Det nya glasriket

Den svenska glasindustrin, som huvudsakligen var lokaliserad till Småland, hade länge producerat allt från fönsterglas till apotekarflaskor och dricksglas. Här fanns den skog som behövdes för att hålla bruken igång, i kombination med ett stort antal arbetslösa järnarbetare som var vana vid att hantera både eld och trä. Efter att ha fokuserat på enklare produkter valde särskilt Orrefors att ställa om produktionen. Nu satsade man på formgivet bruksglas och konstglas i kristall.

Det visade sig vara ett genidrag. På världsutställningen i Paris 1925, för nästan exakt hundra år sedan, vällde hyllningarna in och gav eko i så väl Europa som USA. I samma veva myntades begreppet »Swedish Grace«. Plötsligt var Sverige en glasnation att räkna med. Och så såg det länge ut.
– Men med ökad globalisering och med låglöneländer som producerar glas billigt har den svenska glasindustrin gått allt sämre, konstaterar glaskonstnären Nina Westman, som blåser själv men också undervisar andra i att göra det.

Redan på 1970-talet valde flera glasarbetare att byta bana och sadla om. Andra anslöt sig till en växande studioglasrörelse, med indieblåsare i egna eller delade glashyttor, fristående från industrin.
– Studioglasrörelsen har alltid haft en hög konstnärlig nivå och varit avantgardistisk. Så är det i dag också. Och vi är många som inte har möjlighet att åka till Småland för att blåsa glas. Själv har jag en tioåring och mopsar hemma. Vi har haft ett behov av att bygga oss ett eget glasrike, säger Nina Westman.

De senaste åren har allt fler glaskonstnärer koncentrerats till Stockholm. Att det blivit så är logiskt, menar hon. Här finns Konstfack som är landets enda högskoleutbildning för glas. I Småland finns fortfarande Riksglasskolan i Nybro, den enda utbildningen i glashantverk på gymnasienivå, men i takt med att glasbruk lagt ner och flyttat produktionen utomlands har efterfrågan på arbetskraft minskat. Den småländska industrin är därmed inte lika central för utövarna idag och därför väljer allt fler att stanna i Stockholm, menar hon.

Nina Westman har själv undervisat på Konstfack och håller just nu på att starta upp en ny, konstnärlig glasutbildning på Vårdinge folkhögskola utanför Södertälje tillsammans
med kollegan Sara Lundkvist. Hon är också medlem i den kvinnoseparatistiska glasgruppen Boom! som utrustat sig med en egenbyggd mobil glashytta för att fler ska kunna få prova på att blåsa glas.
– Glas är otillgängligt, men jag brinner för att ändra på det, säger Nina Westman.

Simon Klenell driver glasstudion Sthlm Glas sedan åtta år tillbaka, det gör han tillsammans med kollegan Rasmus Nossbring. De håller till i lokaler som tidigare tillhört Gustavsbergs porslinsfabrik.
– Jag är uppvuxen med en glashytta på gården. Mina föräldrar är glaskonstnärer och var en del av studioglasrörelsen på 1970-talet, när glaset började vandra ut från industrin och enskilda små verksamheter blev en grej. Men att stå som ensam upphovsperson och vara personligt ansvarig har jag aldrig varit intresserad av. Jag kände att det måste gå att göra på ett annat sätt. För mig är glas ett lagarbete, säger Simon Klenell.

Han bestämde sig för att bygga en verksamhet som dels finansieras genom att glaskonstnärer hyr in sig, dels genom uppdrag åt konstnärer, designers och arkitekter, för att på så sätt köpa sig tid och få råd att kunna utveckla sitt eget konstnärliga arbete.
– De allra flesta av oss som håller på med glas har någon gång passerat genom Småland. Jag har själv bott och pluggat där nere och jobbat för Kosta Boda. Vi har alla en relation till glasriket, men det är här i Stockholm som jag bor, och vår verkstad har bidragit till att folk faktiskt kan stanna här. Tidigare fanns varken resurser eller kollegor, men nu gör det det, säger Simon Klenell och berättar att ett tjugotal glaskonstnärer just nu hyr in sig på Sthlm Glas.

I den här formen blir processen mer »närodlad« än i industrin, menar han. Här finns inget stort företag med säljavdelning och produkter på lager. Många glaskonstnärer jobbar i stället närmare slutanvändaren och samarbetar kanske med gallerier och restauranger eller gör offentliga utsmyckningar till skolor och vårdinrättningar.

– Hantverk har alltid funnits i städer. På många platser i världen är det fortfarande så, säger Simon Klenell.

