Tyst kunskap

Det knäcker och bräcker när yxan klyver träet. Det dunkar dovt om vävstolens bom. Slöjden är full av ljud. Ändå används uttrycket tyst kunskap när hantverkserfarenheter ska ringas in. Vad handlar det om?

Text Liv Blomberg
Illustration Karin Rönmark
23 augusti 2021

Det hörs genom telefonen att Jonna Bornemark skruvar lite på sig när hon får frågan om vad tyst kunskap inom slöjd och hantverk är. Hon är författare och professor
i filosofi vid Södertörns högskola. För några år sedan skrev hon den bästsäljande boken Det omätbaras renässans, där hon kritiserar hur välfärdens verksamheter allt mer styrs av administratörernas behov av kontroll och uppföljning istället för att utgå från elevers, patienters och vårdtagares behov.
– Jag är inte helt förtjust i begreppet tyst kunskap. Det drar upp en gräns mellan den typ av kunskap som finns i orden och den som finns i kroppen och sinnena, säger hon vänligt.
– Det jag tycker är problematiskt är den där gränsen, inte att kroppen och sinnena skulle ha sin egen kunskapssfär – för det har de. Att kunna cykla, spela ett instrument, sticka – de kunskaperna sitter ju i kroppen på olika sätt. Men det finns många olika språk och det finns en rörelse mellan dessa språk. Risken med begreppet »tyst kunskap« är att vi tror att vi ska lämna den därhän när vi inte kan prata om den.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Hur hårt ska bommen packa väven? En rutinerade vävare har erfarenheten i kroppen. Somlig kunskap lärs in genom görande.

Begreppet tyst kunskap myntades på 1950-talet av den ungerske forskaren och filosofen Michael Polanyi. På senare år har det framför allt använts för att belysa de kunskaper som lärare, undersköterskor och annan personal inom vård och omsorg har. Ett kunnande som de använder för att hantera komplexa professionella situationer.
Diskussionen har handlat om att det finns flera yrkesgrupper vars kunskaper inte värdesätts eller förstås i dag på grund av att de inte är nedskrivna eller uttalade utan istället intuitiva och erfarenhetsbaserade.
– Det är kunskap som bor på andra platser än i språket, så i den bemärkelsen är den tyst. Men bilden av att kunskap måste vara verbal, hör till vår tid och till moderniteten. I andra tider har det varit självklart att kunskap bor i kroppen och i ett görande, säger Jonna Bornemark.

Försöken att definiera kunskap har följt mänskligheten genom årtusenden.

Redan den grekiske filosofen Aristoteles funderade över dess väsen på 300-talet före Kristus och delade in kunskapen i fem kategorier, som omfattar såväl praktiskt kunnande som vishet, intuitivt agerande och teoretisk insikt. Aristoteles satte alltså ord på och beskrev några av de kunskapsområden som idag ibland kallas tysta.

Niclas Flink lyfter på luren. Han har just kommit in från en långpromenad med hunden då han hunnit fundera över dagens kunskapssyn. Till vardags är han hemslöjdskonsulent i Jönköpings län där han jobbar med att främja slöjdens roll i samhället. Kunskap är viktig att diskutera, understryker han. Om fler förstod hur den kan yttra sig, och att den kommer i olika skepnader, skulle fler också förstå slöjden och varför den behövs.
– Jag förstår att Jonna värjer sig mot begreppet tyst kunskap. Man målar in sig i ett hörn till viss del om man använder det. Men samtidigt finns det också något i den kunskap som vi pratar om, som är tyst.

Han funderar en stund innan han fortsätter.
– Kunskap kan ju vara tyst för att du kanske inte själv vet vad du kan. Eller för att du inte vet hur du kan något.

I de fallen är det kroppen som är kunskapsbärare, betonar han, och frågar retoriskt om man kan lära sig att cykla genom att läsa en bok?

Sedan svarar han själv på frågan:
– Det kan man ju inte. En kroppslig förståelse måste till. Du kan läsa massor av böcker om täljgrepp men du kommer fortfarande inte kunna tälja förrän du väl gjort det. Därför är kroppslig kunskap ett bra begrepp, tycker jag. Men det rymmer också en tyst dimension.

I andra tider har det varit självklart att kunskap bor i kroppen och i ett görande.

Just det här, menar Niclas Flink, att det finns fler vägar till kunskap än ord, text och böcker, kan behöva understrykas idag.
– För att tillägna sig slöjdens och det immateriella kulturarvets kunskaper måste du göra dem. Det immateriella kulturarvet rör sig från människa till människa genom historien. Från mästare till lärling eller från läraren till deltagarna på en kurs, säger han och menar att det är precis som det ska vara och inget som vi behöver ändra på.

– Slöjdens kunskaper finns ju också nedskrivna i böcker. Men då är det informationen om kunskapen och beskrivningen av den som vi kan ta del av. Det krävs en egen, kroppslig erfarenhet för att du ska kunna det som står i texten.

Också Jonna Bornemark menar att vi behöver vara tydligare när vi pratar om kunskap. Från arbetsrummet i radhuset i Huddinge förklarar hon att vi borde precisera vad vi menar.
– Jag tycker att man ska prata om kroppens, sinnenas och känslans kunskap eller om situationskunskap. Även begreppet praktisk kunskap sammanfattar flera av de här områdena.
– Här finns en strid att ta, utbrister hon. Vi behöver visa för dem som inte förstått det, att praktiskt kunnande är kunskap.

För det rasar en strid i tidningarnas spalter och de sociala mediernas kommentarsfält, liksom i politiken, om vilken kunskap som dagens samhälle behöver.  Frågan verkar minst lika aktuell som för 2300 år sedan då Aristoteles formulerade sin kunskapsteori.

Dagens kunskapssyn ställer ofta de två dimensionerna teori och praktik emot varandra.

Ruhi Tyson skakar på huvudet, där han står i bokbindningssalen bland falsben, lintråd och japanska papper. Han är doktor i pedagogik, lärare och bokbindare. I sin forskning intresserar han sig just för frågor om bildning och praktisk klokhet – och förbindelsen mellan hantverk och pedagogik. I sin undervisning söker han överbrygga klyftan mellan teori och praktik och anser att de två egentligen överlappar varandra mer än vi tror.
–  Jag vet från mitt hantverk hur oerhört mycket potentiell naturvetenskap, historia och samhällskunskap som finns i bokbindningen, säger han och framhåller att en ämnesövergripande undervisning som inkluderar teori, praktik och kreativitet är det som bäst motiverar elever och fördjupar deras lärande. Han tar ett exempel från sin egen undervisning på ett waldorfskolegymnasium i Stockholm, där ett av momenten är att marmorera papper.

– Hela färgtillverkningen innehåller mycket kemi vad gäller pigment och bindemedel. Till exempel hur bindemedlen interagerar med saltet som man bestryker pappret med. Eller ta samhällskunskap och historia. Utifrån den bok som eleverna tillverkar kan vi prata om hela den europeiska kulturutvecklingen och informationshistorien.
– Sen gäller det ju att titta på läroplanen och se vilka kopplingar som är meningsfulla att framhäva.

När skolans praktiskestetiska ämnen får kritik, brukar deras förespråkare betona att exempelvis slöjden berikar de teoretiska ämnena. Att elever som har det svårt med »kunskapsämnen«, som de teoretiska ibland kallas, blir mer motiverade om de får måla och slöjda ibland. Men man gör skolslöjden en björntjänst om den betraktas som vila och förströelse, menar Ruhi Tyson.
– Lika illa är det om den ses som ett ämne där eleverna på ett lite abstrakt sätt kan öva sin kreativitet. Man spänner vagnen före hästen om man tror att vem som helst blir kreativ bara personen får lite material att mecka med. Riktig kreativitet kräver förmågor. Vitsen med slöjd och konstnärliga ämnen i skolan är att de kan förmedla färdigheter i måleri, textil, trä. Först när eleverna lärt sig tekniker och material får de en kapacitet att verkligen ge utlopp för sin kreativitet.

Att de praktiska och estetiska ämnena antingen ska utgöra en vila från den »riktiga« undervisningen eller stötta och berika de teoretiska ämnena är alltså ett vanligt sätt att argumentera för slöjden och konsten i skolan. Det finns dock de som vill vända på begreppen.

Anna-Lisa Persson är hemslöjdskonsulent i Region Skåne och skrev under våren en debatterande text i medlemstidningen Hemslöjdsnytt där hon frågar sig varför slöjden i skolan alltid motiveras med att den stärker andra ämnen.

Det kan väl vara tvärtom, menar hon, att eleverna lär sig matte för att kunna sätta upp en väv eller att räkna och mäta för att kunna bygga något.

Också journalisten och författaren Anna-Lena Hultén vänder på perspektiven i en essä i radioprogrammet Obs i P1 och frågar sig varför alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande och ge möjlighet att läsa vidare på högskola, medan ingen efterfrågar det omvända.

– Det som verkligen behövs om vi ska klara miljöfrågorna är att kunna sy om kläder, kunna tänka hållbart och ha en annan relation till materien.

»Men varför skulle inte alla som läser exempelvis naturvetenskapligt program också kunna få läsa till en undersköterskebehörighet på köpet, och alla som läser samhällsprogrammet ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri?« funderar hon och sätter fingret på en kunskapssyn som värderar teoretiska och abstrakta kunskaper högre än praktiska och estetiska.

Men kanske är en förändring på gång. I alla fall tycker sig Jonna Bornemark se tecken på det.
– Det där föraktet för praktisk kunskap är ju väldigt okunnigt. De som företräder den hållningen har ett alldeles för snävt kunskapsbegrepp, säger hon och menar att ny teknologi och en akut miljökris vänder upp och ner på gamla sanningar. Argument mot skolslöjden i stil med »jag tänker inte bli snickare« bemöter Jonna Bornemark med samma mynt: alla barn ska inte heller bli matematiker, författare eller forskare.

– Huvudräkning exempelvis har vi ju verkligen ingen nytta av längre, vi har ju mobiltelefonen med oss jämt med en kalkylator i, säger hon lite skämtsamt för att illustrera hur nyttotänket kan leda oss bort från det väsentliga. Självklart behöver vi kunna huvudräkning. Men även annat.
– Det som verkligen behövs om vi ska klara miljöfrågorna är att kunna sy om kläder, kunna tänka hållbart och ha en annan relation till materien.

De senaste åren har hon allt oftare bjudits in för att föreläsa om vad en vidgad kunskapssyn betyder i ett föränderligt samhälle. Kommuner, regioner, myndigheter och olika yrkesförbund för exempelvis läkare, lärare, arkitekter och socionomer hör av sig och hon upplever att allt fler plötsligt ropar efter att människan måste få vara något mer än en abstrakt tänkande och analytisk varelse.
– Vi behöver prata om vilka vi vill vara och vilka slags människor som kan hantera framtiden. I relation till miljöfrågorna behöver vi aktivera vår sinnliga kunskap och vår förståelse för materien och naturen. Vi behöver både uppskatta dem mer och kunna jobba med dem.

Här tänker jag att slöjdtraditionen, som på sitt specifika sätt ju utgår från de material som finns, är otroligt viktig miljökompetens idag.­

23 augusti 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram