Halvfabrikat

Ändå har något hänt. De senaste åren har ett nytt slags halvfabrikatsslöjd dykt upp på de digitala marknadsplatserna. Plötsligt är utbudet större och möjligheten att sätta personlig prägel oändlig. Dessutom är vägen från idé till färdig skapelse – superkort.

Men vad händer med slöjden om någon annan hjälper till en bra bit på traven, har man då gjort den själv? Och spelar det egentligen någon roll? Häng med på en resa bland slevappar, broderiquiz och bubblande facebookgrupper.

I januari 2020 står Dionisis Chalikias i en park i Svedmyra i Stockholm. Med täljkitet som han fått av sin sambo för ett par år sedan och en yxa som han köpt på Tradera kämpar han med att ta sig igenom ett stycke trä som han hittat i närheten. Tanken är att göra en sked.

– Men det var jättehårt och jättetorrt, som ett av vedträna man köper på Ica. Ingen bra upplevelse alls, säger han idag, ett år senare.

De bor på landet och är vana vid att bara sätta igång och tälja, för dem är det jättelätt att skaffa trä. Men för mig som bor i Svedmyra eller för någon som bor på Manhattan är det en helt annan grej.

Ändå ger han sig inte. Hemma hos svärföräldrarna på den småländska landsbygden, dit familjen tar sin tillflykt under coronavåren, fortsätter han att tälja skedar och samtidigt börjar en affärsidé ta form. Han har själv inspirerats till att tälja av folk på Instagram och Youtube. Nu kontaktar han sina idoler och hör efter om de skulle kunna tänka sig att sälja grovt tillyxade men fortfarande färska skedämnen till personer i samma sits som han själv – folk som vill tälja, men som hindras av att inte ha tillgång till färskt virke.

En form av halvvägs skapade skedar.

– Flera var positiva, men alla förstod inte vad jag menade. De bor på landet och är vana vid att bara sätta igång och tälja, för dem är det jättelätt att skaffa trä. Men för mig som bor i Svedmyra eller för någon som bor på Manhattan är det en helt annan grej. Vi kan ju inte bara ta en motorsåg och gå ut och köra.

Det dröjer inte länge innan Dionisis Chalikias lanserat en webbutik: The spoon crank. Genom den säljer han och täljare från hela världen idag både grovt tillyxade, trubbigt grundformade skedämnen och färdiga slevar. Dessutom kan man skriva ut skedmallar och beställa verktyg och här finns en app för skeddesign och hela täljpaket med allt som kan tänkas behövas.

– Jag vill ge tillbaka till dem som inspirerat mig att börja tälja. Genom The spoon crank får de en ny inkomstkälla. Men själva själen i projektet är att demokratisera täljningen. Jag vill få bort den där överväldigande känslan av att ›oj, behöver jag en yxa också? Och en huggkubbe? Och var ska jag få tag på färskt virke?‹. Jag vill göra täljningen tillgänglig!

Ett par år tidigare, hösten 2013, sitter Sofia Magnusson hemma i Göteborg och försöker klura ut hur i hela världen hon ska lyckas få ut ett Neil Young-citat på en bonad.

– Jag är uppvuxen i Hälsingland och där satt det bonader på väggarna, oavsett om det var i en stuga eller villa. Men jag ville ha något personligt, varken Ikeakonst eller ›Hem ljuva hem‹.

Innan jag ens hade blivit klar med mönstret var jag trött, jag tappade både tålamodet och lusten. Och jag blev provocerad av att det skulle vara så svårt.

Hon tror att det ska gå lätt. I stället blir hon sittande i timmar framför datorns ritprogram och försöker sätta ihop ett mönster som hon sen tänker föra över med smörgåspapper på tyget och försöka få ihop med texten. Först därpå kan hon äntligen plocka upp nålen.

– Och jag är verkligen ingen brodös. Innan jag ens hade blivit klar med mönstret var jag trött, jag tappade både tålamodet och lusten. Och jag blev provocerad av att det skulle vara så svårt. Samtidigt insåg jag vilken tröskel det kan vara för människor att börja handarbeta. Allt man vill är ju att börja sy, inte bara en massa förarbete.

Sofia Magnusson bestämmer sig för att sänka hantverkströskeln.

Året därpå lanserar hon e-butiken The folklore company där kunder kan formge egna broderimönster och texter, och efter ett par dagar få såväl mönster, väv, nål som garner levererade direkt hem i brevlådan. Idag är den vanligaste kunden en kvinna i 25–45-årsåldern som oftast inte broderat sedan syslöjden.

– Inte sällan är det småbarnsmammor som känner ett växande behov av att göra något med händerna, som vill stanna upp och göra något beständigt istället för att bara skrolla på mobilen.

Idag har Sofia Magnussons företag vuxit. Hon har flera anställda och en lång rad digitala verktyg – alltifrån quiz för att ta reda på vilket broderi som passar en bäst, till hjälpmedel för att ta fram korsstygnsmönster av fotografier. När pandemin drog över landet förra våren ökade beställningarna
markant.

– Coronan har gjort att fler har ökat sitt digitala kunnande och samtidigt har många behövt ställa om sina beteenden, de har ju inte kunnat köpa sitt garn i butiker som de brukar. Så jag tror att fler företag kommer behöva gå åt samma håll som vi och bli mer digitala, oavsett om de vill eller inte, säger hon.

Våren 2017 är Anki Josefsson bjuden till tusen bröllop och födelsedagsfester. Det vore kul att sy några av mina festkläder själv, tänker hon där hon går omkring hemma i Åsa, Halland. Men när hon börjar kolla runt, faller inget av de etablerade sömnadsjättarnas mönster henne i smaken.

– Jag gillar ju det där avskalade skandinaviska som många av våra klädkedjor säljer, men jag hittade inga sådana mönster. Jag blev frustrerad. Och jag tänkte att det kan inte bara vara jag som vill ha det här, säger hon idag, tre år senare.

Sagt och gjort. Hon lanserar webbutiken The assembly line. Till en början satsar hon, precis som The spoon crank och Folklore company, på färdiga paket med pappersmönster, instruktioner och tyger. Men snart inser hon att det inte går hem bland sömnadsfantasterna.

– Det var kanske bara var tionde eller femtonde som ville ha tyget. De som är hardcoresömmare har redan garderobsvis med tyger hemma, gillar att gå runt i tygaffärer och känna in textilierna. Och tygerna som jag erbjöd, som var i enhetligt i blått, grått eller svart, föll inte mina internationella kunder i smaken.

USA är vår största marknad, där syr de som tokar, speciellt nu under Corona! Och då vill de hellre ladda hem mönstren än få dem skickade, det går ju snabbast.

Anki Josefsson trodde nämligen att det var i Sverige, i landet där alla har tagit symaskinskörkort i grundskolan, som The assembly lines största marknad skulle finnas. I stället var det i USA, England och Australien.

– Så med tiden har de digitala mönstren blivit mina mest efterfrågade. USA är vår största marknad, där syr de som tokar, speciellt nu under Corona! Och då vill de hellre ladda hem mönstren än få dem skickade, det går ju snabbast. Särskilt nu när postgången inte fungerat som den ska.

Men målet kvarstår – att få fler att damma av symaskinen som kanske stått tyst i åratal. Anki Josefsson lägger mycket tid på att instruktionerna som följer med varje mönster ska vara lättförståeliga. Likt en bruksanvisning från det stora möbelvaruhuset går hon igenom varje steg till färdigt plagg.

Samtidigt har ett annat digitalt verktyg oväntat kommit att bli ett av de viktigaste benen för hennes företag: sociala medier. På Instagram har varje plagg en egen hashtag, som kunderna använder för att visa vad de gjort och för att inspirera varandra. Och företagets Facebookgrupp har blivit något annat än planerat.

– Från början var tanken att medlemmarna i gruppen skulle kunna hjälpa varandra bättre och snabbare än att jag skulle hinna besvara alla kundfrågor. Vissa av våra kunder kan ju faktiskt mer om våra plagg än vad jag själv kan. Men nu har det vuxit till ett helt fantastiskt community av generösa och kunniga kvinnor från hela världen som hjälper och lyfter varandra och blir digitala vänner. Någon sitter i USA, någon annan i Belgien och på helt eget bevåg initierar de digitala sew-alongs där de syr våra kläder, utmanar och hejar på varandra. Det är helt magiskt.

Hon funderar en stund på frågan varför det idag finns ett sånt sug bland hantverksintresserade efter att snabba upp sträckan mellan idé och färdigslöjdat resultat.

– Det är ju lite som när man var liten och satt framför sin legolåda. Man satt inte och väntade i tre dagar innan man satte igång. Det skulle ske nu nu nu, när lusten kom. Du vill börja sy din klänning på en gång. Festen är ju på lördag!

Men om jag gör någon lite gladare, spelar det då någon roll om det som tillverkas är semi-slöjd eller bara 30 procent slöjd?

Kanhända är det här företag som sticker hantverkspurister i ögonen. Både Dionisis Chalikias och Sofia Magnusson har stött på dem som tycker att slöjdande bara är på riktigt om det görs från grunden.

– Men om jag gör någon lite gladare, spelar det då någon roll om det som tillverkas är semi-slöjd eller bara 30 procent slöjd? Deras nyfikenhet kanske väcks, och nästa gång väljer de kanske ett råämne istället för att utgå från ett skedämne. Gången därpå ger de sig på en hel stam med yxan, säger Dionisis Chalikias.

Sofia Magnusson instämmer. Också för henne handlar det om att sänka tröskeln mellan snack och verkstad.

– Jag har full respekt för att vissa tycker att det är fusk, men jag förstår inte varför. Vill vi inte alla att traditionerna ska leva vidare? Då tycker jag det är bättre att säga att baksidan inte spelar någon roll, bara kör! Då kommer fler upptäcka hur kul det är och så småningom våga gå hela vägen, i stället för att hantverket begränsas till en liten exklusiv skara.

Jag har hört många berättelser om gamla hemslöjdsbutiker där personalen kunde vägra att sälja fel garnfärg till en viss stickning.

Även etnologen Anneli Palmsköld känner igen den kritik som ibland riktas mot halvfabrikat – så väl mot färdigköttbullarna på Ica som i hantverkskretsar. Hon har en lång bakgrund inom hemslöjdsrörelsen och skrattar till lite när hon minns gamla tiders stränga värderingar.

– Jag har hört många berättelser om gamla hemslöjdsbutiker där personalen kunde vägra att sälja fel garnfärg till en viss stickning. Det var väldigt normativt, speciellt i de äldre generationerna som var upplärda med att det bara fanns ett enda sätt att utföra en sak, annars skulle man förvanska traditionerna. Men idag lär sig ju många att slöjda från instruktionsfilmer på nätet, som sällan är normativa i sina ambitioner, säger hon.

Genom åren har hon sett intresset för slöjd och hantverk gå i vågor – ibland har det varit hett, ibland ute. Men något har hänt det senaste decenniet. Nu tycks nyfikenheten på hantverk stadigt gå uppåt.

– Många kopplar samman uppgången med den digitala eran. När vi tillbringar så mycket tid digitalt, längtar många efter det verkliga och handfasta. Att kunna jobba med något materiellt som blir färdigt, som går att visa upp och använda, säger hon och fortsätter:

– Men nätet har också gjort att vi kommunicerar mer. Förr, om du till exempel var intresserad av att tälja skedar, fick du leta länge innan du hittade en likasinnad i närområdet. Nu kan det gå fort. Nu är den personen bara ett klick bort.

Också Dionisis Chalikias talar om slöjdande som en motvikt i en stressig vardag. Han jämför med att titta på tv eller slösurfa på mobilen.

– Det kan absolut också ge en peace of mind. Men skillnaden är att när man täljer känner man inte efteråt att man förlorat de timmar som man lagt ner. Man tillverkade ju faktiskt något under tiden.