Sammetsdansen

– Det var så jäkla svårt alltså, pustar hon. Det är mycket grejande. Man väver något, sedan måste något fixas. Det gällde att trampa ner långsamt men fast. Sedan släppa med en snärt! Det ska låta på ett speciellt sätt, då vet man att det blir rätt. Annars kan det haka upp sig högre upp i jacquardvävstolen. Och det var ju det som hände, berättar Åsa Pärson och liknar de gamla handvävstolarna hos Lisio vid sura ridskolehästar som var tjuriga mot nybörjare.

De flesta som hör ordet sammet tänker nog på ett glänsande mjukt tyg med lugg, alltså en luden yta. Men sammetens lugg kan även bestå av öglor. Linnetyger med denna frottéliknande textur har hittats i egyptiska gravar och ger en fingervisning om att den vävbindning som skapar sammet varit känd i tusentals år. I Europa utvecklades konsten att väva sammet under renässansen i främst Italien men även i Frankrike och Spanien. Kunskapen kom troligen från Kina via sidenvägen. Renässanssammeten vävdes ofta i mönster med slingrande blommor, cirklar och blad i luden relief mot den blanka bottenväven.

Tekniskt består sammet av en bottenväv som kan vara tuskaft, kypert eller satäng – vilken bindning som helst går egentligen bra – och en extra varp, så kallad polvarp. Den bildar öglor runt tunna metallstickor som stoppas in från sidan under vävningens gång. Med en specialkonstruerad kniv skärs öglorna upp och bildar den luddiga luggen. Det kallas skuren sammet. Man kan också lämna öglorna oskurna, på samma sätt som i vanlig frotté. Då kallas tyget följaktligen oskuren sammet.

Vår längtan efter luddiga tyger verkar vara stark. Vi tycker om det som är varmt och gott och vackert.

Men att det handdukstyg vi torkar oss med efter duschen skulle kunna kallas sammet vill inte vävexperten Marie Ekstedt Bjersing riktigt gå med på.
– Vävtekniskt är det samma sak, man har ett bottentyg och en extra polvarp. Men sammet har en mycket tätare kvalitet. Det kan handla om mellan 200 och 250 varptrådar per centimeter, medan frottén kanske har 30–40 trådar. Alltså en grövre och glesare kvalitet, förklarar hon och menar att för att fastställa vad sammet är får man fundera på om den ska definieras utifrån ett historiskt, tekniskt eller kvalitetsmässigt perspektiv.

Textilhistorikern Pernilla Rasmussen menar att hon och hennes kolleger nog skulle vilja avgränsa sammet till att vara ett tyg vävt av silke. Både varp och inslag, de trådar som korsar varandra i en väv, ska vara av silke och tyget bestå av bottentyg och polvarp.
– Den typen vävdes under renässansen och även metalltrådar i guld och silver användes för att skapa mönster. Det var ett oerhört dyrbart material som förekom i furstliga och kyrkliga sammanhang.

Fram till den industriella revolutionen vävdes all sammet för hand. Men under 1800-talet börjar tyget framställas industriellt och under 1900-talet introduceras konstfibrer istället för silke och produktionen blir påtagligt billigare. När det material som tidigare varit oåtkomligt för de flesta blev överkomligt fick tyget utvidgade användningsområden och andra associationer knöts till dess ludna mjukhet. Det letade sig in i nya miljöer, som möbeltyg i borgerliga hem och lyxinspirerad inredningsdetalj på bordeller.

Kanske ligger sammetens lockelse också i att den har egenskaper som gör att färg och ljus återkastas på ett speciellt sätt.
– Luggen gör att silket kommer till sin fulla rätt, det blir ett djup i färgen som inget annat tyg har, säger Pernilla Rasmussen.
– När den faller i mjuka veck uppenbarar sig skuggor och dagrar på ett alldeles säreget vis, som hos en pensé. Det är ju en blomma vars kronblad återger ljuset på ett fantastiskt sätt.

Pernilla Rasmussen menar att sammet aldrig riktigt går ur tiden utan har en stabil position inom mode och inredning som återkommande favorit.
– Vår längtan efter luddiga tyger verkar vara stark. Vi tycker om det som är varmt och gott och vackert. Genom historien verkar människan ha en tendens att värdesätta det vackra och hur vi ser ut, även under svåra förhållanden, säger hon och citerar talesättet »Sammet på kragen, tomt i magen« .

Men den som väver sin sammet själv blir inte rik idag. Det var inte heller chansen att tjäna grova pengar som gjorde att Lisa Hagström valde att göra just sammet i våras, som examensarbete på Handarbetets vänner. Nyfikenhet och lust på problemlösning var det som drev henne när hon vävde ett fem meter långt och åttiofem centimeter brett tyg med reliefmönster i oskuren sammet.
– Jag hade aldrig vävt sammet tidigare och ville prova, berättar hon.

Det blev ett projekt med betoning på prov. Det svåra var att få sammetspartiernas öglor att bli beständiga. Risken fanns hela tiden att de drogs ner i väven och försvann eller att de blev som en bucklig och lös tråd i bottentyget.
– Utmaningen var att hålla både polvarp och bottenvarp spända och samtidigt möjliggöra för polvarpen att bli tillräckligt slapp för att kunna bilda öglor, berättar hon.

Efter mycket experimenterande hittade hon en lösning:
– Jag lät polvarpen vara helt lös och satte på en extra sträckbom baktill på vävstolen. Och så hängde jag tyngder på varpen för att skapa rätt spänning.

Dessutom syftade hela projektet till att hitta fram till någon form av storskalighet.
– Jag ville att det skulle funka på ett stort och tunt tyg med över två tusen trådar i väven, förklarar Lisa och berättar att tygets bottenvarp är av ylle, inslaget av silke och polvarpen av bomull. Själv ser hon sitt tyg mer som frotté, mycket på grund av den känsla som öglorna i bomull ger, men sett till bindningen är det sammet.

Och kärt barn har många namn. Tyger vävda med samma teknik som sammet kallas ibland för andra namn beroende på vilket material de är gjorda av. Plysch är exempelvis sammet fast vävd av ylle i både varp och inslag. Och velour, en annan kvalitet som ofta tas för sammet är ett stickat trikåtyg och kan tekniskt sett inte räknas som sammet.
Lisa Hagström är nöjd med att hon fördjupade sig i sammeten men menar att det nog inte kommer att bli hennes specialitet. Kunskaperna från examensarbetet tar hon förstås med sig och tycker att fler borde prova.
– Men man måste ha tålamod, säger hon med eftertryck.

Det intygar även Åsa Pärson som trots vedermödorna i somras vill tillbaka till Lisio i Italien och fortsätta där hon slutade.
– Ja, jag är inte färdig med sammeten än. Det finns ju ingen ekonomi i det. Men det kan inte alltid vara marknaden som styr vad jag ska göra, säger hon och funderar att tag innan hon fortsätter:
– Jag vill komma in i den där sammetsdansen, när kroppen blir som programmerad: trycka ner trampan som lyfter polvarpen, låsa, stoppa in stickan, släppa trampan, trampa skaftmaskinen, och in med botteninslaget. Och så om igen. En rytm som är skitsvår att få till. Jag vill erövra den!

Sammetsdansen.