Tvingar, block och evigheten

Varför fastnar man för en viss teknik? Varför stannar man kvar och lär sig mer och mer? Elsa Chartin har valt shibori. Hon beskriver svindlande upprepning, oändliga variationer och infärgade mönster som talar med varandra. Hör tygerna snacka ut!

Text Lotta Jonson
Foto Anna-Karin Nilsson
15 februari 2021

Elsa Chartin går rakt på sak.
– Med shiborin var jag tvungen att tagga ner på perfektionskraven. Här finns moment som inte går att styra helt och hållet, en distans. Om något inte blir riktigt som jag tänkt mig måste jag acceptera det.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Elsa Chartin tar emot i sin verkstad, i en ateljéförening i Skarpnäck utanför Stockholm. Väggar och fönster är täckta av mönstrade tygvåder i regnbågens alla färger. Somliga fladdrar lätt, andra hänger rakt. Vissa är stärkta, veckade, papperslika.

Hon berättar om hur hon, den mönsterintresserade, tappade intresset för mönster efter textilutbildningen på Konstfack för snart fjorton år sen. Det gick så långt att hon undrade om textil verkligen var hennes uttrycksmedel. Hon kom inte vidare, känslan blev för stel. Ändå ville hon hålla sig kvar vid repetitivt mönsterskapande.
– Jag har alltid tyckt att den eviga upprepningen är rofylld. Aspekten av oändlighet fascinerar mig.

Och så introducerades hon för shiborin.
– Den perfekta kombinationen av tydlig upprepning och ständigt återkommande små skiftningar, som jag inte helt kan bestämma över.

Färgnings– och reservagetekniken shibori finns dokumenterad i Japan sedan 700-talet. Ordet i sig betyder vrida, pressa, knyta och dra åt. Elsa Chartin berättar att det förmodligen finns ett hundratal olika shibori-varianter men att »bara« sextio, sjuttio finns beskrivna i böcker.

Shibori

Reservagetekniken shibori fick ett uppsving i Sverige efter 2002 då textilkonstnären Eva Lagnert startade en fristående vidareutbildning i tekniken på Konstfack.

År 2010 bildades Svenska shiborisällskapet av en grupp konstnärer och formgivare, som ofta blandar shibori med andra tekniker: broderi, plissering och textiltryck.

Dit hör Kanoko shibori, som ofta kallas »tie-and-dye« i väst. Då snörper man åt vissa delar av tyget med tråd, mönstret som uppstår efter färgningen beror på hur tätt bindningarna sitter och hur hårda de gjorts. I arashi shibori lindas tyget snett runt en pinne och dras ihop så att det veckas. Slutresultatet blir ett diagonalt mönster; ordet arashi betyder storm. Ori-nui shibori innebär att man med hjälp av en enkel rak söm drar ihop tyget hårt på vissa ställen innan man doppar ner det i färgbadet. Genom att variera stygnen på olika sätt går det att få fram olika mönstervarianter.

Elsa Chartin själv använder itajimei.
– Det är den teknik som har lägst status, säger hon och skrattar.

Det fick hon veta när hon äntligen besökte Japan häromåret, det är hon själv som säger äntligen. Men itajimei börjar bli alltmer populär, kanske beror det på att uttrycket är så grafiskt, spekulerar hon.
– Och hos oss beror sannolikt populariteten på att det är den snabbaste shiboritekniken. Många japaner ser däremot långsamheten i en teknik som något förhöjande.

Elsa Chartin utgår från tre till fem meter långa och upp till sjuttio centimeter breda tygvåder. I Japan däremot arbetar man ofta med längre men smalare tyger, ofta siden. Hon viker tyget på längden i så kallad dragspelsvikning och därefter ytterligare i triangulära eller fyrkantiga former till små tygpaket, som hon klämmer fast mellan två träblock, ofta plywood.
– Sen doppar jag hela klumpen i ett färgbad så att det tyg som sticker ut mellan blocken färgas.

Därpå kan hon flytta blocken, doppa i ny färg och på så sätt färga andra delar av tyget eller färga över. Elsa Chartin använder bara bomull; lite lågstatus här också skulle man kunna säga. Svårighetsmässigt är det däremot ingen skillnad om man använder siden eller bomull. Det går att få fram samma mönster. Slutresultatet handlar mer om hur tyget är vävt, om det är tunt eller tjockt och vilken struktur det har. Siden kräver dock färgbad med ammoniak och det gör processen jobbigare.

