Upp med händerna!

I Lettland är vantar nationalsymbolen framför andra.

Det vet Baiba Pilane. Hon arbetar som stickningskonsulent, med uppdrag att bevara och utveckla traditionen.
– Den som till exempel vill sticka ett par vantar från sin farmors socken kan höra av sig till mig. Jag hjälper till med det mesta! Att undervisa är min grej. Och att folk från andra länder är intresserade av stickningen är toppen. Det påverkar hur vi själva värderar den. Ukrainarna har sina broderier, norrmännen sina fantastiska folkdräkter … Vi har vantarna!

Ingen vet exakt hur länge det stickats vantar i Lettland. Av de äldsta exemplaren är det idag främst festvantar som finns bevarade, gjorda någon gång på 1800-talet. De arbetsvantar som användes till vardags har sedan länge slitits ut och försvunnit. Men vantar har varit en identitetsmarkör så långt tillbaka som någon kan minnas. I äldre tider stickades de av unga flickor till hemgiften. Än idag förekommer det att äldre kvinnor på landsbygden stickar till kistbärarna på sina egna begravningar.

Det som utmärker lettiska vantar är framför allt repeterade mönsterformer, och att de är hårt stickade på spaghetti-tunna stickor. Annars är de en brokig skara. De äldsta kända exemplaren är slätstickade i geometriska mönster med flotteringar på insidan. Senare har man också använt lyfta maskor, strukturmönster och mer organiska mönsterformer som blommor och blad.

Vantar från olika regioner kan också ha sina utmärkande drag. Vid kusten hade man genom sjöfarten tidigt tillgång till köpegarn i starka färger och kunde brassa på med stora mönsterformer och rikt dekorerade muddar. Men i Latgale, nära gränsen till Ryssland, var det betydligt fattigare.
– Där fick flickorna använda sin uppfinningsrikedom för att sticka ut, ofta genom teknisk briljans som strukturmönster och spets.

 Deras vantar hade ofta smala mönsterbårder i samma färger som de randiga yllekjolar man bar.
– Så vi kan utgå ifrån att de använde äfsingar och rester från vävningen, förklarar hon.

Baiba Pilane pratar snabbt och ivrigt och river fram par efter par ur den digra samling av nystickade vantar som fyller hennes arbetsrum på ett kulturhus i en betonggrå förort till Riga.
– Kyrkbänken var dåtidens Pinterest och Instagram. Unga kvinnor inspirerade och konkurrerade med varandra. Men genom att mönstren ytterst sällan dokumenterades spred de sig sällan långt. Stickare förlitade sig på sin egen kreativitet för att överglänsa grannen. Det har bidragit till rik variation.

Hon störtar upp och hugger tag i boken Lettiska vantar. Sida upp och sida ner är fyllda av fler än hundra replikor av äldre vantfynd, sorterade efter geografiskt ursprung.
– Titta här, säger Baiba och bläddrar entusiastiskt.
– Vantar från Kurzeme utgör nästan halva boken – det finns massor bevarat därifrån. Men tittar du på Zemgale, som är en betydligt rikare region så hittar du klart mindre. De hade pengar att köpa kläder för och övergav tidigt det gamla dräktskicket. När folkdräkter samlades in i början av 1900-talet var de fortfarande i vardagsbruk i Kurzeme – därför kommer det mest intressanta vi har kvar idag därifrån.

De senaste decennierna har det blivit mindre vanligt att bära mönsterstickade vantar till vardags, konstaterar hon. Och det gäller också henne själv.
– Jag är för slarvig av mig. I ärlighetens namn är de inte särskilt ergonomiska heller. Våra vantar görs traditionellt med en rakt istickad tumme på framsidan, utan tumkil. Alltså inte som ni i Skandinavien som gärna sätter tummen på sidan.

Att rita om ett vantmönster för att göra det mer anatomiskt skulle hon ändå inte ge sig på.
– Inpassningen av tummen är det viktigaste momentet när du stickar en lettisk vante. Den ska vara helt kamouflerad i handens mönster. Det är så vi visar vår skicklighet.

Dagens stickare följer däremot sällan traditionen när det gäller formen på vantens topp. Äldre exemplar har ofta en rund topp med minskningar både i sidorna, mitt fram och bak. Idag väljer nästan alla en spetsig topp med minskningar endast i sidorna.
– Annars förstörs mönstret. Att få till toppen av vanten snyggt är något av det klurigaste. När jag ritar en vante börjar jag alltid där för att få till symmetrin perfekt, säger Baiba.

På så sätt kan man sällan säga att de vantar som stickas idag är kopior av de gamla. De är nytolkningar, och det är gott så, tycker hon.
– Det här är ingen museiverksamhet. Vi stickar med moderna metoder, högkvalitativa garner, dyra japanska rundstickor … Mönstren är samma men vi gör det på ett modernt sätt.

Bästa sättet att hålla liv i traditionen är att ta sig an den på samma sätt som äldre tiders stickare gjorde, menar hon. Att ändra efter eget huvud – välja en färgställning som man gillar, plocka ett mönster här och en mudd där och sätta ihop dem till en helhet.
– Flickorna som gjorde de här vantarna på 1800-talet hade inga designutbildningar. De utgick från vad de hade. Kanske hade de bara en liten stump av rött garn – då fick bården bli smal. Varför ska vi sitta idag och kopiera det? Så gjorde de inte då.

De fruktbarhetssymboler och tecken för gamla gudar som en del läser in i vantmönstren
rycker Baiba Pilane också på axlarna åt.
– Jag tror man hittade en garnkombination man gillade och ett mönster som passade till. Men ingenting finns nedtecknat och vi har ingen att fråga, så vi har bara våra tolkningar. Jag tänker mig att stickarna då var ungefär som stickare idag. Man vill göra fint! 

När hennes kursdeltagare efterfrågar ett facit gör hon dem därför besvikna.
– Jag svarar att det viktigaste är vad du själv tycker. Om du tycker om vanten så är den bra. Och höger och vänster ska helst vara ungefär samma storlek, det är väl det enda.

En stund senare, på andra sidan floden, högst upp i ett pampigt hus i art noveau sitter Antra Cildermane-Gigule uppkrupen i en stor soffa. Fingrarna rör sig snabbt över millimetertunna strumpstickor. Parkettgolvet knarrar och en kaffemaskin i köket ryter till när den mal bönor till en cappuccino.

Varje morgon vaknar Antra en timme före sin familj, dricker sitt kaffe och stickar.
– Det är så jag samlar tankarna inför dagen. Då tänker jag inte på något annat, bara på mönstret och maskorna. Det betyder väldigt mycket för mig.

Inför att hon ska påbörja  ett nytt vantpar går hon på jakt i museiarkiv och letar upp någon okänd stickad juvel. Oftast är ursprunget Kurzeme, den region där hon själv växte upp.
– Jag vet inte varför jag ständigt återkommer dit. Men mormor stickade. Jag tror att det är något jag har med mig från barndomen.

Hon stickar heller aldrig något annat än vantar. Mellan heltidsjobb och familjeliv är fritiden begränsad och varje par tar minst 40 timmar att färdigställa – ofta mer. Under en morgontimme kommer hon sällan mer än en centimeter.
– Att både fördjupa mig i vantarna och sticka annat, det går helt enkelt inte. Och för mig har valet varit lätt.

Som nybörjare för tolv år sedan gick hon på stickningsworkshop med en mästare av den gamla skolan, Austra Skutule, som på den tiden var föreståndare för samma stickningsstudio som Baiba Pilane nu driver.
– Hon var en exceptionell person, som ställde höga krav och alltid strävade efter fulländning. Hon ingav respekt. Men jag frågade om hon ville lära upp mig, och hon sa okej. På den tiden var jag ingen – jag stod på noll. Men jag besökte henne två timmar åt gången, varje vecka i fyra års tid, och efter några månader hade jag kommit ganska långt.

Austra Skutule kom från Vidzeme, en region med betydligt mindre färgsprakande vantar än de från Kurzeme. »Min kära flicka«, suckade hon ibland. »Vad jag är trött på dig och alla dina färger«.

Men att Antra är perfektionist till sin natur klaffade väl med mentorns inställning. Mantrat »du kan aldrig bli en mästare om du inte repar upp« lever hon efter än idag. Ser hon ett misstag långt ned i stickningen backar hon så långt som behövs, oavsett hur många timmars arbete som görs om intet.
– Jag stickar oftast bara ett mönster en enda gång och då vill jag göra det ordentligt.

Antra var Austras sista elev. Och Austra var Antras enda lärare
– Allt som hon lärde mig håller jag fast vid. Jag stickar alltid båda muddarna innan jag fortsätter med resten av vanten. När jag gör en vante med invikt kant syr jag alltid upp den istället för att sticka fast den. Det blir mer töjbart och skönare på det viset. Hon sa också att insidan ska vara lika fin som utsidan. Hon tillät inga knutar. Och så lärde hon mig att alltid tvätta garnet innan jag stickar. Det gör faktiskt jättestor skillnad. Jag tvättar härvorna i vatten med vanligt hårschampo. Känslan i garnet blir helt annorlunda och vantarna blir både mjukare och vackrare.

Antra Cildermane-Gigule håller sig också alltid nära en historisk förlaga. Garnet är estniskt och stickorna 1,5 millimeter tunna. Möjligen byter hon ut någon färg eller ändrar avståndet mellan mönsterbilderna för att få ett maskantal som passar hennes egen hand. Annars ändrar hon helst ingenting.
– Jag tycker det blir bäst så. Jag ser ingen anledning att ändra på något som redan är fulländat. På något sätt är det som att jag har blivit mer lettisk av att sticka de här vantarna. Jag känner en samhörighet med alla kvinnor som levt här före mig.

Genom sitt Instagramkonto har hon nått ut till följare över hela världen.
– Vi delar gärna med oss av den här skatten. Men även om vantarna är unika på många sätt är många av mönsterformerna faktiskt vanliga också på andra håll, påpekar hon.

Men trots att hennes vantar väcker uppmärksamhet säljer hon varken dem eller mönstren. Att skriva instruktioner och storleks gradera vill hon inte lägga sin tid
på.
– Jag stickar bara för att sticka.

Hon behöver också göra det regelbundet för att hålla uppe handlaget.
– Under förra året stickade jag inte på ett helt halvår. När jag kom igång igen tog det nästan fyra månader att hitta tillbaka till samma nivå. Man behöver öva sin handaskicklighet hela tiden, annars förlorar man den.