Skottet tog i överarmen. Fitzroy Somerset, en 27-årig nybliven småbarnsfar och överstelöjtnant i brittiska armén, hade träffats av en fransk prickskytt. Han fördes genast från slagfältet till en närliggande bondgård där armen amputerades på plats. Trots den allvarliga skadan höll han modet uppe och bad att få handen tillbaka för att rädda den ring hans hustru gett honom. Det var söndagen den 18 juni 1815, utanför den lilla belgiska staden Waterloo, och Napoleons armé var på väg att besegras.
Raglan!
Ett praktiskt och snyggt snitt. Men också den sorgliga konsekvensen av krig och blodbad. Plötsligt syns raglanärmen överallt. Håll i er alla stickare. Nördigare än så här blir det inte!
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Trots sin skada kom Somerset att få en lång och ärorik karriär i den brittiska armén. Men minskad rörlighet i höger axel plågade honom. Exakt vem det var som kom på den briljanta idén att sy om hans stela uniformsrockar med ett diagonalt snitt som löper från armhålan upp mot halsen är okänt. Säkert är däremot att textilhistoria skrevs. För sina insatser för fosterlandet dubbades Fitzroy Somerset strax före sin död vid mitten av 1800-talet till baron Raglan.
– Ett rakt ärmhål i ett styvt plagg kan bli bökigt för vem som helst. Raglan är en fantastiskt smart lösning – armen glider bara in i öppningen som blir större genom att det diagonala snittet över axeln. Under en jacka till exempel sitter en raglanärm otroligt mycket smidigare än en rak, påpekar Celia Dackenberg, tidigare chefredaktör för denna tidning och författare till flera uppmärksammade böcker om stickning.
Idag är raglansnittet en självklar syn i både sydda och stickade kläder. Men det var inte förrän i början av 1900-talet som det första gången dök upp i samband med stickning förklarar Celia, som slagit upp sin husbibel när det gäller stickningshistoria – den brittiske biskopen Richard Rutts A History of Hand Knitting från 1987.
I korthet finns det tre sätt att sticka raglan på: antingen skapar man framstycke, bakstycke och ärmar för sig och syr ihop dem – eller det riktigt fiffiga: man stickar på rundsticka och formar hela plagget utan sömmar, endera uppifrån med hjälp av ökningar, eller nedifrån med minskningar.
– Det måste gjort sensation när det kom, säger Celia Dackenberg.
– En stor fördel för oss stickare är att man slipper det urtråkiga och svåra momentet med att sy i ärmarna.
Ulla Engquist sitter just och stickar på en provlapp när Hemslöjd ringer. Hon är författare till boken Sticka – detaljer som gör skillnad och nestor när det gäller just montering. Hon fnittrar gott åt skräcken för ärmsömmar.
– Precis det där hör jag jämt! Men det kan bli väldigt fin passform med en formstickad ärm. Och jag syr inte i dem – jag virkar, och då är det väldigt lätt att få det snyggt, säger hon.
Men visst kan hon uppskatta en välgjord raglan. Noga mönsterpassad och med stor omsorg om mötet mellan raglanmaskorna och halskanten.
– De där små detaljerna – det är sånt jag jobbar med!

Att hålla en jämn sticktäthet är också superviktigt, påpekar hon, för att plagget ska hålla formen även vid användning. Tröjan som hon just börjat sticka på ska bli en enkel modell, slätstickad och liksidig fram och bak – en som man lätt drar på sig när man går hemma. Hon stickar nedifrån och minskar genom att sticka tre maskor tillsammans.
– Och så följer raglanmaskan med upp i en resårstickad halskant i 1/1-resår. Det blir superfint! Den där lilla detaljen som är så självklar att man inte ens tänker på den.
Garnet, sticktekniken och själva modellen avgör vilken raglanmetod som passar bäst.
– De måste gifta sig som ost och vin. Och personligen stickar jag sällan en raglan uppifrån och ned! Du kan få väldigt fina och distinkta minskningar om du stickar nedifrån och upp. Men du får aldrig en lika vacker ökning.
Även Mette Wendelboe Okkels har en stickning i knäet när hon tar telefonen på kontoret i Aarhus i Danmark. Hon är hjärnan bakom fenomenet Petite Knit, och sannolikt en av världens just nu mest inflytelserika stickare. En stor del av hennes imperium bygger just på det som Ulla Engquist tar så starkt avstånd ifrån – raglantröjor stickade uppifrån och ned. Men, säger hon:
– Jag måste faktiskt ge Ulla rätt.
– Det är lättare att göra en flott intagning än en snygg ökning. Maskorna smälter samman och gömmer sig under varandra på ett väldigt elegant sätt när man minskar. En ökning kommer alltid dra lite i maskan vid sidan av så det gäller att vara uppmärksam på hur spänt man håller garnet. Men när det sitter i händerna så kan man absolut göra en snygg ökning också.