Det där slumpmässiga, distansen ni minns, beror till stor del på hur färgen sugs in i tyget. Vilket i sin tur handlar om hur hård pressen mellan blocken är.
– Jag experimenterar, vill lära mig att styra så långt det går. Eftersom jag vill att mönstret ska vara ganska strikt och grafisk tydligt arbetar jag med relativt hårt tryck. Mycket beror på om tyget är torrt innan man doppar ner det. Om det är blött blir linjerna skarpare, är det torrt sugs färgen in mer. I vilken ordning jag sätter färgerna har också betydelse.

Dessutom kombinerar Elsa Chartin ofta shibori med vanligt screentryck och de bägge teknikerna kan påverka varandra. I shibori används kypfärg (som blir aktiv i en mycket basisk miljö; man tillsätter till exempel lut till färgbadet), vid screentryck reaktiv färg (som inte kräver ett bad med lika högt ph-värde och framför allt används för lin och bomull). Hon trycker, etsar (bleker) bort och färgar på nya färger i olika omgångar.
– Det underliggande mönstret är först tryckt med en reaktiv färg. Nästa mönsterlager är gjort med shibori. Jag har vikt så att det blivit kvadrater, därefter blekt bort de här hörnen. Så färgat ett gult hörn och sen lite svart.

Totalt två etsbad och två färgbad för varje våd alltså, men hela tiden med miljön i bakhuvudet. I möjligaste mån jobbar hon med ekotextilier och försöker beställa från leverantörer som hon kan lita på. Själva färgningen tar avstamp i långa matematiska beräkningar, för att hon ska veta att hon använder upp all färg och så lite som möjligt hamna i avloppet. För övrigt är hon inte lika noga.
– Jag gör mycket på intuition och ser inte hur mönstret blir förrän jag vikt upp tyget, när det syresatts och färgen klivit fram. Hur jag placerar blocken, någon centimeter hit eller dit, har helt avgörande betydelse.

Det som inspirerar mig är kombinationen av olika mönster ihop, säger Elsa Chartin och stämplar svarta prickar på ett tyg som hon sen ska vika och pressa ihop för att slutligen färga.

Det betyder också att vissa mönster är lätta att återskapa, vissa snudd på omöjliga. Men det känns okej, säger hon, så måste det få vara. Och trots det eller kanske just därför går Elsa Chartin just nu och grunnar på nästa projekt: att göra väldigt mycket av ett och samma men skiftande mönster till en ridå eller hel vägg.

Japan är shibori-landet framför andra men den ursprungliga tekniken har funnits på flera platser sedan århundraden. I Elsa Chartins fall var det i Indien hon fick den första shibori-kicken.
– Där lever man med textil. Varje mönstring, sättet att vira in sig, alla material bär på en betydelse. Som våra märkeskläder.

Hon berättar om mötet med tye-and-dye-mästaren Mohammad Ali Mohammad Katri för snart tio år sen i hans by i Bhuj, i västra i Indien nära gränsen till Pakistan.
– Han knöt små, små fina knutar i sidentyger som sen färgades i olika sorters bad. Han gjorde sjalar men också haute couture-tyger för modehus i Paris. Och han prövade sig fram hela tiden, ville både lära nytt och dela med sig av sin kunskap. Där satt han i ett litet hus med fru och två söner som han lärde upp. That’s it. Jag tittade på och blev alldeles tagen. Några år senare började jag med shibori på allvar. Tidigare kändes det alltför batikartat.

Idag har hon hunnit med Japan också, träffat mästare där som imponerat stort. Och hon kan konstatera att skillnaden mellan den shiborin här hemma och den klassiska japanska är tydlig.
– Vi är friare; traditionen berör oss inte på samma sätt eftersom den inte är vår. Japaner som försöker förhålla sig friare till shiborin kallar sig ofta för fiber artists och jobbar ofta i större format. De kan liksom vi blanda flera textila tekniker. Tekniken är fantastisk, variationsmöjligheterna tar aldrig slut. Men det som intresserar mig mest är vilka uttrycksmedel den ger mig. Hur olika mönster fungerar tillsammans, hur de talar med varandra.

– Kanske är jag ingen riktig shibori-are när det kommer till kritan.

Dags för färgning. Själva beredningen, allt vikande och hoppressande, sker i ateljén i Skarpnäck. Men Elsa Chartin har förmånen att få färga på Konstfack. Lokalerna är så ändamamålsenliga, hon kan köpa material på plats och utrustningen är optimal, förklarar hon.
15 februari 2021

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd