Sanningssägaren

Efter tio års forskning är avhandlingen klar och Sveriges senaste doktor i textilvetenskap är redo att ta bladet från munnen. »Dags att prata om näversöm. Det jag har att säga är som att svära i kyrkan.«

Foto Lena Katarina Johansson
6 februari 2019

Skrivbordet var täckt av fulltecknade block, travar med pärmar och glasplåtar med avbildade broderier. På datorskärmen framför Rose Ericsson lyste som så ofta en digital kyrkobok. Många timmar tidigare hade hennes man kommit in och sagt god natt. »Jag kommer snart«, hade Rose svarat då. Men när hon nu lyfte blicken mot klockan på väggen var den fyra på morgonen. »Bara en liten stund till«, tänkte hon. Bit för bit började pusslet falla på plats. Sammanhangen började att klarna. Kunde det verkligen stämma, det hon såg?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


– Forskning är sällan »Eureka!«. Det är troget harvande, förklarar Rose Ericsson flera år senare, vid köksbordet en trappa ned från arbetsrummet hemma i Gävle. Efter tio år är hennes doktorsavhandling i textilvetenskap äntligen klar. Hon har granskat Gestriklands hemslöjdsförenings tidiga historia.
– Hur ska jag förklara att jag snöade in på det här?, börjar hon men tar fasta på sina två stora intressen, samhällsfrågor och det textila.

Under många år arbetade hon heltid som politiker. Men efter tio år som landstingsråd med ansvar bland annat för kulturfrågor i Gävleborgs län klev hon av, utan att ha någon plan för framtiden.
– Jag såg nog framför mig att jag skulle försörja mig på att väva mer eller mindre. Antagligen mindre, det är ju inget man blir rik på just.

Rose Ericsson omgiven av pärmar.

En tvåårig vävutbildning på folkhögskola ledde vidare till etnologistudier med textil inriktning på Högskolan i Gävle.
– När jag började där kände jag att jag fick nya glasögon. Det låter fånigt när man är så gammal som jag men så var det. Plötsligt såg jag allt på ett nytt sätt.

I samma veva fick hon syn på en annons om en workshop i Gästrikenäversöm.
– Jag hade aldrig hört det ordet förut. Hälsingenäversöm visste jag vad det var. Det gick ju som en löpeld över Sverige på 1960- och 1970-talet. Men trots att jag är från Gästrikland var det här helt nytt för mig.

Gästrikenäversöm.
Gästrikenäversöm.

Rose åkte till museet och lärde sig sy gästrikesömmen. Hon såg både likheter och skillnader med hälsingevarianten.
– Jag blev nyfiken och började leta litteratur men det fanns väldigt lite skrivet. Och mycket av det som fanns var rätt felaktigt. Man hade skapat en myt som alla upprepade, säger hon.

Hon sökte sig vidare till textilvetenskapen i Uppsala där hon plöjde mängder med arkivmaterial från hemslöjdsföreningen och skrev flera uppsatser om näversöm. När hon gick ut masterprogrammet hade en skavande känsla slagit rot.
– Jag upptäckte rätt stora skillnader mellan vad hemslöjdsföreningen sa att man gjorde och vad man faktiskt hade gjort. Nu såg jag att jag skulle kunna koppla ihop mitt samhällsintresse med textilen. Jag blev antagen som doktorand för att undersöka de där skillnaderna.

Avhandlingen kom hästen 2018. Titeln är Retorik och praktik – Gestriklands hemslöjdsförening 1912–1930. Arbetet fokuserar på två begrepp. Ortskaraktär och hjälp till självhjälp.
– De begreppen var själva anledningen till att samhället gav stöd till hemslöjden i början. De var centrala i retoriken men ändå var det lite si och så med vad man gjorde i praktiken, säger Rose Ericsson.

Vi börjar med ortskaraktären.

I hemslöjdsrörelsens barndom ansågs det viktigt att identifiera och lyfta fram tekniker knutna till en viss plats. Idén har sina rötter i det sena 1800-talets nationalromantik. Men när hemslöjdspionjärerna letade igenom landsortens lador och linneskåp så var det ofta inte det vanligast förekommande som de fastnade för, utan det udda. Det som stack ut. Genom att närgranska pinnspets och gästrikenäversöm, två tekniker som ansågs typiska för Gästrikland, har Rose Ericsson kunnat blixtbelysa hur det kunde gå till när idén om ortstypiskt hantverk skapades.

Det där är en myt. Det är tekniskt omöjligt att de skulle vara gjorda på det sättet, för Gästrikenäversöm sys från rätan.

Näversöm är en hopdrags- och utdragssöm. Tekniken är egentligen inget speciellt. Den finns över hela Europa och även på andra håll i världen. Hopdragssöm kallas det när man broderar över räknade trådar och drar åt dem så att den väv man broderar i drar ihop sig i olika mönster. Utdragssöm är när man klipper av och drar ut en eller flera trådar ur väven så att det bildas hål eller glesa rader i tyget som man kan brodera runt.

I just näversöm drar man ut vissa trådar av både varp och inslag i bottentyget för att bilda ett rutnät, och sedan använder man hopdragssöm för att dra ihop de kvarvarande trådarna. På så vis kan man få ett resultat som liknar spets. På denna botten kan man också brodera mönster i färg. Det är framför allt mönstren och hur de sys som skiljer de olika typerna av näversömmar från varandra.

Rose Ericsson granskar en gästrikenäversöm med förstoringsglas.

Sömmen har fått sitt namn från en föreställning om att fäbodjäntor spände upp sitt broderi på näver när de gick vall och broderade. Den bilden återges både i SAOB och Nationalencyklopedin än idag. Rose Ericsson skakar på huvudet.
– Det där är en myt. Gästrike-näversöm sys från rätan. Jag har studerat hur trådarna går på baksidan i de gamla arbetena och sett att de är tekniskt omöjligt att de skulle vara gjorda på det sättet. Dessutom finns det ingen anledning. I de områden där näversömmen syddes fanns också pinnspets, som broderades i syram. Så varför skulle man gå ut och hämta näver just för att sy den här sömmen? Hälsinge-varianten sys från avigan och då är det visserligen praktiskt möjligt, men jag tror inte man har gjort det där heller. Det är för bängligt.

Det är det som är styrkan med textilvetenskap, menar Rose. Man ska vara både praktiker och teoretiker.
– Man måste ha förståelse för teknikerna för att kunna läsa föremålen. Det finns många exempel på feltolkningar i litteraturen, skrivna av konstvetare som inte har kunskap om teknikens förutsättningar.

Alla fem har sannolikt broderats av den olycksaliga men talangfulla Anna Malena Runer. Plats på scen för en av hemslöjdens dolda hjältinnor.

När Rose började sin forskning trodde hon att hon skulle finna att pinnspets och näversöm inte alls var så lokala som hemslöjden påstått. Men hon upptäckte något annat. Istället visade det sig att dessa två tekniker gick att knyta till ytterst specifika platser, närmare bestämt till Ovansjö socken i Gästrikland och angränsande Svärdsjö och Enviken i Dalarna.

När Gestriklands hemslöjdsförening grundades 1912 bodde flera av de tongivande personerna i styrelsen just i Ovansjö socken. Därför föll det sig naturligt att de utgick just därifrån i sina inventeringar. Så kom det sig att ett sömsätt som bara förekommer precis exakt där, fick bli gästrikenäversöm och framöver representera hela landskapet.
– Hade de här damerna kommit från Hedesunda så hade det blivit tambursömmar och kedjestygn som bevarats istället, säger Rose Ericsson enkelt.

Gästrikenäversöm med rosa mönsterstygn på vit botten.

Pinnspets är en typ av filéspets, alltså spets som broderats på ett knutet nät. Det som utmärker just pinnspetsen, som den lokala varianten kallas, är att nätet fyllts med korsstygn ovanpå bottensömmen. Men hur kom det sig att både pinnspets och näversöm dök upp just i Ovansjö? Var kom teknikerna ifrån?

Rose Ericsson började granska gamla föremål och bilder på jakt efter en osynlig signatur. Ett handlag eller en vana som avslöjade en upphovsperson. Hon jämförde sina fynd med anteckningar i kyrkböcker och började lägga ett pussel. Sakta formades en misstanke som småningom övergick i visshet. Rose Ericsson lutar sig fram.
– Jag är övertygad om att båda de här teknikerna har en och samma upphovsperson.
Teorin utgår från fem kuddhuvor i pinnspets, som sticker ut från mängden. Genom att jämföra vissa detaljer har hon kunnat sluta sig till att alla fem sannolikt broderats av samma person – den olycksaliga men talangfulla Anna Malena Runer. Plats på scen för en av hemslöjdens dolda hjältinnor:

Anna Malena Runer föddes en helt vanlig vårdag år 1790 i Silfhytteå, strax norr om Stjärnsund. Hennes pappa var inspektor på bruket och Anna Malena växte upp i herrskapsmiljö, men under sitt liv skulle hon komma att ramla rakt igenom det svenska klassamhället. Filébroderi var högsta mode i hennes ungdom och troligen ingick tekniken i hennes borgerliga uppfostran. De fem kuddhuvorna som kan kopplas till henne ser ut ungefär som vilka filébroderier som helst. Hon broderade som hon lärt sig. Men hon tillförde också en nyhet: smala bårder med korsstygn. Senare skulle de komma att ta över mer och mer tills de nästan täckte hela ytan på det sätt som utmärker pinnspets från Ovansjö. Möjligen för att hon själv tyckte det var vackert, eller så anpassade hon sig till efterfrågan i en trakt där korssömmen var välkänd.

När Anna Malena Runer var 17 år dog hennes far och hon fick flytta in hos sin storebror David på prostgården i Torsåker. Som 18-åring blev hon syjungfru hos en patronessa – ett bevis på att hon var skicklig på sömnad. Men anställningen avslutades efter ett år och flyttade tillbaka till Torsåker. Som ogift 21-åring fick hon en son, och nu var hennes olycka definitivt gjord. De följande åren befann hon sig i ekonomiskt fritt fall samtidigt som livsavgörande händelser staplades på varandra, äktenskap, födslar och död. Som 36-årig änka med fyra söner gifte hon sig för andra gången, med dagkarlen Johan Rygberg. Vid det laget var hon totalt utfattig. Familjen flyttade runt i Ovansjö socken som egendomslösa, »utanvidsfolk«. Men trots det fortsatte Anna Malena Runer att tituleras Madam. Det tyder på att hon hade anseendet med sig, menar Rose Ericsson, trots sin fattigdom och barn utanför äktenskapet.

Exakt när hon började sy åt traktens bättre bemedlade har Rose Ericsson inte kunnat slå fast. Kanske var det redan när hon slutade som syjungfru. Eller så var det först efter hennes första makes död, när hon blev tvungen att hitta försörjning. Någon gång kring 1820-talet måste hon i alla fall ha varit igång, för från den tiden finns arbeten bevarade som hon gjorde åt traktens bergsmän. Men trots sina textila talanger dog hon utfattig. Betalningen hon fick för kuddhuvor och handkläden i näversöm och pinnspets räckte aldrig till ett drägligt liv.

Rose Ericsson på sin innergård med två hoprullade näversömsarbeten.

Just frågan om att lyfta slöjdare ur fattigdom var en annan central uppgift för den tidiga hemslöjdsrörelsen. Det är här begreppet hjälp till självhjälp kommer in. Gestriklands hemslöjdsförening fick bland annat öronmärkta medel just för det ändamålet. Rose Ericsson har gått igenom föreningens kassaböcker. Plötsligt framkom en helt annan bild än den föreningen själv gett sken av.
– Man ansåg att slöjdandet inte behövde avlönas särskilt mycket, för tiden det tog skulle allmogen annars ändå bara slösa bort eller utnyttja till dåligheter. Det ledde till att man fick väldigt lite betalt. Min granskning visar att ett stort antal av de som sydde för hemslöjden här i Gästrikland var adliga och borgerliga damer. Det är få som är riktigt fattiga. De hade fullt sjå med att få ihop till brödsaltet överhuvudtaget. De hade inte tid över att sitta och slöjda för småpengar. De borgerliga damerna däremot hade ofta hembiträde. Många av dem var änkor. De sökte sysselsättning men var inte beroende av inkomsten.

Rose Ericsson slår ut med armarna. Att det var så många välbeställda som slöjdade för hemslöjden hade hon aldrig trott.
– Myten att hemslöjden var till för de fattiga lyfts fram än idag. Det kan förstås ha varit så på andra håll i landet men här i Gästrikland stämmer det inte alls. Här får begreppet hjälp till självhjälp en ny betydelse. Hemslöjdsrörelsen blev en arena för välbeställda damer att skapa sig en plats i det offentliga rummet.

Gestriklands hemslöjdförenings kassaböcker.

Ändå var det en annan upptäckt som verkligen fick henne att sätta kaffet i halsen.
– Det som överraskade mig allra mest var när jag insåg vilka som var medlemmar i hemslöjdsföreningen vid den här tiden. Det var en lokal elit. Hemslöjden hämtade mycket av sin ideologi i att motverka industrialismen. Men samtliga stora industriidkare i Gästrikland var med i hemslöjds- och hembygdsföreningarna. Om man inte har någon annan ingång så verkar det konstigt att gå med i en rörelse som vill motverka det man själv lever på. Det leder mig till att tro att det finns en politisk dimension här som ingen tidigare pratat om. Det här är som att svära i kyrkan men jag är övertygad om att man såg engagemanget som en möjlighet att hålla folket lugna och borta från socialism och oro i samhället.

Rose Ericsson suckar och går ut i köket för att sätta på kaffe. Utanför fönstret viner en av vinterns första riktigt kalla vindar. I januari 2019 är det dags för promovering. Sedan går den nyblivna doktorn i pension. Då ska hon väva och brodera. Kanske föreläsa en del.
– Jag har alltid sytt. Både mina och ungarnas kläder i alla år, och broderat och vävt. Utan mina hantverkskunskaper hade jag aldrig kunnat komma fram till det här.

Men hon förväntar sig mothugg. Rose Ericsson har varit ordförande i Gävleborgs läns hemslöjdsförbund, suttit i Nämnden för Hemslöjdsfrågor och är just nu revisor i Svenska Hemslöjdsföreningarnas riksförbund. Redan hennes första uppsats om näversöm väckte negativa reaktioner från hemslöjdshåll. »Hur kan du skriva så här, du som själv hör till rörelsen?«, fick hon höra.
– Det är märkligt, tycker jag. Att vi fortsätter hålla de här idéerna vid liv, trots att vi vet att mycket av det inte stämmer.

Även den här gången räknar hon med motreaktioner. Därför har hon varit noggrann med hänvisningar och utförliga bilagor till avhandlingen.
– Jag vill visa att jag har belägg för det jag säger. Det var inte som vi tror. Historien vi berättar är inte sann och det är ett problem. I vår iver att förhärliga den flitige småbondens strävsamma liv, tappar vi bort de andra. Utanvidsfolket. Det är dags att berätta deras historia.

6 februari 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy