Modebranschens avhoppare

Ameli Neumann fick nog av modebranschen och tog till stickorna. Nu vill hon ge folk ett handgjort alternativ till snabbmodets slit och släng.

Foto Maja Brand
23 augusti 2019

Egentligen borde Ameli Neumann ha varit på topp. Det var 2016. Som nyexaminerad modedesigner hade hon lyckats få inte bara en, utan två prestigefulla praktikplatser. Först på Henrik Vibskov i Köpenhamn och sedan på Christian Wijnants i Antwerpen. En sådan där chans som andra drömmer om. Hon plöjde ned all sin kreativitet i jobbet, men greps av djup tristess.
– Det var som att falla ned i ett hål, berättar hon.
– Plötsligt var jag inte alls säker på att jag ville jobba i modeindustrin längre. Jag var inte deprimerad men jag mådde inte speciellt bra. Hux flux kände jag en väldigt stark lust att bara sticka någonting konstigt.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Ameli Neumann i sin studio.

Ameli Neumann hade lärt sig att sticka av sin mamma som liten. Och under utbildningen i tyska Halle hade hon gått allt djupare in i tekniken. Nu greppade hon garnet igen och utan att veta varför stickade hon en mask – en svart huva utan hål för ögon eller mun, täckt med färgglada utväxter.
– Det blev mitt uttryckssätt, min ventil.

Jag har alltid gillat tjockt garn. Att sticka med tunt garn och smala stickor gör mig nervös.

Hon sitter i sin ateljé i en källarlokal i Köpenhamn när hon berättar. Hon pratar engagerat och skrattar ofta. På bordet framför henne står ett frigolithuvud med den svarta masken som stirrar tomt utan ögon. Hon flyttade till Danmark tillsammans med sin pojkvän Jan Panev i början av 2018.
– Jag är halvtysk och halvbelgare. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma på ena eller andra stället. Därför är det skönt att vara här där man vet att man är utlänning!

EN av Ameli Neumanns stickade tröjor

På väggarna runtomkring hänger färgglada stickprover och skisser. I hyllan bakom henne står fler masker i fabulösa former, bland travar av grova härvor och nystan.
– Jag har alltid gillat tjockt garn. Att sticka med tunt garn och smala stickor gör mig nervös. Och så älskar jag att man kan se den stickade strukturen. Det är därför jag bara använder entrådigt garn. Om garnet har för mycket struktur i sig självt tar det fokus från maskorna, förklarar hon.

I bokhyllan bakom Ameli hänger en tröja på en galge, med stora fält i mosstickning och slätstickning i olika färger. Den är ett prov. Det sista som finns kvar av en minikollektion med handstickade tröjor som hon släppt under vintern. Om maskerna startade ur ett inre behov kom sig tröjproduktionen av en helt annan slags nöd.
– När vi flyttade till Köpenhamn var de flesta av våra saker nedpackade i ett förråd i Tyskland. Vi ägnade dagarna åt att gå runt och lära känna staden. Men Köpenhamn i januari är fruktansvärt kallt och rått. Jag behövde en tröja.

I en garnaffär snubblade Ameli över en låda reagarner i udda färger.
– Det var inte precis vad jag skulle valt om jag haft tillgång till hela paletten. Men det var riktigt billigt så jag passade på.

Ameli Neumann i sin studio.
Ameli Neumanns ateljé. Den randiga masken jobbar hon på just nu. Det är första gången hon använder en flerfärgad bas.

Hon stickade en tröja till sig själv. Sedan stickade hon en till Jan. Hon tog bilder av dem båda i tröjorna och la upp på Instagram. Plötsligt dubblades hennes följarantal. En kompis hörde av sig och bad att få köpa en tröja. Sedan en kvinna från Frankrike. Innan hon visste ordet av hade Ameli blivit med stickmärke.
– Jag tänkte okej, jag gör fem stycken så får vi se hur det går.

Ett år senare har hon hunnit sälja 15 handstickade tröjor. De allra första stickade hon själv, men numera är det Milena Tsvetkovska, en vän till Jan Panevs farmor, som stickar åt henne i Bulgarien.
– Det blir för dyrt och tar för mycket tid om jag ska göra det själv. Jag vill ge folk ett alternativ som man kan ha råd med. Milena stickar otroligt snabbt och bra. För henne tar det knappt mer än en dag att sticka en tröja. För mig tar det nästan tre.

Den första tröjan Milena stickade åt Ameli gjorde hon i fem exemplar. Nästa gång ska hon göra fler, för de sålde slut snabbare än beräknat.
– Men inte mer än tio stycken. Det roliga är att skapa nya tröjor, så jag vill inte ha för många av samma. Dessutom har jag ingenstans att förvara dem och jag vill inte sälja i butik, då blir det ännu dyrare, förklarar hon.

Hittills har hon använt merinogarn från ett tyskt märke. Men alla problem med djurhållningen inom merinobranschen har fått henne att söka sig vidare. Nästa uppsättning tröjor kommer att stickas i sydamerikansk fårull av ett danskt märke. Helst hade hon velat hitta en garnproducent i Bulgarien för att slippa skicka materialet kors och tvärs, men hittills har hon inte hittat någon som har både rätt kvalitet och rätt färgställningar.
– Eftersom jag producerar så små mängder är det inte värt besväret att färga. Och när tröjan är handstickad och hantverket håller hög kvalitet måste ju ullen också göra det.

Garnet spinner någon annan men resten kan jag göra helt själv med bara mina händer, min hjärna och två stickor. Det är det jag älskar med stickning.

Idag köper genomsnittssvensken runt 50 nya klädesplagg om året, enligt SCB, och vi använder dem hälften så lång tid som för 15 år sedan, enligt Greenpeace. Det var det förhållningssättet som fick Ameli Neumann att lämna modeindustrin efter praktiken i Antwerpen.
– Folk köper kläder utan att se att någon faktiskt har tillverkat dem. En designer, en mönsterskapare, inte minst en sömmerska… Även tyget måste tillverkas någonstans. Allt det där glöms bort. Att vara i den industrin gjorde mig väldigt illa till mods.

Ameli Neumann.

Hon beskriver hur hon hört vänner inom andra yrken beklaga sig: »Kunderna klagar över att vi tar så mycket betalt för att bygga en hemsida men de har ingen aning om hur mycket jobb som krävs.«
– Men du då, svarade jag. Du skulle aldrig betala 300 euro för en jacka. För ditt arbete vill du ha respekt och betalt men ingen har respekt för kläder.

Därför kan ett handstickat plagg bli någonting mer än bara en tröja.
– Det är personligt. Garnet spinner någon annan men resten kan jag göra helt själv med bara mina händer, min hjärna och två stickor. Det är det jag älskar med stickning.
– Genom mina tröjor vill jag göra folk medvetna om hantverket. När jag säger att jag tar 350 euro för en tröja blir folk chockade. Men det är egentligen ett underpris, med tanke på hur många timmar jag lagt ned på dem. Jag vill att folk ska förstå arbetet som ligger bakom. Det är därför det är viktigt att de vet att det finns en riktig person som stickar tröjorna. Även om företaget skulle växa vill jag att det alltid ska vara handgjort av en namngiven person. Det är ett ställningstagande.

Det finns inga maskiner som kan rundsticka intarsia av den typ som Ameli Neumann använder i sina tröjor. Det var ingen medveten strategi, säger hon.
– Men det är klart att jag gillar att mina tröjor inte går att maskintillverka. Att det bara är mänskliga händer som kan göra dem.

Idag jobbar hon halvtid på ett företag som tillverkar maskinstickade kläder och ägnar resten av veckan åt sina masker, tröjor och andra experiment.
– Allt hänger ihop. I maskerna kan jag experimentera med tekniken. Jag lär mig om vad jag gillar och inte. En del tekniker och färgkombinationer hamnar så småningom i tröjorna.

Just nu testar hon olika sätt att sticka fiskbensmönstrat med två färger. Än så länge blir det inte som hon vill. Hon pekar på några prover hon nålat upp på väggen i ateljén.
– Jag vet hur det funkar på raka stickor men jag vet inte hur jag ska översätta det till rundstickor.

Tröjorna är lätta men maskerna är utmaningen. Jag kan inte förklara det riktigt. Det känns som att de kommer rakt från mitt undermedvetna.

I och med att maskerna inte har hål för ögon och mun är de inte speciellt bärbara. De är mer konstobjekt än riktiga masker men hon har inte ställt ut dem ännu. Det finns folk som vill köpa dem men Ameli Neumann är inte redo att släppa taget.
– Många skulle nog kalla mina masker textilkonst. Det känns ofta som att textila verk inte räknas som »riktig« konst. Det är väl för att det är ett hantverk som förknippas med kvinnor. För egen del har jag bestämt mig för att bara kalla dem konst. Jag tycker vi får hjälpas åt att inte längre göra den uppdelningen, säger hon.

Vissa av maskerna tar otroligt lång tid att göra. De står framme i vardagsrummet medan hon funderar på vad hon ska göra med dem. Hon stickar strukturer, bubbelmönster, fransar. Tar bort och lägger till igen. En mask krävde ett helt år av funderande innan hon insåg att den redan var färdig.
– Tröjorna är lätta men maskerna är utmaningen. Jag kan inte förklara det riktigt. Det känns som att de kommer rakt från mitt undermedvetna.

– I konstvärlden anses skulpturer i hårda material som sten och metall alltid som det högsta och finaste. Men jag gillar att skulptera med garn. Jag tycker det tillför en dimension till att de är mjuka, att de ändrar form när man rör dem, säger Ameli Neumann.

Ameli Neumann säger att hon alltid varit fascinerad av masker. Hon ser det i andra också, hur de dras till hennes stickade huvor. Där de står och glor i hyllorna i ateljén känns de på ett sätt väldigt mänskliga. Men när en livs levande person sätter på sig dem händer något helt annat.
– Du förvandlas totalt. Du är fortfarande en människa men samtidigt inte alls.

Tröjorna i sin tur fungerar precis tvärtom. Varje person som sätter på sig en tröja sätter sin egen prägel på den. Den formar sig efter människan så att samma tröja kan se helt olika ut på två olika personer.
– Tröjorna förändras med sin bärare medan maskerna förändrar bäraren. Jag har faktiskt aldrig tänkt på det! Det kanske är det som är grejen.

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy