Komma upp sig i smöret

Den är en trotjänare vid frukostbordet men samtidigt återkommande hackkyckling. I det offentliga samtalet har smörkniven blivit symbolen för slapp, okänslig och banal slöjd. Förtjänar den det?

Text Malin Vessby
Foto Anders Qwarnström
31 maj 2017

På en fyra personer stark liten slöjdfabrik i småländska Gullabo sitter 82-årige Martin Olofsson vid bandsågen. Och här hoppas han få sitta kvar ett tag till:
– Så länge Herren vill och jag får vara pigg. Och sen kommer det att fortsätta med pojken.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Sannolikt finns det ingen här i landet som har gjort fler smörknivar än just Martin. 1957 startade han firman och idag tillverkar han och medarbetarna minst 800 000 stycken om året. Eneträet hämtas i trakten, klyvs till brädor och torkas. Sedan ritas knivformen upp efter en mall, sågas till i bandsåg och bearbetas i putsmaskiner.
– Sist av allt tumlar vi dem, kanske 2000 stycken åt gången
i en enmeters trätunna med små hål där smutsen kan trilla ur. Knivarna gnids mot varandra i fyra, fem timmar och kommer ut hala, blanka och fina, förklarar Martin Olofsson. Någon ytbehandling behövs inte.

Smörkniv från Ikea
Ett minne blott. 1 april 2017 slutade Ikea att sälja enesmörkniven »Terapi«, gjord på Martin Olofssons slöjdfabrik i Gullabo.

Ja, ni kanske till och med har sett hans smörknivar. De har sålts i fyrapack på Ikea sedan 1990 och marknadsförts under det ironiskt klingande namnet Terapi.

På frågan om vad Martin Olofsson tänker om just namnvalet svarar han diplomatiskt.
– Jo. Jag funderade lite över det till en början. Det här är ju ingen terapi precis!

Men inte heller Ikea reder ut begreppen. Pressavdelningen bollar tillbaka ett undvikande svar:
– När vi namnger våra produkter väljer vi av en rad olika svenska ord och för just den här produkten föll valet på Terapi.

Se upp för smörknivar från 1800-talet. Risken är stor att den mjukt formade träbiten egentligen skapats för ett helt annat sammanhang. Det kan vara en rövskrapa

Att namnvalet kom till av slumpen är emellertid inte vidare sannolikt. Idag visar visserligen forskning att många mår bättre om de får slöjda, men att Terapi syftar på den effekten är inte troligt. Det är helt enkelt ingen vild gissning att namnvalet är ett av många exempel på hur lätt och vanligt det är att driva med just smörkniven. Den är lågstatus och lovligt byte, ofta förknippad med »dålig« slöjd och halvdant pyssel. Till och med i det offentliga samtalet skymtar den värderingen fram. Ta den text som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus skrev i början av förra året till exempel, som handlar om hur ofantligt oangeläget skolämnet slöjd är i hennes ögon. Den talande rubriken löd: »Hur många smörknivar tål Sverige?«.

Ändå finns det givetvis en lång rad hantverks- och materialavväganden bakom varje smörkniv – utöver rent praktiska värden.
– Smörkniven är bra till allt möjligt. De passar i teflonpannor till exempel, de repar inte. Själv har jag säkert 25 stycken hemma i köket, säger veteranen Martin Olofsson.

I kökslådan hemma hos slöjdaren Knut Östgård i Lerum ligger sammanlagt sex smörknivar. Alla gjorda av honom själv. Han har just kommit upp från verkstaden i källaren och lagt undan täljkniven. Här är det handverktyg som gäller och skurna ytor istället för putsade och tumlade.

Knut Östgårds smörknivar är inte av eneträ, utan björk. Han förklarar det med att bra björkvirke är ganska lätt att få tag på och att virket är både smak- och luktfritt. Han vill helst undvika starkt doftande träslag som ene i närheten av mejeriprodukter, säger han. Det finns alltid en risk att hartserna i träet sätter smak.
– Dessutom är det svårt och tidsödande att hitta större stycken med kvistren ene. Och om man väljer ämnen med kvistar i, rör sig gärna träet och formen förändras över tid. Så vill jag inte ha det, understryker han lugnt.

Smörkniv i något böjd form med grönt skaft
Smörkniv i björk täljd av Knut Östgård som jobbar i färskt virke och som klyver fram sina ämnen. Dag två efterskär han för finishens skull.

För att försäkra sig om att smörknivarna ska förbli raka sågar han heller inte till sina björkklabbar i smörknivstjocka stycken från start. Istället jobbar han med framkluvna tårtbitar. Det betyder att han först klyver stammen i två halvor, sedan halvorna i kvartar och kvartarna till ytterligare tårtbitar – och så vidare till smörknivslämplig tjocklek.
– Klyv alltid i mitten, mitten, mitten! Om det är lika mycket material på bägge sidorna av verktyget kommer kvistfritt och rakfibrigt trä att klyvas rakt. Sådana tårtbitar leder till minsta möjliga rörelse i träet framöver, säger han och förklarar att virket då får så kallat stående årsringar. Med sådana rör sig träet bara runt fyra procent, med liggande årsringar däremot åtta till tio.
– De blir garanterat raka.

För täljupplevelsens och effektivitetens skull jobbar han dessutom i färskt virke. Då glider kniven som lättast, utan så mycket möda. Sedan torkar han smörknivarna ett dygn och efterskär dem dagen efter för finishens skull. De ämnen som han inte hinner använda stoppar han i en plastpåse, knyter till och pusslar in i frysen. När de så småningom tinas igen är de fortfarande lättäljt färska till karaktären.

Men Knut Östgård hör inte till dem som har gjort smörknivar hela livet. Innan han flyttade från Norge till Sverige 1961 hade han aldrig ens sett en. Han minns att han häpnade över dem när han kom hit.
– Varför använde de inte bordskniven till smöret, undrade jag?

Smörknivens historia är sällan tecknad. Det första svenska belägget för själva ordet har hittats i en småländsk boupptäckning från 1833. Men den enekniv som för många kommit att bli slöjdig sinnebild för »smörkniv« är snarare en produkt av andan vid och efter förra sekelskiftet. Det menar i varje fall antikvitetskännaren och kulturhistorikern Peder Lamm när han får tillfälle att reflektera.
– Träsmörkniven är en konsekvens av något ganska stort egentligen. Den är en produkt av tidsandan i början av 1900-talet som präglades av skandinavism, nationalromantik och en jakt på symboler för det »genuina«.

Var grädden förbannad och vägrade att bli smör kunde man till exempel piska den med en enekvist så att häxan i smörkärnan blev blåslagen.

Enligt Peder Lamm hör träsmörknivens genomslag sannolikt ihop med det tidiga 1900-talets gryende hemslöjdsrörelse, turistföreningens framväxt och ett allt mer utbyggt järnvägsnät. Plötsligt fanns det pengar att tjäna på den växande turismen. Och det uppstod ett behov av souvenirer.
– På det sättet slog exempelvis Dalahästen igenom på bred front. Och tänk dig en smörkniv med rosett runt som det står Leksand på, du hör ju själv, det är skitbra!

Håkan Jönsson, som är docent i etnologi vid Lunds universitet och som forskat om mejerivaror, lägger till fler dimensioner. Det är inte otroligt att också det tidiga 1900-talets hygiendebatt och renlighetssträvan spelade roll för smörknivens genombrott. Det är inte otroligt att det var i den vevan som allt fler slutade att använda bordskniven till smör och margarin, funderar han:
– I det moderna stadssamhället ville man inte riskera att få i sig något som någon annan haft i munnen. Rädslan för sjukdomar var stor.

Men smörknivens vara eller icke vara har ju dessutom med smöret och brödet att göra. Utan dem, inget behov. Och även om brödet varit praktisk mat även på 1800-talet – lysande att packa ner inför jobb ute på åkern till exempel – dröjde det in på 1900-talet innan det började bli riktigt vanligt med bredda smörgåsar. Just smöret förknippades länge med fest. Dessutom var det under lång tid en vara som gick bra att sälja på marknaden, och som kunde ge klirrande slantar i hushållskassan till de självhushåll som annars inte hade så mycket reda pengar att röra sig med. Därför åt landsbygdens producenter sällan sitt eget smör.

Men det fanns också margarin. Det uppfanns 1869 av den franske kemisten Hippolyte Mège-Mouriès medan de svenska pionjärerna höll till på ett företag i Helsingborg drygt tio år senare. Det första bordsmargarin som var bredbart direkt från kylskåpet kom emellertid inte förrän 1965 och ansågs så sensationellt att det ledde till ett reportage i teves Aktuellt. Försäljningssuccén var ett faktum och kanske påverkades smörknivstillverkningen i samma veva. Det moderna bredbara bordsmargarinet behövde ju i varje fall fördelas över mackan på ett bra vis.

Får Peder Lamm gissa, tror han att smörkniven till en början utformades i metall, sannolikt influerad av 1700- talets gästabudskniv. Sådana har ett runt knivblad för att i festens hetta försvåra blodiga attacker på bordsgrannar. Just träsmörknivar har annars sina poänger. Till skillnad från metallknivar blir de inte varma och riskerar därför inte att smälta smör eller margarin i byttan. Dessutom står de, i motsats till sina tyngre stål- och silverkusiner, stadigt kvar utan att välta ens när fettet mjuknar.

Men träsmörkniven har trots det aldrig gått hem överallt. Peder Lamm menar att den varit mest poppis i tider av »folkhem, socialdemokrati, femtiotalstvåor i förorten och kommunal skola«. Det var nog först med den tidens skolslöjd som det riktigt breda genomslaget kom, säger han.

Sedan lägger han till en varning: Det kan vara bra att se upp lite om man fyndar gamla smörknivar, från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Risken är stor att den mjukt formade träbiten egentligen skapats för ett helt annat sammanhang.
– Då är det sannolikt en rövskrapa. En kvarleva från tiden före toalettpappret.

I Kasamark utanför Umeå har slöjdaren Jögge Sundqvist just tagit en paus från arbetet med en utställning som han ska ha på Gotland i sommar. Bland mycket annat blir det just bruksföremål.

Det händer att han kallar sig för smörknivens förkämpe.
– Jag sätter en heder i att göra sånt som folk har nytta av i vardagen. Och smörkniven är ett av de vanligaste föremålen i köket. Men den är mer än bara en grej i smöret. Den är tradition, kunskap och handaskicklighet.

Smörkniv med runt blått skaft.
Inspirerad av Morakniven täljer Jögge Sundqvist spolformade handtag. Han tycker om hur de ligger i handen. »Och bladet ska vara tunt, smäckert och fjädra lite.«

Formen kan han prata länge om. Om att kniven både ska ligga väl i handen, fungera bra för sitt ändamål och hålla länge.
– Man ska ju vilja använda den.

Själv är han uppvuxen i ett slöjdarhem och minns när han var liten.
– Då och då samlades det täljande gubbar hos oss och de kunde diskutera i timmar hur saker borde utformas för att vara mest funktionella. Hur tjockt knivbladet skulle vara. Vad som händer om man tar någon millimeter här, ändrar vinkeln där.

Smörkniven kan verka vara ett enkelt föremål påpekar han, men små detaljer gör avgörande skillnad.
– Det enklaste är förstås att göra den jämntjock. Men personligen tycker jag att sådana blir trista att använda. Skaftet fyller inte ut handflatan. Man får inget bra grepp.

Själv föredrar han handtag som påminner om det spolformade skaftet på Morakniven. Det ligger skönt i handen, menar han.
– Bladet ska däremot vara tunt, smäckert och fjädra lite. Tre millimeter tjockt. Jobbar man med rakvuxet utkluvet material där fiberriktningen följer formen så går inte ens tunna blad sönder. Då håller smörkniven fint över tid.

Han har faktiskt kvar sin första smörkniv. Och han minns när han täljde den. Det var under ett sommarjobb i skogen som 14-åring. För 44 år sedan. Idag är den nästan nednött.

Men man kan inte prata om smörkniven utan att stanna en stund vid den evigt gröna enbusken. Enen skiljer ut sig. Det finns sannolikt inget annat träslag som så många här i landet kan sätta namn på enbart med hjälp av näsan – och som dessutom förknippas så starkt med just smörknivar.

På grund av alla sina hartser är träslaget motståndskraftigt mot fukt. Röttåligheten gör att virket genom åren har använts till tåliga dymlingar vid båtbyggeri eller gärdesgårdsstörar. Det tål också lång användning utan att ytan blir torr. I och med att busken växer långsamt blir träet tätvuxet och segt. Men i brist på virkesdimensioner att tala om, har det genom åren trots allt mest använts till mindre föremål. Som smörknivar.

Förr ansågs både veden, barren och bären skydda mot diverse ont. Var grädden förbannad och vägrade att bli smör kunde man till exempel piska den med en enekvist så att häxan i smörkärnan blev blåslagen.

Men sannolikt kommer vi att se färre enesmörknivar framöver. Det har blivit svårare att få tag på tillräckligt med bra material – till och med i buskbältet på gränsen mellan Småland och Blekinge. Av den anledningen slutade exempelvis Ikea att sälja Terapi 1 april 2017. Men samtidigt ryktas det om en massproducerad fortsättning: i furu.
Vad den ska kallas vill företaget inte berätta. Men ryktet säger att ironin kommer försvinna ur namnet. Vindar vänder. Är hackkycklingstiderna snart förbi?

31 maj 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy