Studie i svart

För mig är den som ett stycke natur. En enda stor textil massa. Man kan se mycket i den. Den är lite som ytan på en sjö om natten när månen speglar sig. Men för mig finns det andra dimensioner också. För jag vet vad den är gjord av. Där finns de allra första tygerna jag vävde själv. Bastuhanddukar i finskt lingarn som jag färgat och klippt upp. En klänning som min mamma hade när hon var havande med mig. Och andra tyger som betytt mycket för mig. Det gör att det finns en massa människor i den också, vilket kan bli lite otäckt. När man ser den i verkligheten är den väldigt stark.

Jag gjorde den 1997. Jag använde en blandning av klippta och rivna trasor i bomull, linne, siden och ull som jag färgat i olika mörka nyanser. Varpen är i lin och inslaget mellan nockorna likaså. Vissa tyger har mönster som syns igenom färgningen. Andra har struktur och relief. Det var hemskt roligt att jobba på det sättet med så mycket material. Färgningen och vävningen tog nog ett halvår totalt.

Jag hade lånat en vävstol med metallbommar som var nästan fyra meter bred. Det var knappt att jag fick in den i vindsateljén där jag höll till då. Jag hade tygerna alldeles intill mig. En del hängandes, andra bakom ryggen, så att jag hela tiden kunde välja vilken trasa jag ville ha. Själva formatet var viktigt. Att kunna få göra så stort. Den är 320 gånger 280 centimeter. Det är nog därför den inte är såld, fastän den blivit så uppskattad. Den är för stor för de flesta rum. Men jag ville inte kompromissa. Den krävde sitt format, tyckte jag. Och det tycker jag fortfarande.

När jag började tog jag i så mycket att jag rent fysiskt inte klarade av det. Jag kunde inte resa mig dagen därpå. Jag hade vävt för länge. Inte tänkt på att ta paus. Efter ett tag fick jag in en rutin och en arbetstakt som fungerade. I slutet var det svårare när mer och mer väv samlades på bommarna. Man ser bara lite grann av väven åt gången. Det är inte förrän den är färdig som man får se hur det blev. Det är ett märkligt ögonblick! Det finns alltid en risk att resultatet ser helt slocknat ut. Att det inte är något liv alls i väven. Det var en overklig känsla när jag rullade ut trasryan. Hisnande. Min första stora väv.

Den har fått väldigt fina recensioner och väckt starka reaktioner när den har varit utställd. Jag minns en kvinna som började gråta när hon kom in rummet och såg den. Jag tror att många människor kan hitta någonting att associera den med,
i och med att den är så textil. Det finns något bekant och hemtamt i den men samtidigt är den mäktig och eftersom den är så mörk så är det ingenting man skrattar bort direkt. Den är allvarlig. Fastän den är gjord av små lätta, anspråkslösa tygtrasor.

När jag ser den idag tycker jag att det finns något betydelsefullt i den. I en tid av flyktighet och snabba förändringar är det skönt att upptäcka att vissa saker och ting faktiskt spelar roll. I mitt konstnärskap finns det ett före och ett efter den här ryan. Den har varit viktig för min estetik. Jag lärde mig mycket av den.«