»Var en kapabel människa«

De dagarna är sedan länge förbi. Idag har Sverige tömt sina förråd och samhället anpassat sig till en globaliserad värld med snabba transporter, just-in-time-leveranser och närmast obefintlig lagerhållning.

Under andra världskriget och decennierna efteråt däremot, hade Sverige en mycket omfattande beredskap, både militärt och inom civilförsvaret. Bakgrunden var dels erfarenheter från första världskriget då matförsörjningen inte fungerade, dels den svenska alliansfriheten. Förtroendet för landets neutralitet byggde på att vi skulle kunna klara vår egen försörjning och inte hamna i beroendeställning till någon part i händelse av konflikt.

Under mellankrigstiden drog därför ett stort planeringsarbete i gång där tillgången till förnödenheter noggrant beräknades och säkrades.
– Och det innefattade även kläder, säger Magnus Linnarsson, lektor i historia vid Stockholms universitet som skrivit om hur staten under 1970-talet och en bit in på 80-talet betalade över 200 miljoner kronor i stöd till företaget Svenska Rayon för att upprätthålla produktionen av cellull, fibrer av träråvara som kunde användas för att producera tyg. Svenska Rayon var ett av flera krigsviktiga företag, så kallade K-företag. De ingick i totalförsvaret och var skyldiga att fortsätta sin produktion i händelse av krig. Andra exempel på K-företag var Statens Järnvägar, Posten, Bankgirot, Saab, Volvo och Bofors. Men även alltså en fabrik inom textilindustrin.
– Man satte in stora resurser för att ha produktionskapacitet att kunna sy kläder åt befolkningen om Sverige skulle bli avskuret från omvärlden. Det gjordes flera utredningar och det pratades bland annat om en krisgarderob, berättar Magnus Linnarsson.

Krisgarderoben var inte en verklig uppsättning kläder som alla skulle ha hemma utan ett försök att beräkna hur stor produktion som landet kunde behöva ha kapacitet till i kristid. Under andra världskriget ransonerades både kläder och textil och fortfarande på 1980-talet fanns uppfattningen att kläder till befolkningen var en viktig del i krisberedskapen. I protokollet från ett regeringssammanträde i mars 1983 står det bland annat att »beklädnadsområdet är ett av de områden där det är särskilt viktigt att kunna upprätthålla en försörjning i en krissituation«.
– Det fanns också rekommendationer för hur man lagar och reparerar sina plagg och man tänkte sig att vi behövde ha resurser för tre år. Idag känns det förhållningssättet verklighetsfrämmande, säger Magnus Linnarsson.

Den individuella krisberedskapen bygger på att du inte ska belasta samhället utan klara dig själv och dina närmaste. Det är ju en enorm resurs att kunna saker.

Hans sammanfattning bekräftas av Jan-Olof Olsson, tjänsteman på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, på avdelningen för krisberedskap och civilt försvar.
– Utvecklingen har ju inte gått år rätt håll ur ett försörjningsperspektiv, konstaterar han på mjuk värmländska.
– Den textila beredskapen är tyvärr en av de bitar som försvann ifrån kartan när man avvecklade den tidens totalförsvar, säger Jan-Olof Olsson och förklarar att i det förändrade omvärldsläge som vi nu befinner oss i, har regeringen gett MSB i uppdrag att först och främst trygga en viss försörjning av livsmedel och sjukvårdsmateriel.

Men skulle tillgången till textilier verkligen kunna bli ett bekymmer? De senaste åren har det snarare talats om att överproduktionen av kläder är ett resurs- och miljöproblem. Välgörenhetsorganisationer som Myrorna och Stadsmissionen hanterar tonvis av fullt funktionsdugliga plagg varje vecka och vi slänger i genomsnitt åtta kilo kläder per person varje år. En långdragen kris, i form av importstopp, krig eller naturkatastrofer skulle kanske inte leda till att vi behövde gå nakna och frusna i första taget.

MSB eller andra myndigheter har inte analyserat hur en kris skulle påverka tillgången till nödvändig textil. Ingen vet i dag med säkerhet vad det skulle innebära om import och leveranser från omvärlden stoppades under en längre tid.
– Samtidigt kommer vi inte ifrån den globala handeln, den är här för att stanna. Men vi kommer försöka att göra oss mindre beroende av den, säger Jan-Olof Olsson och menar att det kan ske på flera sätt.

– Dels behöver vi plocka hem produktion, dels upprätthålla en viss flexibilitet, säger han och nämnder pandemin då många företag ställde om och tillverkade exempelvis skyddsutrustning till vården.
– Det såg vi ju ända ner på hemslöjdsnivå med ansiktsskydd och olika skyddsutrustningar som man sydde. Det krävs ju en produktionsapparat, att man har råvaror, maskiner och verktyg men den viktigaste delen är kunskapen. Att man vet hur man syr exempelvis.

Borde praktiska kunskaper ingå i en modern beredskap? Bör staten förvänta sig att människor kan vissa saker, precis som vi förväntas ha vattendunkar, batterier och konserver hemma?
– MSB jobbar ju främst med samhällets beredskap men den individuella krisberedskapen bygger på att du inte ska belasta samhället utan klara dig själv och dina närmaste. Det är ju en enorm resurs att kunna saker.

Där får han medhåll av en annan värmlänning. Patrick Sellman är småbrukare, biodlare och före detta officer. Han bor på en gård i Gräsmark och driver podden »I väntan på katastrofen« tillsammans med tv-profilen Kalle Zachari Wahlström. Han har intresserat sig för krisberedskap och självhushållning i över 30 år. Via telefon, medan han skummar mjölk till kaffet, frustar han av förtrytelse över tillståndet i landet.
– Vi har gått från en av världshistoriens bästa beredskaper till en av världshistoriens sämsta på bara några decennier, säger han och ger upp ett flatskratt. Det hörs genom luren hur han skakar på huvudet av förtret innan han förklarar varför vi är mer sårbara idag än förr.

– Det som hänt är att vi har en ofattbar komplexitet i försörjningslinjerna. Hela världen är involverad i en blyertspenna. Människor har blivit så specialiserade att de ju nästan inte kan någonting. Folk kan knappt laga mat. De vet inte hur de ska klä sig för att vara varma och torra. Människors mest basala kunskaper om hur de kan överleva här på planeten har minskat.

Idag uppmanas vi att ha mat och vatten hemma för att klara oss i upp till en vecka om samhället förlamas av en kris. För fyra år sedan skickade MSB ut en uppdaterad version av broschyren » Om krisen eller kriget kommer«. Information om hur man skyddar sig mot en kärnvapenattack hade tagits bort, istället fanns råd om hur man bör agera vid ett terrorattentat. I dagens situation där kärnvapenmakten Ryssland har invaderat Ukraina blir det tydligt att det är oerhört svårt att på förhand avgöra vad nästa kris kommer att handla om.

– Varje kris är unik, säger Kerstin Eriksson, forskare inom samhällsskydd och beredskap vid forskningsinstitutet RISE.
– Vid stormen Gudrun 2005 behövdes det sågar för att ta ner alla halvt nedfallna träd. Men det var ganska onödigt i pandemin, där var det munskydd som behövdes. Varje kris har sina helt unika behov, det kan vara sågar, munskydd eller som i fallet med Ukraina, vapen. Men vissa strategiska förmågor behöver fungera varje gång, som kommunikation, ledning och organisering.

Så hur förbereder man sig då för det okända?
– Det är knäckfrågan. Om man tittar på kris- och beredskapsplaner så handlar de ofta om scenarier som man kan hantera och planerar för. Jag har aldrig sett en krisplan som säger att detta kan vi inte hantera. Samtidigt behöver vi planera för det oväntade. Det handlar nog om en förmåga att tänka brett och konstigt.

Småbrukaren och poddaren Patrick Sellman kallar det att vara en kapabel människa. En som kan något.
– Du blir kapabel genom att hålla på med saker, som att bygga och odla, laga och reparera. Vissa saker är helt nödvändig grundkunskap: att kunna byta en dragkedja, sy i nya knappar, laga revor och stoppa strumpor. Det är bra att kunna, både i det korta och långa perspektivet som vid flykt, säger han och påpekar att beredskap i många fall är en klassfråga. Alla kan inte skaffa sig dyr utrustning som sovsäckar och spritkök eller ha plats för stora lager.
– Men till dem som inte har så stora ekonomiska resurser brukar jag säga; lär dig saker så att du blir värdefull för dig själv och din omgivning istället.

Han framhåller att gamla kunskaper som slöjd och hantverkskunnande är viktigt att hålla levande och ropar högt av förtjusning när han hör talas om hemslöjdsprojektet »En kvadratmeter lin« som pågått i 2 år, där 6000 människor i Sverige har odlat lin och bearbetat det till spinnvänliga fibrer.
– Oj oj oj! Superhäftigt! Det är sånt vi ska värna om, att odla kulturarvet och kunskapen och gärna vidareutveckla den. En dag kommer den behövas.­