Ullupproret

Och hon är inte ensam. En majoritet av de svenska fårägarna slänger sin ull idag. Det handlar om flera hundra ton om året av en fiber som andas, isolerar, värmer och är naturligt motståndskraftig mot microorganismer. Som är biologiskt nedbrytbar, kan färgas, förädlas och blandas med andra fibrer.

Ett supermaterial utan efterfrågan.

– Jag betalar 80 öre per kilo för att kommunens avfallsstation ska ta hand om ullen, även om det känns dumt att betala för att bli av med ett material som borde ha ett värde och skulle kunna användas.

Karin Ericsson vet vad hon talar om. Hon är medlem i styrelsen för Fåravelsförbundet i Sörmland.

Nyligen köpte förbundet också aktier i Båvens spinnhus, ett litet nystartat spinneri som ligger i Sparreholm vid sjön Båvens strand. Här försöker man göra något av ullöverskottet.

I den röda enplansvillan inne på det övergivna industriområdet i Sparreholm doftar det ull och kaffe. Dagens arbetslag fikar i köket innan det är dags att sätta händerna i ullen.

I spinneriet är maskinerna i gång och mullrar under lysrören. Hit kommer fårägare från hela Sörmland med sina ullfibrer. Alla sorter tas emot. I stora papperssäckar ligger vit och krusig finull som är bland det mjukaste som går att uppbåda i Sverige och som ger ett fint garn som gör sig bra i kläder. Den är dock inte lika mjuk som merinoullen som är den internationellt sett mest efterfrågade i dag. Merinofibern är så mjuk och fin att ullen inte kliar när man bär den mot kroppen och är därför i princip den enda ull som intresserar en storskalig, global beklädnadsindustri med standardiserad utrustning i spinnerierna.

Men jag var ju inte bang, utan ringde till en granne som hade får och frågade om jag fick köpa lite ull av honom och han sa att jag fick ta hur mycket jag ville för han kastade den bara.

I andra säckar syns brun och burrig ull från värmlandsfåret, svart lammull med den typiska lilla lammlocken i toppen och grå, lockig pälsull från gotlandsfåret. Just gotlandsfårets ull är svår att spinna eftersom den är så glansig att fibrerna lätt glider isär.
– Men det har vi lyckats med berättar Marianne Fröberg och visar kardmaskinen. Innanför en plexiglasskiva syns valsar och kedjor. På ett sinnrikt sätt kardas ullen, snurrar tjugo meter genom kardverket och kommer ut som långa kardade ormar som ringlar ner i säckar upphängda i blå papperstunnor. Varje tunna tar emot hundra meter förgarn, som de kardade ullormarna kallas.
– Men genom att höja upp säckarna så att förgarnet inte behöver falla så långt ner mot tunnans botten lyckades vi få även gotlandsullen att hänga ihop, förklarar Marianne Fröberg.

Hon är stockholmaren som flyttade ut på landet och ville lära känna lite nytt folk, vilket slutade med att hon startade ett spinneri.
– Som nybliven pensionär har man ju all tid i världen, tror man, och när jag hörde talas om ett stickkafé gick jag dit för att träffa folk från trakten, berättar Marianne
Fröberg.

Stickkaféet ledde till flera nya bekanta och framåt våren skulle det hållas en kurs i växtfärgning. Marianne Fröberg och hennes nya stickvänner pratade om vilket garn de skulle ta med till kursen.

En av deltagarna berättade att hon inte behövde köpa något garn eftersom hon hade eget från sin tid som fårägare. Då hade hon lämnat in sin ull till ett spinneri och fått tillbaka den som garn.
– Jaha, tänkte jag, kan man göra så! Det hade jag aldrig hört talas om. Men jag var ju inte bang, utan ringde till en granne som hade får och frågade om jag fick köpa lite ull av honom och han sa att jag fick ta hur mycket jag ville för han kastade den bara.
– Va, tänkte jag, hur kan man kasta guld!

Marianne Fröberg spärrar upp ögonen och visar den förvåning och förfäran hon kände när hon fick reda på vad som händer med det mesta av svensk ull.

Men detta hade hon ingen aning om då hon åkte över till grannen och hämtade ett par säckar och började ringa runt till de spinnerier hon hittade i telefonkatalogen.
– Men de skulle ha minst 20 kg och det var två års väntetid. Så det blev inget av med det, utan vi fick ha vår växtfärgningskurs med köpta garner. Men det där malde i oss och vi pratade om det och tyckte att det är ju för ynkligt.
– Vilket behov och ingen kapacitet!

Ett eget spinneri var lösningen på problemet kom Marianne Fröberg och hennes nyfunna bekanta fram till. Tillsammans med ekonomikunniga pensionären Gunilla Jacobsson och ull- och hantverkskunniga Kerstin Karlén startade de en ekonomisk förening som sökte bidrag, gjorde en förstudie och kom fram till att bara fårägarna i Sörmland skulle kunna leverera så mycket ull att ett spinneri kunde bli lönsamt.
Men det trodde inte bankerna på.
– Nej, de såg oss som tre ulltanter, säger Marianne och skrattar. Men vi fick ganska mycket uppmärksamhet för det vi höll på med och en dag ringde Björn och ville vara med.

Björn Nyström hade jobbat med affärer och föreslog att föreningen skulle göras om till aktiebolag. Och med sammanlagt fem grundare och 60 aktieägare blev företaget trovärdigt i bankernas ögon. Lån beviljades och spinnmaskinerna av typen Minimill kunde köpas in från Kanada. Det är en typ av maskiner som är flexibla, kan spinna mycket små mängder och klarar av olika typer av ullfibrer, både finull, grövre kvaliteter och korta fiberlängder.

En vacker sommardag för ett och ett halvt år sedan, anlände containern till Sparreholm tillsammans med en kanadensare som hjälpte dem att få igång maskinerna.
– Redan andra dagen spann vi vårt första garn. Vilken otrolig känsla, säger Marianne Fröberg.

Bara tre procent av Sveriges drygt 9000 fårägare tar vara på sin ull och säljer den vidare till spinnerier. Hur mycket ull som faktiskt produceras i Sverige varje år är ändå svårt att veta exakt, men det handlar om 600 ton eller mer. Ullen är en animalisk biprodukt – om man ska tro Jordbruksverkets reglemente – och det betyder att den kommer från djur men inte går att äta. Där blir en del av problemet synligt. Från att en gång i tiden ha betraktats som fårets främsta resurs, ses ullen numera snarare som besvärligt och kostsamt extraarbete.

I Sverige har avelsarbetet därför allt mer riktat in sig mot köttproduktion och ullens kvalitet har därmed blivit mindre intressant. Kunskap har också gått förlorad, vilket gjort att ullsverige hamnat i en ond cirkel.

Idag får fårägarna inte tillräckligt betalt för sin ull av spinnerierna för att det ska löna sig att lägga ner arbete och tid på att producera, klippa och sortera ullen på rätt sätt. Spinnerierna å sin sida har svårt att få tag på svensk ull av riktigt bra kvalitet för att få lönsamhet i sin affär och därmed kunna betala ett högre pris till fårägarna.

På Båvens spinnhus lönspinner de, vilket betyder att fårägare kan lämna in sin ull och få tillbaka den som garn. Men de spinner också till försäljning av eget garn. Det behövs för att få ekonomin att gå runt.
– Vi tänkte att vi skulle lönspinna mer än vad vi faktiskt gör i dag, säger Marianne Fröberg. Men vi måste producera eget garn och andra produkter som mattor, stickade plagg och kardflor. Det tjänar vi mer på än lönspinningen. Men det är svårt att få tag på bra ull för att kunna framställa produkter som håller hög kvalitet.

I vårt grannland Norge är situationen en helt annan. Där produceras över 4000 ton ull per år och största delen går på export. Fårnäringen får subventioner och det finns ullstationer över hela landet som tar emot all ull som produceras, även mycket små mängder kan lämnas in. Ullen sorteras efter 16 olika klassificeringar och säljs på den internationella marknaden. Precis som svensk ull är den norska grövre jämfört med merinoullen. Men den är ofta slitstark och har hög glans. Förutom att den passar till stickgarner används den i tillverkning av heltäckningsmattor, som är en stor produkt utomlands. Där kommer dess spänst väl till pass, eftersom den gör mattorna mer slitstarka än mattor av mjukare och finare ullfibrer.

Att Sverige skulle kunna vända utvecklingen och gå mot en storskalig hantering som i Norge är inte troligt, åtminstone inte på kort sikt. Istället kunde småskalighet, lokal produktion och hantverksmässighet möjligen kunna känneteckna svensk ullmarknad framöver.

På flera håll runt om i landet har initiativ tagits, där människor försöker hitta avsättning för ullen, inte minst genom nya användningsområden.

På Gotland har formgivaren Barbro Lomakka och arkitekten Martina Eriksson tillsammans utvecklat hus där ull används som ljuddämpare i mellanväggar och som isolering i stora glasfönster. I Skåne har ett företag under drygt tre års tid fått EU-stöd för att utveckla isoleringsmaterial av svensk ull, och uppe i Jämtland har ett avels- och förädlingsprojekt resulterat i en ny fårras med fin ullkvalitet – och ett litet spinneri. På facebook finns »ullförmedlingen« där fårägare och andra köper, säljer och byter ull och tjänster med varandra.

Och runt om i landet har flera småskaliga spinnerier, i likhet med Båvens spinnhus, startats av ullentusiaster som satt sig i sinnet att förändra synen på svensk ull.