han var silversmed, för att få arbetsro. När den där utställningen var avslutad fortsatte nämligen folkvandringen, men nu till parets hem i Tyresö utanför Stockholm.
– Det ringde på dörren hela tiden och jag är uppfostrad att vara artig, så jag bjöd in alla. Till slut gick det inte längre.

Vägen hem till Rosa Taikon går utmed Ljusnan.

Så hittade hennes man en annons om en nedlagd skola som var till salu.
– Aldrig i livet att jag flyttar femtio mil från Stockholm och min familj, sa jag.

Men så blev det. Och hon blev kvar, också efter att de två hade skilt sig.
– Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte flytta på verkstaden han hade byggt.

Så Ytterhogdal har fortsatt att var hennes fasta punkt i tillvaron, även om hon ofta gjort resor, för att ställa ut och för att hålla föredrag. Ett aktivt socialt liv, kombinerat med smide i ensamhet, alltså.

Men nu har hon inte »hållit i hammaren« på över två år. Högerhanden är för krum och öm för det. Ändå har hon nog hoppats, förstår vi när fotograf Sara vill ta en bild på henne vid lågan. När hon med stor möda vrider på gasen och fattar hammaren får hon så ont att hon inser att hon aldrig kommer att kunna återuppta smidet igen. Hon blir tårögd.
– Det gör ont att veta att det ligger halvfärdiga verk här som jag inte kommer att kunna göra klart.

Vi får alltså inte se henne arbeta. Istället beskriver hon hur det brukade gå till. Först en skiss.
– Jag lever på min fantasi! Men traditionen syns i granalierna och filigrantråden.

Det traditionella romska silversmidet bygger på en teknik med flertusenåriga anor, som förekommit hos etrusker, egyptier, fenicier och romare, samt i Indien, som romerna en gång kom ifrån. Än i dag återfinns tekniken till exempel i samiskt hantverk. Det handlar om att löda fast mycket fina trådar, filigrantråd, och kulor, granalier, på tunna plattor, allt i silver. Det hela bildar en kontrast; blank, glatt yta i kombination med sprött, glittrigt, finkornigt.

Rosa Taikons stil har sin utgångspunkt i denna tradition vad gäller material, men är mer avskalad. Istället för att pryda hela ytorna med granalier och/eller filigrantrådar, fördelar hon dekorationerna mer sparsamt, så att själva formen blir fri, ren.

Formen, ja. Hon pekar på ett foto på väggen, som föreställer hennes farfar. I handen har han en stav, prydd med en så kallad dubbelyxa, det vill säga en yxa med en egg åt vardera håll, i silver.
– Den formen har jag använt väldigt mycket. Jag är fascinerad av den, för den fungerar till allt; ringar, armband, halsband, örhängen, tiaror. Men det är inte någon specifikt romsk form, den förekommer lite överallt i världen.

Farfadern var också silversmed, och eftersom yrket enligt traditionen ärvdes på manssidan, utbildade sig också Rosas pappa Johan Taikon till silversmed, i Samarkand. Fast det var bara ett av faderns yrken. Dagtid arbetade han som förtennare och kopparslagare, och drev tillsammans med familjen ett tivoli. Dessutom skulle tält hållas hela, husvagnar byggas, bilar repareras, kostymer sys… Så det var under sena kvällar och nätter som han, i ljuset av en spritlampa, utövade silversmide. Rosa minns det pysande ljudet som uppstod då han, genom att blåsa i ett smalt rör av mässing, höll den eld vid liv som krävdes för att löda fast granalier och silvertrådar. Men hos barnet Rosa fanns inga tankar på att bli silversmed.
– Jag hade inte tid att intressera mig för det.

Dubbelyxans form har jag använt väldigt mycket. Jag är fascinerad av den, för den fungerar till allt; ringar, armband, halsband, örhängen, tiaror.

Hon var bara sex år när hennes mor dog i tuberkolos. Då fick hon ansvaret för sina tre småsyskon och stora delar av hushållsarbetet. Från nio års ålder var hon dessutom musiker, tillsammans med sin far och bror. Trion uppträdde på familjens tivoli och på dansbanor runtom i Sverige.

För övrigt var silversmide inget som kvinnor brukade ägna sig åt, vare sig hos romer eller i majoritetssamhället. I början av 1960-talet gick Rosa ändå en kvällskurs i silversmide och märkte att hon »hade hantverket i fingrarna«. Vid samma tid blev hennes enda bror, Paul, mördad av en rasist. Utöver den ilska och sorg som Rosa kände, insåg hon att den svensk-romska smideskonsten nu riskerade att dö ut, om inte hon utmanade den tradition som sa att bara män skulle smida i silver. 1961 beslöt hon sig för att söka till Konstfackskolan (som Konstfack hette då) i Stockholm, trots att hon långt ifrån hade den skolbakgrund som egentligen krävdes. Hon var då 35 år och hade bland annat försörjt sig som fotograf, konstnärsmodell och filmskådespelare samt gått på folkhögskola. Hon gick till rektorn, Åke Stavenow, och sa som det var; att hon var rom och bara hade två års folkhögskola i bagaget. Samt visade ett armband och ett par manschettknappar hon tillverkat.
– Antingen var han en ren humanist eller så förstod han sig inte på silver, säger hon och visar armbandet, som hon anser vara ett »skräckexempel« på silverkonst.

Och ja, det syns att det är en nybörjares verk. Några hoplänkade, ovala plattor med en sten på varje. Ändå är det ett av de smycken hon är mest rädd om.
– Det är min talisman.

För hon kom in. Gick där i två år, på både dag- och kvällslektioner, sedan tre år på den del av skolans utbildningar som kallades högre konstindustriella skolan.

Bara några år efter hon lämnat Konstfack var det dags för separatutställningen på Nationalmuseum. Därefter har Rosa Taikons smycken ställts ut regelbundet och i dag finns hon representerad på flera stora museer, både i Sverige och utomlands. För några år sedan fick hon regeringens guldmedalj av åttonde storleken »för sitt betydelsefulla konstnärskap, som förenar nyskapande smyckedesign med romska smidestraditioner«.

Arbetet med silverkulorna är pillrigt. Rosa visar en ask med yttepyttesmå
granalier, mindre än knappnålshuvuden. Jobbet kräver stor noggrannhet.

Två till tre månader brukade det ta för Rosa Taikon att förfärdiga ett smycke. Steg två i processen är att limma fast pappret med skissen på en tunn silverplåt, högst en millimeter tjock.
– Annars blir smyckena för tunga.

Så sågas formen ut. Vad kallas sågen, undrar jag.
– Såg! Hon slår ut med armarna, låter lätt irriterad över en så petnoga fråga.

Nästa verktyg är metallhammaren. Hon har ett tiotal, men påpekar att bara de blanka går att använda, om man inte vill riskera märken i materialet. Plåten drivs till önskad form och struktur mot en slät järnkula, faff, försiktigt, så att den inte blir för tunn. Mot slutet är det trähammare som gäller.

Så ska den heta gaslågan i gång, för fastlödandet av utsmyckningarna. Ena handen håller i reglaget till lågan, medan den andra fäster granalier och tvinnade silvertrådar på smycket, en efter en, med hjälp av en pincett.
– Det hittar du nog ingen som har tålamod att göra längre, i Sverige.

Arbetet med silverkulorna är pillrigt. Rosa visar en ask med yttepyttesmå granalier, mindre än knappnålshuvuden. Jobbet kräver också stor noggrannhet, vilket förklarar den minutiösa ordning som råder här i verkstaden. Hammare, tänger och andra verktyg hänger i prydliga rader, och varje gång Rosa vill visa tidningsklipp eller böcker vet hon exakt var de finns.

Vanan att hålla ordning grundlade hon redan i barndomen. Om sex personer ska kunna leva tillsammans i en husvagn krävs förstås ordningssinne och det var i husvagnar och tältläger Rosa växte upp. Tre veckor på varje ort – så lydde lagen. Ett av de få undantagen var då fadern hade ett större förtenningsuppdrag på regementet i Östersund. Då fick familjen bo i hus på Frösön och barnen till sin stora lycka gå i skola i några månader.

När Rosa berättar om sin uppväxt känner jag igen formuleringarna från artiklar jag läst om henne. Det är inte konstigt. Hon har, under årens lopp, hållit mängder av föredrag – i skolor, hos myndigheter och företag, i riksdagen. Hon har också blivit intervjuad i radio, tv och snart sagt varenda svensk tidning. Då har det handlat om hennes konst, men framför allt om hennes sociala engagemang. Ända sedan början av 1960-talet har Rosa Taikon tagit strid för romernas rättigheter, under de första årtiondena tillsammans med sin lillasyster Katarina Taikon som dog 1995). Det har hon också prisats för, bland annat med Olof Palme-priset i vintras. Helt nyligen promoverades hon också till hedersdoktor vid Södertörns högskola, för sitt engagemang för romskt kulturarv och sin outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter.
– Inte för att jag förstår hur man kan bli hedersdoktor med bara två års skolgång, muttrar hon.

Men undertonen av stolthet går inte att ta miste på.

Så avbryter hon sig och ropar till:
– Å nej, Sara, du får inte ta i smycket sådär!

Inför vårt besök har Rosa kört de åtta milen tur och retur till Sveg och plockat fram några av sina smycken ur bankfacket, eftersom hon aldrig har några smycken här hemma. Nu har fotograf Sara börjat arrangera inför fotografering av dem. Men fingrar fläckar silver, så nu får Sara vackert ställa sig och torka av halsbandet hon höll i, med en speciell putshandske som Rosa köpt i England.

När det sedan är dags för Rosa att posera på bild är det inte fullt så enkelt som hon har förespeglat oss. Hon är trött nu, har ont i hela kroppen och är dessutom stressad. Det är telefonsamtal som ska ringas, väntade besök, resor som ska göras, tal som ska hållas. Och på övervåningen ligger manuset till självbiografin som hon hållit på med i många år och som aldrig tycks bli färdig, eftersom det hela tiden händer nya saker som hon vill kommentera, till exempel Skånepolisens registrering av romer. Att hon skriver med en artroskrokig högerhand gör inte saken enklare.

Och så är det sorgen över att inte kunna smida mer. En sorg som inte bara handlar om henne själv, utan om hela den svensk-romska silversmidestraditionen med filigran och granalier. Av de få lärlingar hon haft här är det bara systersonen Stefan Paul som gått vidare med silversmide, men i en helt annan stil.

Men om. Om någon skulle vilja försöka, måste den personen i så fall vara rom?
– Nej, nej! Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och då måste man dela med sig av sin kultur och sina kunskaper om man vill vara social. Så tänker jag.

Ingela Hofsten är frilansjournalist och har haft Rosa Taikon på intervjuönskelistan i många år.
Sara Mac Key är frilansfotograf och blev väldigt glad av den raka öppenheten i mötet med Rosa.

28 januari 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy