»Stickningen räddade mitt liv«

För ett år sedan stod terrorexperten Loretta Napoleoni på toppen av sin karriär, när livet plötsligt rasade samman. Idag är hon är hon många miljoner fattigare, friare än någonsin och stickar som aldrig förr.

Illustration Ida Björs
9 oktober 2019

våren 2019. Loretta Napoleoni låg på soffan i sitt hus i Montana och grät okontrollerat. Hon – den bästsäljande författaren och världsberömda experten på terrorfinansiering – hade blivit lurad av sin egen man. Under åratal hade han tömt deras gemensamma bankkonton, gjort miljonförlust efter miljonförlust och tagit lån för att täcka över hålen. Efter ännu ett uppslitande telefonsamtal från banken snörde andningen ihop sig. Hjärtat började rusa. Hon låg kvar där hon låg och kunde inte resa sig.
– Panikångest är något av det mest skrämmande man kan uppleva, berättar hon, ett drygt halvår senare i ett mötesrum hos ett bokförlag i Stockholm.
– Det är en känsla av total kontrollförlust. Som att falla handlöst genom mörker.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Loretta Napoleoni
Loretta Napoleoni

Bredvid henne på soffan den där dagen i april låg en påbörjad stickning. Det var en spetssjal med ett mönster som hon designat själv. Hon plockade upp den och började räkna aviga och räta. Maska för maska återtog hon balans och fokus. När solen gick ned bakom bergen satt hon kvar och stickade. Tårarna hade för länge sedan slutat rinna och hjärtat slutat dunka i kroppen.
– Någonting i själva det mekaniska stickandet gav mig jämvikten tillbaka, säger hon.

Loretta Napoleoni är 64 år, oklanderligt klädd i dräkt, med örhängen från Chanel och en gigantisk diamantring på höger hand. Blicken viker inte en millimeter när hon pratar. Hon är van vid att ge intervjuer och skriver återkommande kolumner i världens tyngsta tidningar, som The Guardian, Le Monde, El País och La Repubblica. Hennes böcker om terrorism, politik och ekonomi ges ut över hela världen. Men idag är hon i Stockholm i ett helt annat ärende.

Hon här för att prata om stickning.

Om det inte vore för stickningen hade Lorettas Napoleoni faktiskt inte ens fötts. Under första världskriget var hennes farmor tonåring i Italien. Under vintrarna stickade hon tröjor, långkalsonger och strumpor till sina bröder vid fronten nära Österrike. Där delade en av bröderna ylleplaggen med en vapenbroder i skyttegraven, som han blivit nära vän med.

Men en dag 1917 träffades brodern av en granat och dog. I samma attack blev även vännen svårt skadad. När han senare skrevs ut från sjukhuset tog han tåget till Rom för att återlämna de randiga, blodfläckade raggsockor som han haft på sig när granaten föll. Lorettas farmor kände igen honom från broderns brev. Medan hon suttit hemma och stickat hade hon förälskat sig och – visade det sig – precis lika mycket hade han förälskat sig i henne. Det kom att bli Lorettas farfar.
– Att sticka är en kärlekshandling, brukade min farmor säga, berättar hon med ett leende.

Långt senare var det farmodern som lärde Loretta att sticka i sjuårsåldern. Hantverket fascinerade henne från första början.
– Jag tror att det handlar om att tillfredsställelsen är nästan omedelbar. Du kan hela tiden se hur arbetet fortskrider. Varv efter varv.

Sedan dess har stickningslivet gått i vågor. Som ung universitetsstuderande feminist på 1970-talet stickade hon alla sina kläder. De åren var tumultartade i Italien med återkommande politisk terrorism från falanger på yttersta höger- och vänsterkanterna. Loretta Napoleoni började studera de våldsamma grupperna från ett ekonomiskt perspektiv.

En kvinna stickar sockor.

Under många år hade hon svårt att nå ut med sin forskning. Sedan kom den 11 september 2001 och terrorattackerna i USA. Plötsligt hamnade hon mitt i stormens öga. Medan USA:s krig i Afghanistan och Irak följdes av kriget i Syrien, reste hon tre varv runt jorden och föreläste, och samlade samtidigt fakta till nya böcker. Hon intervjuade terrorister och mördare som torterat och avrättat. Mellan turnéerna landade hon hemma i familjens femvåningshus mitt i London eller huset de byggt för många miljoner i Montana.
– Jag handskades med död och förstörelse varje dag. Under många år hade jag aldrig ro att plocka upp garnet. Men när jag till slut gjorde det kunde jag äntligen koppla av. Att bara få tänka på maskor – aviga och räta, att få njuta av det … Det betydde otroligt mycket. Jag kunde inte koppla av på något annat sätt.

Loretta Napoleoni tar en paus i historien och visar sitt senaste garninköp. En grönmelerad härva i handspunnen ull från Finland.
– Känn vad mycket lanolin det är i det. Det här ska bli en mössa till en väns dotter i Shanghai, säger hon och lyser upp vid tanken på att få sätta igång. Hon stickar många mössor just nu, det passar när hon reser och bara kan använda rundsticka.

Det är inte för inte som stickning kallas yoga för hjärnan. Man övar sig i geometriskt, rumsligt och matematiskt tänkande samtidigt.

Efter elva böcker om terrorism och ekonomi, varav de tre senaste om terrorsekten IS, hade Loretta under ett par års tid börjat leka med tanken på att skriva en bok om stickning och sina erfarenheter av hur stärkande och lugnande den kan vara. Men hon vågade knappt nämna idén för sitt förlag.
– Jag var ju så himla seriös intellektuell och allt det där.

Men när hon äntligen tog upp saken på hösten 2018 nappade hennes italienske förläggare direkt. Hans mor hade stickat hela livet, tills hon dog i Alzheimers. Stickningen var det sista som stannade hos henne. När mamman inte längre kunde prata eller känna igen sina barn, då kunde hon fortfarande sticka. Så när Loretta började sina efterforskningar till boken var just det en av de första saker som hon tittade närmre på.
– Det är inte för inte som stickning kallas yoga för hjärnan. Man övar sig i geometriskt, rumsligt och matematiskt tänkande samtidigt. Det är områden som många av oss annars tränar väldigt lite idag. Lägg till det koordination och rytm, börjar hon.
– För en sån som jag, som levde i racerfart, tror jag att det hjälpte att stickningen höll en så stor del av hjärnan ockuperad. Det gjorde att jag äntligen kunde stänga av adrenalinet och slappna av.

I Hemslöjd möter vi sådana historier jämt och ständigt. Vi har pratat med fängelseanställda som hävdar att klimatet blir lugnare på hela avdelningar när de intagna får sticka, vi har hört om sjukhuspatienter med svår depression som funnit att stickningen varit det enda som hjälpt när inget annat funkat. Men när man börjar leta efter forskningsresultat som bekräftar bilden tar det snabbt stopp. De studier som finns är ofta antingen väldigt små, eller ytligt gjorda.

Till de studier som finns hör till exempel en från välrenommerade Mayo Clinic i USA 2011, som jämförde hjärnhälsa och minnesförmåga hos äldre och fann att stickarna och virkarna klarade sig bäst. Eller en studie på anorexiapatienter från University of British Columbia, där 74 procent uppgav att de fått mindre ångest och tvångstankar sedan de börjat sticka. Dessutom finns ett stort antal opinionsundersökningar som visar att stickare själva upplever att deras hobby gör dem mindre stressade och ökar deras välmående. Resultaten pekar i samma riktning som de exempel vi ofta får höra, men ingen av dem har ett tillräckligt stort underlag för att ha riktig vetenskaplig tyngd. Loretta Napoleonis upplevelse är densamma.
– För mig är det uppenbart att det finns en länk mellan stickning och hjärnans kemi. Men varför gör ingen en ordentlig långtidsstudie av det? Jag tror att stickning är för vardagligt. Det finns ingen status i att forska på det. Forskare tenderar att dras till mer kontroversiella områden, där det finns en möjlighet att sticka ut och göra sig ett namn. Att bevisa att stickning är nyttigt – vad är det för spännande med det? En sådan studie skulle förmodligen mottas med en axelryckning. Dessutom bekostas en stor del av den medicinska forskningen av läkemedelsbolag, och de har inget att vinna på stickningens hälsofördelar.

Om man tappar en maska måste man gå tillbaka och rätta till det. Annars kommer hålet växa  tills hela stickningen slits isär. Det var precis det som hände mitt äktenskap.

Det var mitt under arbetet med sin bok som Loretta Napoleoni upptäckte den ekonomiska katastrof som hennes man under åratal försökt dölja. Deras konton var tomma och huset i USA på väg mot exekutiv auktion. Hon stod plötsligt utan hem, med en familj i spillror och med hela sin trygghet utraderad. Plötsligt var stickningens läkande effekter ingen abstrakt idé längre, utan ett påtagligt inslag i hennes liv. Studier eller ej – för egen del är hon säker på att stickningen påverkat hennes återhämtning.
– Åh, enormt! Helt enormt. Jag tror faktiskt att stickningen räddade mitt liv. Den gav mig det fokus jag behövde för att ta mig igenom dagen, varje dag. Utan den hade jag varit förlorad. Vad som helst kunde ha hänt. Under sådana omständigheter som jag fann mig i kan man råka göra något dramatiskt. Jag tror att det hade kunnat gå väldigt snett. När jag säger att jag inte hade klarat mig menar jag på alla sätt, ekonomiskt, känslomässigt, existentiellt, säger hon lugnt och kommer tillbaka till dagen på soffan i Montana.

en man sitter på en stol och stickar.

Med garnet mellan fingrarna mindes hon plötsligt sin farmor.
– Jag kunde nästan känna hennes händer guida mina, precis som när jag var liten. Och jag påmindes om hur lyckligt lottad jag är, hur futtig min katastrof är i jämförelse med vad hon genomlevde – två världskrig, fascism, ett liv i motståndsrörelsen… Stickningen hjälpte mig att få perspektiv.

Idag står Loretta Napoleoni på benen igen. Huset i USA är sålt och det i London är uthyrt. Alla kläder är nedpackade hos hennes mor i Rom. Nu återstår bara att bestämma vart hon vill ta vägen härnäst. I oktober kommer boken Att sticka för livet ut på flera språk samtidigt.
– Allt jag upplevt det senaste året har förändrat mitt förhållande till stickning. Jag tror att jag är en bättre stickare idag än vad jag var. Jag har inte lika bråttom. Förut stickade jag för resultatets skull. Idag stickar jag för njutningen, säger hon och tänker efter ett kort ögonblick.
– Stickningen lär oss saker om livet. Om att vara ärliga mot oss själva och inse våra misstag. Om man tappar en maska måste man gå tillbaka direkt och rätta till det. Annars kommer hålet växa och växa tills hela stickningen slits isär. Det var precis det som hände mitt äktenskap. Jag ignorerade den lösa tråden och fortsatte framåt medan allt jag stickat sakta löstes upp bakom mig. Till slut återstår bara att repa upp hela stickningen och börja om. För i stickningen finns det alltid en andra chans. Det är det som jag håller på med nu. Nu stickar jag något nytt.

Loretta Napoleonis bok Att sticka för livet kommer ut 28 oktober. Du som läser Hemslöjd kan köpa boken till specialpris här.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!