Glaskonstnären Fredrika Linder är en av dem som nyttjar verkstaden på Sthlm Glas. Hon jobbar främst med konstnärliga gestaltningar för publika miljöer. De senaste projekten är en badhusentré i Ystad och en förskolegård i Sundbyberg. Ibland blåser hon själv, ibland tar hon hjälp. Hon har också varit med och startat Sveriges enda kollektivverkstad för kallbearbetning av glas. Även den är lokaliserad till huvudstadsområdet, i Gustavsberg utanför Stockholm.
– Konstnärliga gestaltningar känns meningsfulla att göra, för de kommer så många till del – även människor som kanske aldrig upplever samtida konst annars, säger hon och tar konsten på sjukhus som exempel, som kan stå för jätteviktiga avbrott i långa ringlande korridorer.
– Jag gillar också att man kan omge sig med konsten, att det blir en upplevelse snarare än ett objekt. Jag är inte bra på att tillverka föremål för 20 000 kronor som någon ska vilja ha hemma. Jag gillar att skapa små universum, säger hon.

Även om Fredrika Linder som frilansare kan bo var som helst och hon personligen föredrar Stockholm konstaterar hon att det småländska glasriket är långt ifrån uträknat. I området finns förutom Riksglasskolan också flera aktiva hyttor, som exempelvis Kosta, Målerås och inte minst The Glass Factory, som även har ett stort glasmuseum.

En som är ganska ointresserad av huruvida Stockholmsområdet skulle vara det nya glasriket eller ej är konstnären Fredrik Nielsen. Tillsammans med kollegan Patrick Hällbom driver han glasstudion The Garage Stockholm sedan tio år tillbaka, belägen i Årstabergs gamla panncentral strax utanför centrala huvudstaden. De hyr ut några ateljéplatser till andra konstnärer, men till skillnad från Sthlm Glas arbetar de också mycket med publika aktiviteter.
– Jag bryr mig inte om Mälardalens glasrike. Jag är bara intresserad av de som har en förmåga att ta glaset bortom de lägen där det ser bra ut. Om jag har glas från min ugn och slutar snurra så rinner det ner i betonggolvet. Det blir trådar och grejer i en jättevacker röra som en Miró-skiss, typ. Då brukar jag tänka, varför vill man göra en helt rak cylinder av ett material som beter sig så här? Varför tämja den skönheten? säger Fredrik Nielsen.

Han har ibland beskrivits som en rebell när han återanvänder sina gamla skulpturer för att foga samman dem till nya verk. Han låter sig också influeras av musik.
– Jag ser glas som världens bästa lim. Om jag bara har samma kemi kan jag återgå till verk flera gånger, precis som en målare. Det gäller bara att kyla ner dem sakta och jag gör så stora grejer att det kan ta 25 dygn ibland. Men glas är en dyr sport. Om vi inte ser tillräckligt mycket intressanta grejer i glas är det för att du hela tiden vill få tillbaka dina pengar. Om du ska hyra in dig i en hytta och det kostar dig en massa pengar att vara där en timme är det klart att du kanske gör en grej som du kan kränga på nästa marknad relativt snabbt, säger Fredrik Nielsen.

Han betonar vikten av handen. Vem som helst kan komma på en kul idé, men få har den kunskap och det handlag som krävs för att förverkliga den.
– Glas är mitt språk. Jag kan göra grejer som jag inte kan rita eller hitta på för jag har utvecklat en språklighet i händerna. Vid det här laget har många ton glasmassa passerat min kropp, och jag tror att vikt och tid är helt avgörande. När jag stod i glasriket i Småland och blåste glas inför danska cykelpar som mest undrade om det gick att köpa andrahandssorterade vinglas, kommer jag ihåg att jag tänkte »tänk om jag kunde göra det här i Stockholm i stället«. Nu har jag fått det jag drömde om, säger Fredrik Nielsen.

I november var han också en av fem konstnärer som ställde ut i Frankrike när Svenska institutet i Paris högtidlighöll hundraårsjubileet av den där lyckade världsutställningen i samma stad 1925, då när svenskarna för första gången hyllades för sitt konstglas.

Återigen uppmärksammas nordisk glaskonst för att ligga i framkant. Men även om det svenska bruksglaset har det kämpigt mår konstglaset kanske bättre än någonsin. Det håller Simon Klenell med om.
– Det finns bedömare som säger att det som händer i Sverige är unikt. Att svenskt konstglas är djärvt och egensinnigt på ett sätt som man kanske inte ser någon annanstans. Det är otroligt häftigt, och den utvecklingen har drivits från mindre verksamheter och inte så mycket från industrin, säger Simon Klenell.

Nina Westman konstaterar samtidigt att det krävs möjliggörare. Det kan vara personer som tar risken att driva hyttor och betala dyra elräkningar men också utbildare som hon själv.
– Idag finns så många utövare i Stockholmsområdet att vi har blivit starka tillsammans. Vi hjälper varandra, studioglas-core, säger hon.

– Om det här är det nya glasriket så är det för att vi har gjort det till det.