Snack eller verkstad?

Marcus Vildir drar ut en pall och slår sig ner. Vi är i slöjdsalen på Tyresö skola. Han har just ställts inför frågan om varför skolslöjden förtjänar att vara obligatorisk. I dagsläget är den det i de nordiska länderna, men på få andra håll i världen. Och när Skolverket för tre år sen publicerade en stor utvärdering av ämnet, kritiserades slöjdlärarkåren för att inte ha något entydigt svar på den frågan. »Anmärkningsvärt«, menade rapportförfattarna.

Marcus Vildir är just slöjdlärare, för dagen prydd med en rejäl blåtira efter en cykelvurpa. Runt omkring honom står halvfärdiga elevarbeten. En elefant, en ännu öppen ukulele och flera fantasimaskiner av trä som drivs runt av handgjorda kugghjul.
– Slöjden har allt, samtidigt, säger han lugnt och räknar upp några av ingredienserna. I slöjdsalen utmanas finmotorik, grovmotorik, känsel, syn och hörsel. »Smaken också, om det vill sig illa.«
– Du hör när du borrat igenom en bräda. Och när du vant dig vid att spika, känner du om spiken kommer bli sned redan innan du hamrat färdigt.

Men utöver handlag och utvidgade sinnen handlar det också om annat.
– Här engageras tanken, fantasin och kreativiteten. Dessutom får eleverna uppleva vad de kan, känna att de kan lära sig nytt och veta att de hela tiden har nytta av sina erfarenheter. De får äga en process och får syn på sina kunskaper.

Han beskriver helt enkelt en skolslöjd som på djupet lever upp till skollagens fjärde paragraf. I den står att skolan ska »främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare«.
I fjol övergav Marcus Vildir sina andra ämnen – biologin, kemin, tekniken och fysiken – för att helhjärtat satsa på slöjden. »Rätt val«, konstaterar han nöjt, snart ett skolår senare. Och han är inte ensam om att gå glad till jobbet. I Skolverkets utvärdering från 2015 sa tre fjärdedelar av slöjdlärarna att det är »mycket roligt« att undervisa i slöjd, resterande fjärdedel tyckte ganska kul. Yrket beskrevs som krävande men lärarna uppfattade samtidigt sina elever som motiverade.

Marcus Vildir nickar.
– Barnen har höga förväntningar, det är kul. Pratar man med dem mer än fem minuter blir de tokiga. »Hallå! Vi vill ju göra!«

Görandet, ja. Redan de gamla grekerna argumenterade för att abstrakt tänkande är överordnat praktiska sysslor. Hantverk och fysiskt arbete var lämpliga bestyr för kvinnor och slavar, menade Platon. De fria männen måste få tid att göra det viktiga, det vill säga tänka och tala.

Idag hamnar istället skolslöjden återkommande i skottlinjen. Under senare år har både ett antal stora ledarsidor och somliga politiker på bästa opinionsbildande plats beskrivit den som utbytbar och gammaldags. »Stenålders«, till och med.

Forskaren Åsa Jeansson har just slagit upp fönstret i sitt för dagen solstekta forskarrum vid Umeå universitet och ler lite. Efter att ha följt kritiken mot skolslöjden på nära håll misstänker hon att debattörerna inte besökt någon slöjdlektion på länge, utan egentligen ger sig på det som de tror är slöjden. Skolämnet har förändrats mycket på senare år, säger hon, och den hantverkskritik som ger sig till känna i olika utspel har sällan någon djupare förankring i verkligheten.

År 2011 infördes en ny läroplan i grundskolan, Lgr11. Åsa Jeansson har närgranskat delar av den. Förra året disputerade hon på hur läroplanens kursplan i skolslöjd påverkar det som händer på lektionerna. En hel del, visade det sig. När hon snabbsammanfattar skillnaderna från tidigare styrdokument, beskriver hon en förskjutning från görande till lärande. Det kan låta som hårklyverier. Men med nytt fokus, följer nytt innehåll. I det här fallet inte minst: längtan efter ord.

Än idag får varje barn ta till hammaren och spiken, nålen och tråden. Alla får chans att med egna händer tillverka unika alster. Träflisor far, hyvelspån krullar sig. Garner nystas, tyger klipps till. Slöjdundervisningen ska »syfta till att eleverna utvecklar kunskaper i olika hantverk och förmågan att arbeta med olika material och uttrycksformer«, säger kursplanen.
– Men utöver det ska eleverna numera också med ord kunna beskriva vad de gör, vilka val de gjort och vad de lärt sig. De ska utvärdera sin process och sätta sina slöjdföremål i ett sammanhang, summerar Åsa Jeansson.

Om vi ska kunna kommunicera i klassrummet behöver vi utveckla vårt språk för det. Och vi lär oss oerhört mycket genom språket. Jag kan gå till mig själv. Det var först när jag var tvungen att sätta ord på vad jag gjorde som jag verkligen förstod allt jag kunde.

Betygskriterierna är ganska talande. Ta en sjätteklassare som vill få högsta betyg till exempel. Den eleven ska dels på »ett välutvecklat vis« både formge och framställa enkla slöjdföremål i olika material. Hen ska kunna följa instruktioner och använda handverktyg, redskap och maskiner på ett säkert och vettigt sätt, och ha jobbat med olika hantverkstekniker. Men eleven ska dessutom – och det här är det nya – kunna ge välutvecklade motiveringar till sina val, formulera sina vägval under arbetet och ge välutvecklade omdömen om sin arbetsinsats. Man har helt enkelt ett visst försprång om man är bra på det språkliga.

Det behöver i och för sig inte nödvändigtvis betyda att en elev med knapphändigt språk – eller kanske bristfällig svenska – inte kan få höga betyg. Inför sitt avhandlingsarbete intervjuade Åsa Jeansson sjutton textilslöjdslärare. Flera av dem beskrev hur de lägger extra krut på ordknappa elever, hur de liksom lirkar fram ett samtal för att ge dem chans att leva upp till skolämnets mål.

Dessutom kan slöjdlärarens hantverkskunskap spela roll, påpekar Åsa Jeansson. För även ett föremål i sig kan berätta om avvägningar, vägval, verktyg, material och teknik – för den som har förmåga att läsa det vill säga. En slöjdkunnig lärare kan ofta se vilka beslut som fattats under tillverkningens gång – och hjälpa eleven att formulera dem.

Samtidigt är hantverkskunskap inte en självklarhet hos dagens slöjdlärare. Också det måste betraktas som en nyhet i skolslöjdens värld. Många lärare är superskickliga, andra är det inte. Sedan något decennium tillbaka behöver den som söker in på lärarutbildningen inte längre ha några slöjdspecifika förkunskaper och väl på plats på högskolan är hantverksstudierna rätt så begränsade.

När Åsa Jeansson talar om nuvarande kursplan kommer hon också in på »mätbar kunskap«. En utveckling mot att koka ner kunskap i siffror och mätbara enheter präglar dagens skola, menar hon, slöjdämnet inkluderat. I sin forskning har hon sett att mätbarhetsivern då och då påverkar vilka tekniker som lärare väljer att undervisa i, trots att teknikurvalet egentligen står slöjdläraren fritt. Ta stickning till exempel. En del av de slöjdlärare som Åsa Jeansson intervjuat, lär varken ut stickning eller vävning längre, det vill säga de tekniker som är ursprung till det allra mesta som mänskligheten går klädd i. Men förklaringen till det är inte främst att teknikerna är krångliga att få till för nybörjare eller ens att slöjdlärarna föredrar andra spännande tekniker. Skälet, säger Åsa Jeansson, är att eleverna sällan hinner bli så skickliga med stickor och maskor, bommar och inslag att de når fram till de i kursplanen och betygskriterierna efterfrågade momenten av reflektion. För många barn är det avancerat nog att fånga an garnet på stickorna, knåpa sig fram, lägga maska till maska. Som en konsekvens av betygskriterierna och för att efterfrågade ord ska hinnas med, väljs enklare tekniker istället.

Vi tar en tur till Uppsala. På Valsätraskolan förbereder sig Elisabet Jagell för att ta emot den sjundeklass som smågnabbas i korridoren utanför träslöjdsalen. Hon hör till de lärare som ser utvecklingen mot en ordrikare skolslöjd som något i huvudsak bra. Den utvecklingen är annars en vattendelare inom kåren.
– Om vi ska kunna kommunicera i klassrummet behöver vi utveckla vårt språk för det. Och vi lär oss oerhört mycket genom språket. Jag kan gå till mig själv. Det var först när jag var tvungen att sätta ord på vad jag gjorde som jag verkligen förstod allt jag kunde, säger hon.

Men mycket av den dokumentation som efterfrågas i betygskriterierna kan också fångas genom foto eller film, påpekar Elisabet Jagell. En elev kan exempelvis ta bilder under hela arbetets gång och med ens få fatt på val, misstag och utveckling.
– Min uppgift som lärare är att hjälpa eleven att få syn på sin process, inte att slaviskt få dem att skriva loggbok. Man kan till exempel låta eleverna intervjua varandra om vad de gjort och gör. Direktiven får inte bli en boja.

Vi kommer in på kritiken mot skolslöjden. Att ämnet skulle vara omodernt och stenålders, som vissa hävdar, håller hon inte med om. Det är ju precis tvärt om, säger Elisabet Jagell. Aldrig har det varit viktigare att få nycklar till hur man kan reparera saker eller återanvända material. Också kunskap om kvaliteter och hantverk är avgörande i en hållbar värld. Liksom människor som är tränade i att lösa problem.
Det stora hotet mot skolämnet är istället lärarbristen, säger hon. Den är akut redan nu men värre kommer det bli. Stora pensionsavgångar väntas framöver, utan att lika många nyutexaminerade lärare lämnar utbildningarna.
– Vi måste få fler behöriga lärare. Annars ser det illa ut. Till slut håller det inte längre.

Hon berättar om när hon och kollegan tog över träslöjden på Valsätraskolans högstadium för ett år sedan. Innan dess hade hon jobbat på mellanstadiet i en grannskola.
– Det går knappt att förstå hur hemsk slöjdsalen var. Det hade varit så många obehöriga lärare före oss, och de kan ha varit hur duktiga som helst, men som obehörig anställs man bara ett år i taget. Då är det inte högprioriterat att satsa på salen och framtiden.
Det har tagit nästan ett år att styra upp salen. Men nu börjar det likna något. Katedern är utslängd, där sitter ändå ingen. De har tagit ner en vägg. Verktygen är slipade och hänger på sina platser. Väggarna är rena igen. Det går att jobba här nu. »En slöjdsal ska locka till görande«, som Elisabet Jagell säger.

Ändå ser det mörkt ut. Hon berättar att hon ska ta ett uppehåll från grundskolan nästa år, för att plugga didaktik och konstvetenskap på universitetet. Hon längtar efter fördjupning.
– Men skolan får inte tag på någon legitimerad slöjdlärare att anställa efter mig.
eleverna glider in i salen. Det är i slutet av terminen och de flesta jobbar på för att avsluta påbörjade arbeten. Några tar till stämjärnet för att göra färdig falsen på sina tavelramar, andra arbetar med trälock som ska måttanpassas till återbrukade konservburkar. Ett par elever knäpper på datorerna. De ska snart öppna ett designprogram för att kunna formge de knoppar som ska pryda locken. Efteråt skrivs knopparna ut i färgglad majsplast på skolans nya 3D-skrivare.

3D-skrivaren är ett exempel på den allra färskaste förändringen inom skolslöjden. Den första juli i år trädde nya, reviderade styrdokument i kraft, där regeringen betonar vikten av digital kompetens i klassrummen. Uppmaningen gäller så väl teoretiska som praktiska ämnen. För skolslöjdens del kommer eleverna framöver bland annat få undersöka hur »material kan kombineras med digital teknik« och »arbeta med digitala verktyg«.

Också den här utvecklingen är en vattendelare bland slöjdlärare. Alla känner sig inte bekväma med digital teknik, alla tycker inte ens att den hör hemma i en slöjdsal. Till dem hör emellertid inte Elisabet Jagell. Hon tycker inte att direktiven stör skolämnets kärna.
– Slöjden handlar om att driva en process från start till mål. Den handlar om ett samspel mellan hand och hjärna. Att tänka, skapa och fundera. Det förändras inte av att vi tar till vissa digitala hjälpmedel.

Under året som gått har hon skrivit en C-uppsats i konstvetenskap parallellt med lärarjobbet. I den har hon undersökt vilka slöjdarförebilder som trä- och metallslöjdsintresserade personer har haft genom livet. Frågorna ställde hon till teoretiker och praktiker, barn och vuxna. Och slutsatsen var drabbande: Förebilderna har oftast funnits hemmavid. I allmänhet i form av en pappa, en morfar, en farfar.

Några nämnde också sina slöjdlärare.
– Tänk då hur viktig skolan är! Alla barn har inte någon slöjdande släkting. Men alla har rätt att möta slöjden, säger Elisabet Jagell med eftertryck.

Också på Tyresö skola har det börjat bli dags för lektion. Delar av en niondeklass troppar in i små klungor. Sedan tar det bara några minuter innan var och en är igång med arbetet. Koncentrationen går att ta på. En pall blir till i sakta mak, en gigantisk fågelholk får en sista översyn och två »stenyxor« skulpteras i trä. Skaften lindas med läderband.

Marcus Vildir ser lite bekymrad ut. Vi har återkommit till kursplanens efterfrågan på välformulerade elever. Han känner sig kluven.
– Just i skolslöjden är det lite problematiskt. Här kan ibland vissa elever som vill ha höga betyg rikta in sig på att lägga orden rätt istället för att utveckla sitt hantverk. Ofta är det elever som redan har lätt för sig i många andra ämnen, och då får de en fördel till. Det har jag lite problem med. Slöjd kan ju dessutom vara ett annat sätt att berätta, beskriva och gestalta. Bortom orden.

Men precis som slöjdlärarna i Åsa Jeanssons forskning tycker också Marcus Vildir att det ligger i lärarens roll att lotsa eleverna så att de får syn på sina avvägningar och processer. Dessutom finns det, vilket också Elisabet Jagell påpekade, många sätt att redovisa på.
– Jag har elever som istället för att skriva, fått spela in sin röst på telefonen, filma sig själva eller helt enkelt redovisa muntligt inför mig. Det är ofta de där mikroredovisningarna som är allra viktigast. Jag går in och frågar »var är du nu, hur tänker du nu?« Men sådana stunder är samtidigt svåra att få tid till. Jag har min slöjdlektion att tillgå och jag har upp till arton elever per klass.

Dessutom har han trehundra elever. För tillfället är Marcus Vildir lite matt. Det är försommar och snart ska varje barn få sina individuellt satta betyg eller omdömen. Samtidigt tycker han att man, innan man dömer ut formuleringsivern i slöjdsalen, måste fundera över vad vi ska ha skolämnet till. Vad själva syftet är.
– Vår uppgift är ju faktiskt inte att fostra hantverkare, utan handlande och tänkande människor. Då måste kanske hantverket stå tillbaka lite grand.

Vid en hyvelbänk bredvid funderar en elev över en halvfärdig balalajka. Instrumentets kropp är så gott som färdigbyggd. Den långa halsen däremot ligger i delar. Marcus Vildir böjer sig fram och frågar vad nästa steg ska bli. Från början var tanken en gitarr, förklarar instrumentbyggaren. Men ställd inför gitarrkroppens mjuka böjar, kändes balalajkans triangelform mer görbar.

Snabbt beskriver eleven vilka avvägningar han gjort.

Det hörs att han gjort det förr.