Den världsberömda vanten från Selbu

En gång försörjde den en hel bygd, och knöt band mellan kärlekspar. Sedan höll den på att falla i glömska. Men in på scenen klev en räddare. Nu lever selbuvotten igen.

Text Liv Blomberg
Foto Heidi Garberg
11 oktober 2017

En kall och klar vintermorgon 1857 kom Marit Emstad och hennes systrar till kyrkan i helt nystickade vantar. Kyrkobesökarna flockades förundrade – ett sådant mästerligt hantverk hade ingen i Selbu sett förr. Vantarna var tätt stickade i tunt ullgarn, och på ovansidan syntes ett geometriskt, svart stjärnmönster mot vit botten. Undersidan, alltså handflatan, hade ett annat intrikat mönster och muddarna var spetsstickade och påminde om blomblad. Där och då startade det som skulle bli en viktig intäktskälla för en hel bygd, bygga broar och kärleksrelationer och sätta den fattiga, lilla norska orten Selbu på kartan.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Porträtt av Marit Emstad
Marit Emstad (1841-192) Foto: O.P. Schiefloe

Selbuvotter som de kallas, vantarna från Selbu, stickades snart av både kvinnor, män och barn och blev ett sätt att tjäna pengar i en fattig tid. I Selbu hade man levt på att bryta mineral till kvarnstenar. Men betong och stål hade konkurrerat ut de gamla materialen och bygden led av stor arbetslöshet. Det berättas att folk stickade när de satt, gick och stod, utomhus och inomhus. Det gick så långt att vanthantverket befarades vara en fara för unga flickors hälsa, eftersom de satt så mycket inne och inte fick sol och frisk luft.

Vantarna såldes eller byttes mot andra varor och mot slutet av 1800-talet började de exporteras till andra europeiska länder och ända bort till USA och Kanada och blev ett känt begrepp, närmast ett varumärke.

Och upphovskvinnan till hela denna utveckling anses alltså vara Marit Emstad. Inom glas och ram, på bygdemuseet i Selbu, hänger ett par vantar som hon själv har stickat. Tätt, tätt, sex maskor per centimeter, växer blommor och bågar i brunsvart hemspunnet garn mot vit ofärgad botten.
– Hon var en väldigt skicklig stickerska. Kanske inte den första som stickade med två trådar i Selbu, enligt de källor jag kommit över, men den första att göra det för försäljning. Hon professionaliserade stickningen, berättar Anne Bårdsgård som skrivit boken Selbuvotter där hon berättar vantarnas historia och noggrant går igenom hela den rika mönsterskatt som finns inom Selbustickningen.

Herrvantar med bokstaven H som mönster. Bokstäver var ett vanligt ornament men H:et stickades mycket under andra världskriget. Kanske en kamouflerad hälsning till kung Håkon VII.

En selbuvott kan vara såväl en tum- som en fingervante men är alltid stickad med två trådar, oftast med svart och vitt garn, men ibland med andra färger. Den har en ovansida och en undersida med olika mönster till skillnad från vantar från exempelvis Baltikum som ofta har samma mönster hela vägen runt. Selbuvotten har en stælpa, en mönsterbård som skiljer fram- och baksida åt och löper längs sidorna runt hela vanten.
Sedan gammalt är det skillnad på herr- och damvantar. Herrarnas muddar är slätstickade och har mönster medan damernas är ribbstickade eller spetsstickade.
– Och selbuvotten har alltid en tumkil, säger Anne Bårdsgård. Vantar från Lettland, Bornholm, Gotland och samiska vantar, kan vara stickade rätt upp utan kil men på selbuvotten stickas den alltid direkt efter mudden så att du får god plats till tummens muskel, förklarar hon.

Det är ju inte okej, tänkte jag, att det knappt finns ett mönster.

Under en period blev Selbustickningen nästan för stor för sitt eget bästa. För att få snabba pengar började folk sticka lösare och med allt tjockare garn. Det slarvades med mönster, utseende och passform. Det stolta begreppet selbuvott, riskerade att få dåligt rykte. Hemslöjdsrörelsen och handelsföreningar försökte rädda varumärket med kvalitetskrav och regler. Men efter andra världskriget drog tiden och moderniteten obönhörligen ifrån behovet av handstickade vantar. Under 1960- och 70-talen började Selbustickningens mönster-rikedom långsamt falla i glömska. Tills Anne Bårdsgård klev in i historien.
– Det började med att jag miste min gamla tante som alltid hade stickat till mig. När hon dog ärvde jag de vantar som hon hade hemma. Jag gav bort några och till sist hade jag bara ett par kvar och tänkte att nu måste jag lära mig att sticka själv. Men i butiken fanns det bara ett par vantar och knappt några stickmönster alls! Och jag mindes
ju från barndomen att det fanns massor. Uppe i skidhytta om vintrarna var det alltid mängder av olika vantar att titta på.
– Det är ju inte okej, tänkte jag, att det knappt finns ett mönster.

Anne Bårdsgård började leta men det visade sig vara svårt att få tag på beskrivningar. De kvinnor i Selbu som stickade hade sina i huvudet. Hon gick till bygdemuseet där flera vantar fanns men kände inte igen några av dem som hon mindes från barndomen.
– Då tänkte jag att det förstås finns fler varianter som inte är med på museet och började samla på mönster, vantar och bilder. Jag trodde att jag skulle hitta ett par mönster till, att komplettera museets samling med, säger hon med ett skratt och berättar om hur hon tillsammans med Selbu bygdemuseums konservator organiserade en inventering för att få fatt på mönstren som hon saknade.
– Vi gjorde ett, två, tre, fyra upprop och bad folk ta med sina vantar till museet! säger hon leende.
– Folk bara kom och kom, med nya mönster varje gång. En sån mängd! Vi dokumenterade över 200 stickade plagg.

Men stickningen var inte bara en viktig inkomstkälla. Vantarna var också kärleks- och relationsbyggare och spelade en framträdande roll vid fester.

För att återskapa alla de varianter av vantar som dokumenterades tog Anne kontakt med några av dem som kom till inventeringen. Det blev ett gäng damer, den äldsta 93 år, som träffades och stickade upp kopior på allt som kommit in. Sammanlagt blev 600 par stickade.
– Vi förundrades över mönsterrikedomen. Det var en sådan aha-upplevelse, berättar Anne som även fick höra de personliga historierna bakom flera av vantarna.

Porträtt av Anne Bårdsgård.
Anne Bårdsgård. Foto: Oddvar Brønstad

En handlar om Beret Aune som tröttnade på att ro över älven varje gång hon skulle till affären och kyrkan och startade en broförening, samlade byns kvinnor och stickade vantar till försäljning. På så vis byggdes den första bron över älven Nea. Av vantpengar.

Men stickningen var inte bara en viktig inkomstkälla. Vantarna var också kärleks- och relationsbyggare och spelade en framträdande roll vid fester som bröllop och dop.

Bruden skulle exempelvis sticka ett par åt sin blivande make. Mönstret skulle vara särskilt intrikat och invecklat och gärna med årtalet och brudgummens initialer instickade.

Alla manliga gäster skulle också ha ett par vantar med sig hem från festen och dessa stickades av de kvinnliga gästerna. Det kunde bli upp till hundra par som bruden skulle dela ut som festgåva när firandet, efter flera dagar, var över. Och då gällde det att hon hade koll på de band som löper mellan människor: varje man skulle få just det paret som hans egen fru hade stickat. Annars hade bruden gjort bort sig.

För de ogifta ynglingarna var det desto mer spännande vem som stickat vantarna som de fick och för de unga flickorna var det lika kittlande vem som fick det par som de själva hade lagt tid och möda på.

Kanske valde bruden med omsorg vilka som blev sammanförda via vantarna, vilken hand och handske hon trodde skulle passa bäst ihop.

Många av festgåvorna finns idag kvar hos släktingar till dem som en gång gav dem och bröllopslöftena till varandra. De finns med i boken och ett visst par sticker ut lite extra. Inte bara för att de är små och klarröda utan för att hon som stickade dem senare blev känd som en av tidernas värsta seriemördare.

De röda vantarna är stickade av seriemörderskan Belle Gunnes från Selbu. De var en dopgåva till hennes gudson Ole 1879.

Belle Gunnes stickade de små tumvantarna innan hon utvandrade till USA. Där gifte hon sig flera gånger, men alla hennes män dog under mystiska omständigheter, liksom hennes egna barn. Belle blev en förmögen kvinna genom att bland annat få ut försäkringspengar efter sina makar. Slutligen försvann hon efter att hennes gård brunnit ner och det har aldrig blivit klarlagt om hon omkom i branden, eller om den var ett sätt att dölja hennes flykt från rättvisan. Men över tio lik grävdes upp på tomten och hon gick till historien som seriemördaren från Selbu.
– Ja, det är inte någon hemlighet att Belle Gunnes var härifrån, säger Anne Bårdsgård. Och det är ju fantastiskt att det finns vantar kvar som hon stickat. De är flotta vantar!
– De var en dopgåva till hennes gudson och familjen har bevarat dem.

De flesta historierna är inte så dramatiska, men Anne Bårdsgård har valt att ta med dem eftersom de visar hur det alltid är enskilda personer som skapar det som senare generaliserande kallas tradition och ofta knyts till en plats snarare än till unika individer.
– Att de här mönstren inte skulle finnas någon annanstans, det kan jag inte garantera. Mycket ger sig självt i mötet mellan material, teknik och den som stickar, så många mönster är »uppfunna« på fler ställen. Den åttabladiga rosen exempelvis finns ju över hela världen men blev mycket använd i Selbu.

I boken visas flera hundra mönstervariationer. Det är både djur, blommor och blad som inspirerat. Men även insekter, kaffebönor och snusloskor har gett upphov till ornament, punkter och prickar. Och i somliga fall har Anne Bårdsgård kunnat visa med ganska stor säkerhet att det är just en viss person som tecknat sig fram till ett särskilt mönster.
– Länge tänkte jag att det kanske inte är intressant för andra med dessa små detaljer som jag ser. Men jo, folk är intresserade! Säger Anne och funderar kring stickningens relevans i dag:
– I dag vill vi inte betala för hantverk vad det verkligen är värt. Istället kan vi lära oss att göra det själva. Då behåller vi kunskapen och kan få fram något riktigt vackert till andra eller oss själva utan att behöva tänka på pengar. Det blir så magert om
vi alltid ska tänka på vad det kostar.­

11 oktober 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy