Det är en klarblå sensommardag i Tväråträsk i södra Lappland. Vinbär hänger kvar på buskarna och myggorna har ännu inte gett sig för säsongen. Vinden susar stillsamt i björkarna. Men plötsligt bryts friden. När Jens Wachsmann och Daniela Nikolow korsar gräsmattan och närmar sig hundkenneln bakom sitt hus bryter ett febrilt gläfsande ut. Ljudet av drygt sextio hundar som samtidigt får lust att leka är överväldigande. Paret öppnar en hönsnätsgrind och släpper ut ett tiotal djur till en stor inhägnad ned mot skogen och sjön. Ett virrvarr av tassar, päls och glada skall susar omkring mellan träden.
– Vi måste börja med träningen snart. Nätterna börjar bli kallare och då blir de rastlösa direkt. De vill ut och springa, säger Jens Wachsmann.
– Vi känner det också. Vi vill komma igång igen.
Bjässen Chuck Norris hoppar upp med tassarna på husses jeans. Syskonparet Troschka och Tascha snor runt benen på matte som rufsar om deras päls. Jens och Daniela lämnade sina karriärer i Berlin för det här. Från trädgårdsarkitekt och företagskonsult har de förvandlats till hundspannsförare och uppfödare med 67 alaskan huskies i sin vård. Hela vintern ordnar de turer för turister, mellan en och åtta dagar långa. Allt började egentligen en morgon på en bergstopp i Anderna, mitt under en två års cykelresa.
Jens och Daniela hade cyklat söderut från Berlin, tagit ett flyg från Marocko till Buenos Aires och trampat runt i Latinamerika i några månader tills de hamnat i bergen i södra Peru. En morgon kom en hovawartliknande blandras i tvåårsåldern lufsande precis när de lagade frukost. De gav honom lite att äta, som de gjort så många gånger förr med hundar de mött längs vägen. Sedan packade de ihop sitt tält och fortsatte. Men på fyra–femtusen meters höjd tar man sig inte fram så snabbt och hunden kunde lugnt lunka efter. Vid nästa paus matade de honom igen.
– Han var aldrig kopplad. Han kunde springa iväg när han ville men efter tre dagar var det klart: vi reste tillsammans, säger Jens och strålar som en sol vid minnet.
– Sju månader senare klev vi på en båt tillbaka till Europa. Vi hade aldrig någon tanke på att lämna kvar honom, fortsätter Daniela med samma kärleksfulla glitter i ögonen.
Den nya familjemedlemmen fick namnet Chivay. För att kunna förstå och ta hand om honom på bästa sätt började Jens och Daniela lära sig allt de kunde om hundar. Så småningom fick de idén att åka och hjälpa till på en hundspannsgård i norra Norge.
Daniela Nikolow säger att de sökte ett äventyr. Men det skulle bli mycket mer än så. För arbetet med slädhundar var kärlek vid första ögonkastet. På stående fot ber de att få komma tillbaka samma tid nästa år. Och när uppfödaren berättar att han funderar på att sälja hundarna och koncentrera sig på sina mjölkkor tar beslutet nästan sig självt.
– Allting hände väldigt spontant. Vi kunde inte låta honom sälja »våra« hundar. Vi började titta efter en lämplig fastighet och nästa vinter var vi här – vi två, Chivay och tjugo av hundarna vi tränat hösten innan, förklarar Jens.
I gammal tid knöt man ihop dem med remsor av råhud. Jens och Daniela använder segellina istället. De väljer material utifrån en blandning av romantiska ideal och vad som funkar rent praktiskt.
Från Norge köpte de också fem slädar av björklaminat. Och med sig på köpet fick de rådet att snabbt lära sig att tillverka reservdelar själva. Annars skulle företaget aldrig bära sig ekonomiskt. Varken Jens eller Daniela såg sig som hantverkare. Men under den lugna sommarsäsongen när slädåkandet låg nere hade de gott om tid att öva.
– I början gick ganska mycket fel. I Tyskland säger vi att man betalar lärpenning. Vi har spenderat både material och tid på lärorika misstag, säger Jens.
Slädens medar, handtag och frambåge tillverkas alla på ungefär samma sätt. Jens köper grova björkplank från ett snickeri några mil bort. Norrländska björkar som vuxit långsamt och blivit stadiga och elastiska. De måste vara rakvuxna och så gott som kvistfria för att tåla att böjas. Sedan sågar han upp lameller i lagom bredd och tjocklek och limmar ihop dem samtidigt som de fästs med tvingar runt en form som han byggt i plywood. Verkstaden är inredd i en oisolerad lada på tomten, med breda sprickor mellan knarrande golvplankor. Det luktar sågspån och linolja. Vid ena väggen ligger verktyg sorterade i smörbyttor. På en annan hänger majonnäsburkar fulla med spik och skruv.
Limmandet och tvingandet är ett fyrhandsjobb. Daniela och Jens jobbar snabbt och koncentrerat tillsammans. De plockar ner fyra färdigsågade björklameller och vänder på varannan för att växtriktningen ska gå åt olika håll. Det minskar risken att de slår sig eller spricker. De stryker ut trälim med en spatel på varje lamell och sprutar vatten på dem ur en gammal Ajax-flaska. Från att vattnet reagerat med limmet har de runt tio minuter på sig innan allt måste vara klart. Daniela förbereder tvingarna och håller sen lamellerna på plats mot formen medan Jens skruvar fast dem. Om drygt fyra timmar kan de ta loss bågen från formen och fortsätta med slipning och efterbehandling med rå linolja och terpentin.
När de lärt sig att tillverka delarna var steget inte långt till att göra hela släden själva. Modellen är en variant på en så kallad tobogan-släde som ursprungligen kommer från Alaska och Kanada. Delarna binds ihop med hårt åtdragna knopar (»den knuten var det viktigaste jag lärde mig i Norge«, säger Jens), knappt några skruvar behövs. Det gör att den kan röra sig lite och parera för ryck och svängar. En statisk släde, packad med 150 kilo hundmat skulle inte klara ett ojämnt underlag. I gammal tid knöt man ihop dem med remsor av råhud. Jens och Daniela använder segellina istället. De väljer material utifrån en blandning av romantiska ideal och vad som funkar rent praktiskt. Innerpåsen syr de i gummerat syntettyg. Att hitta rätt sort var inte helt enkelt. Många impregneringar tål inte de 40 graders kyla som uppmäts här.
Hundarna styrs med kommando och släden genom att man bromsar och flyttar sin vikt mellan medarna. Det kräver koordination och balans och med en ovan turist bakom spakarna kan frambågen ta en del stryk. Den fungerar som en stötfångare och är knuten så att den kan svikta några centimeter, men trots det knäcks några varje säsong.
– Ekonomiskt vore det smartare att göra den i något enkelt plastmaterial som man inte behöver limma, slipa och olja. Men jag tycker om känslan när man tar i träet. Och om den går sönder när man är ute i skogen kan man ta ned en liten björk och göra en tillfällig båge, säger Jens Wachsmann.
Just i år ska de byta ut flera av de gamla slädarna mot nya modeller. Därför är det mycket att göra och det mesta behöver vara klart innan kylan kommer. Sommaren brukar annars vikas åt återhämtning. För vintern är hektisk: Paret sköter allting själva, från hundar till helpension för gästerna. Förra året hade de för första gången en medhjälpare och skulle det krävas flera anställda för att driva farmen så måste de dra ned på verksamheten, säger Daniela.
– Nu är allt personligt. Det är våra hundar, vårt hem, vi lär känna gästerna. Med anställda blir det bara kommers.
– Vi började för att vi ville arbeta med hundarna och om vi kommer till ett stadium där vi tappar kontakten med dem är det meningslöst, fyller Jens i.
Hundarna på rastgården har stuckit ned till sjön för att bada. Leriga om tassarna kommer de rusande tillbaka för att klappas. Jämfört med myllret i Berlin är Tväråträsk med sina 40 invånare en annan värld. Men efter elva år här ångrar Jens Wachsmann och Daniela Nikolow ingenting.
– Många gamla vänner förstår oss inte alls. Vi hade universitetsutbildningar, bra jobb – allt det där man ska ha. Och så ville vi kasta bort det och flytta till skogs. Det var en liten chock för våra familjer, säger Daniela.
– När jag flyger till Tyskland för att hälsa på vill jag helst tillbaka igen med nästa plan. Det är så hektiskt där, säger Jens.
– Ibland när vi är ute på tur och har rört oss tre–fyra mil utan att träffa en enda människa tänker jag att det är ungefär som att resa från östra sidan av Berlin till den västra. Här har vi 0,3 invånare per kvadratkilometer. Det finns stadsdelar
i Berlin där du har 14 000 på samma yta.
Det händer att deras gäster får svårt att sova på grund av tystnaden. De tror att de har blivit döva. En annan gäst var van stjärnskådare med ett stort teleskop med sig i släden.
– Vi satt i tältet och pratade och han sa att han skulle visa några konstellationer på himlen. Men när vi kom ut blev han helt förvirrad. Det tog flera minuter innan han kunde orientera sig för han hade aldrig sett så mycket stjärnor förut, berättar Jens.
En del av gästerna har också svårt att tänka sig att slädarna, liksom den mesta av inredningen i stugorna, är hembyggda.
– Många har ingen aning om att man kan göra saker själv. Småsaker som att man kan gå i skogen och hämta en klädhängare eller ett dörrhandtag – det kan de inte förstå.
Även för dem själva har slöjdandet varit en resa. Från början trodde de knappt att det skulle gå. Nu är det två år sedan de byggde sin första släde helt från grunden.
– Det var en helt fantastisk känsla att köra den. Man känner varje del. Man ser hur den beter sig och förstår den på ett annat sätt. Jag trodde knappt att det var sant när jag stod där. Att det verkligen gick.
Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och lätt hundrädd ägare till ett väl tummat exemplar av Jack Londons roman om en slädhunds liv.
Carl-Johan Utsi är fotograf, formgivare och renägare med basen i Jokkmokk.
