»Jag kände att jag måste göra nåt!«

Anna Sjösvärd är stickare, designer, influerare och författare. Boktiteln sammanfattar vad hon brinner för.
– Jag stickar nästan uteslutande i svensk och nordisk ull. De grövre fibrerna ger egenskaper som jag uppskattar som stickare. Den noppar inte, är rustik och ger struktur åt plaggen, säger hon och tittar ner på tröjorna i famnen. De är gjorda i garn av bland annat finull, gotlandsull och gestrikeull. Hon fortsätter:
–Den är hållbar. Både miljömässigt och i betydelsen att den faktiskt håller länge, flera decennier är fullt möjligt, säger Anna Sjösvärd.

På Instagram har hon över 140 000 följare som låter sig inspireras av hennes livsstil med stickning och hantverk i naturmaterial som en del av vardagen. Hon bor med man, barn och hund i en charmfull lägenhet i funkisstil i Örebro men drömmer om att flytta ut på landet. 

Som liten växte Anna Sjösvärd upp på en gård och familjen hade får tillsammans med farföräldrarna. Farmor Kerstin lärde henne allt om textil och i åttaårsåldern började Anna sticka. Det har hon gjort varje dag sen dess och numera är det grunden till hur hon försörjer sig.

Men från början var det musiker hon skulle bli. Pappa Staffan spelar valthorn och stöttade och peppade Anna som spelade oboe under uppväxten.
– Från tio års ålder var mitt mål utstakat: jag skulle bli oboist och dirigent.

Efter gymnasiet gick hon på folkhögskola och sedan på Malmö musikhögskola. Vägen var given. Det finns inte ett överflöd av oboister i musikvärlden så jobbmöjligheterna såg lovande ut.

Men något skavde. Konkurrens, hög prestationsnivå och många resor till olika auditions var mer stressande än givande. Efter några år hoppade Anna av utbildningen och flyttade till Göteborg. Det var jobbigt att inse att det hon satsat så helhjärtat på under många år inte var det rätta.
– Under den perioden stickade jag otroligt mycket. Jag testade allt som kom med den digitala stickvågen. Jag hängde på när stickningen blev viral och var med på det mesta. Jag stickade koftan Siri när den kom och Emelie och andra mönster som trendade.

Anna Sjösvärd började inse att hon ville hålla på med stickning och textil. Hon visste bara inte hur det skulle gå till.
– Om du vill jobba med musik finns det tydliga vägar in i branschen. Som att spela i band eller orkester. Men om du vill jobba kreativt med hantverk är det inte lika självklart hur du ska få in en fot.

Till sist bestämde hon sig för att söka utbildningen Ledarskap i slöjd och kulturhantverk som vid den tiden fanns på Göteborgs universitet. Hon kom in och en helt ny värld öppnade sig.
– Det var som natt och dag jämfört med musikutbildningens högpresterande miljö. Slöjdvärlden var så öppen och välkomnande och alla tyckte bara det var roligt att man var där.

Under utbildningen fick hon för första gången höra talas om att mer än hälften av ullen här i landet kastas och bränns. Det var 2017 och insikten om att den inhemska ullen knappt togs till vara hade börjat bli mer allmänt känd. Svenska slöjdare, fårägare, mode- och friluftsföretag hade lite yrvaket börjat prata med varandra och leta lösningar.
– Jag fick höra om ullens alla fantastiska egenskaper. Att den är smutsavvisande, fuktabsorberande och temperaturreglerande, värmer och isolerar och är biologiskt nedbrytbar. Att den finns i flera kvaliteter som kan användas i mängder av produkter …men ändå slängs!

Anna rätar på ryggen och blicken blir fast.
– Då var det som att en eld tändes i mig. Jag kände att jag måste göra något.

Det produceras runt tusen ton ull i Sverige varje år. Fortfarande förstörs mer än hälften samtidigt som vi importerar över 1700 ton från andra länder. Då handlar det främst om merinoull, känd för sin exceptionella mjukhet som beror på att stråna är så tunna. Finfibrigheten mäts i mikron, dvs tusendels millimeter, och merinofibern har en diameter på 17–23 mikron i genomsnitt. Det gör den populär både i friluftskläder, som underställ och sockar, och i modeplagg som fluffiga tröjor och lediga kostymer.

Ullen på fåren i Norden kan sällan tävla med merinon i mjukhet. Tvärtom. De flesta fårraserna här har betydligt grövre fibrer, runt 30 mikron eller mer, även om skillnaden mellan olika raser är stor. Finullsfåren och jämtlandsfåren till exempel, kan ha lika fina fibrer som merino. Men Anna Sjösvärd värdesätter andra kvaliteter.
– Svensk ull har en underbar aura, säger hon och förklarar:
– Rent tekniskt innebär det att fibrer sticker ut och ligger ovanpå den stickade ytan. Men inte som noppor utan som en fluffig, mjuk … ja aura. Den ger en magisk, lite dimmig känsla som jag älskar.

De flesta fårraser som är anpassade för ett kallt och fuktigt klimat har två sorters ull i fällen: den småkrusiga, mjuka bottenullen som håller fåret varmt och de grövre, längre och glansigare täckhåren som skyddar mot väta och smuts. De här två kvaliteterna kan utnyttjas när garn spinns för att ge speciella egenskaper – som slitstyrka eller mjukhet – liksom specifika estetiska drag – som struktur eller glans.
– Garn i svensk ull ger en levande yta och gör sig väldigt bra när man stickar i strukturer som flätor till exempel, säger Anna Sjösvärd. 

För tre år sedan började hon designa egna mönster och hennes första plagg blev direkt en storsäljare.
– Idén och mönstret till Rota uppstod när jag ville ha en kofta till min klänning men inte hittade någon som var tillräckligt kort eller hade den passform jag ville.

Så har det fortsatt. Det börjar ofta med att Anna vill ha ett plagg som hon inte hittar på marknaden.
– Jag började designa för att få sådant som jag själv trivs i och försöker inspirera till en klädstil som både är bekväm, snygg och hållbar.

Invändningen att svensk ull sticks ger hon inte mycket för.
– Ah! utropar hon och ser både resignerad och upprorisk ut på samma gång. Sedan viskar hon skämtsamt med minen hos en som avslöjar en hemlighet:
– Det beror på inställningen, om man tycker att den sticks eller inte.

Sen blir hon allvarlig och tar tillbaka det hon just sagt.
– Alla måste ju få ha sin upplevelse och vissa tycker att svensk ull sticks. Men jag brukar säga att då kanske man ska testa en annan ull. Det finns finfibriga svenska sorter som är väldigt mjuka, säger hon diplomatiskt.

Det finns till och med siffror på kliandet. När vi upplever att ull sticks beror det på att stråna är så pass styva att de inte viker undan i kontakt med huden. Om mer än 5 procent av fibrerna har en diameter grövre än 27 mikron, kan plagget eller garnet upplevas som stickigt.
– Därför handlar det om att ha rätt ull på rätt ställe. De grövsta fibrerna ska inte vara närmast kroppen, säger Anna Sjösvärd som hellre pratar om att fåren i Sverige bidrar till biologisk mångfald och öppna marker, att ullen är lokalproducerad och »alldeles underbar« – även om den inte vinner tävlingen i just mjukhet.
–  Jag brukar säga att den svenska ullen är ordentlig. Den är inte flamsig utan hållbar, slitstark och vacker. Strukturen är fantastisk och den formar sig efter kroppen utan att hänga ut sig.
– Den har integritet.