Hennes standardmetod är att plocka upp länken mellan två maskor och sticka den vridet – så undviker hon hål i stickningen när hon ökar. Just nu arbetar hon på ännu ett raglanmönster som snart ska släppas. I allmänhet är fördelen med att sticka uppifrån långt större än nackdelarna, menar hon. Framförallt när det gäller möjligheten att anpassa mönstret efter sin egen kropp.
– Jag lägger mycket tid på detaljerna när jag gör mina mönster. Men också på att skapa beskrivningar som ger ett flow i stickningen. Jag är nördig när det gäller det sticktekniska – men jag är lika nördig när det gäller användarupplevelsen.
Själv föredrar hon en enkel raglan som inte gör för mycket väsen av sig.
– En raglanlinje är ett så pass skarpt och rent mönster i sig själv att jag helst inte vill peta så mycket mer. Den får stå för sig själv.

Det viktigaste med en raglanlinje är att den träffar rätt på den som ska ha tröjan. En misslyckad raglan, säger hon, är en där linjerna till exempel landar högt uppe på axeln istället för närmast halsen.
– Det handlar om proportioner och att den ska följa kroppens egna linjer på ett naturligt sätt. Det svåra för mig är att lyckas med det i alla storlekar. Mina vuxenmönster går från XXS till 5XL. Och linjen måste löpa på samma ställe i alla storlekar. Det är inte helt enkelt, för en tröja växer inte proportionerligt: längden, vidden och ärmarna påverkas på olika sätt. Men när det lyckas… Det är flott alltså!
Även Ivar Asplund, också han författare till flera stickböcker och känd för stickningsteknisk briljans, lägger mest tankekraft på placeringen av linjerna när han stickar en raglan. Han gjorde sin första när han var 14 och på den vägen är det. Han tvekar inte att dra en lans till ökningarnas försvar:
– Det kan bli jättesnyggt! Och så har det fördelen att det blir lite mer töjbart. Täta minskningar på samma ställe kan bli lite stramt i värsta fall. Och då blir det stramt precis där man vill ha rörligheten. Jag tycker faktiskt att det är lite skönare och mer praktiskt med ökningar.
Ivar Asplunds standardsätt att sticka raglan lärde han sig i en artikel i Hemslöjd från 2003. Där presenterar textilkonstnären Clara Salander en metod där man börjar uppe vid halskanten och lägger upp så många maskor som man bekvämt kan få över huvudet. Sedan avdelar man en åttondel till vardera ärmen och tre åttondelar till fram- och bakstyckena och sätter igång med raglanökningar. Resten ger sig själv.
– Bra proportioner skiljer sig förstås från kropp till kropp men för mig funkar det där med åttondelar väldigt bra. Stickar jag uppifrån och ned kan jag börja med det. Då vet jag att det blir rätt. Stickar jag nedifrån måste jag räkna baklänges för att landa där i slutet.
I artikeln från 2003 lyfts det här sättet att sticka fram som en nyhet. Så vad hände egentligen under de dryga hundra åren mellan att raglan och stickning första gången nämns i samma mening, och idag när det blivit en av de dominerande teknikerna för att forma en tröja?
Det finns inte mycket forskning att luta sig mot och på Kungliga biblioteket i Stockholm finns gott om sökbara arkiv, men just de dam- och veckotidningar som varit tongivande för stickningsmodet hör inte till dem som prioriterats att digitalisera.
Pusslet får alltså läggas med de bitar som finns till hands. När Ulla Engquist och Ivar Asplund bläddrar i sina egna samlingar med tidningar från 1930 och 40-talet lyser raglan med sin frånvaro. Desto fler formstickade ärmar med axelvaddar dyker upp. I de enstaka fall en raglan syns till är den gjord i lösa delar som sys ihop.
Även Eva Trotzig har för Hemslöjds räkning bläddrat i sitt privata stickningsarkiv. Hon har tidigare både forskat om kvinnohistoria med textil anknytning och dessutom gett ut flera stickböcker.
I hennes hylla finns en mönsterbok från 1933 som visserligen innehåller en raglanjumper – men den är virkad. Hon minns dock den första raglan hon själv stickade.
– Jag är född 1938. I flickslöjden när jag var barn stickade vi bäbiskläder. I realskolan i Vindeln fanns bara två gröna färger att sticka med, men jag fick min mor att gå och köpa gult garn och så stickade jag en kofta. Det var absolut raglanärm på den. Och säkert var den i ett stycke. Den blev lagom till en mindre elefant!
Eva Trotzigs barnkofta, stickad nedifrån och upp, kan ha varit ett sällsynt tidigt exempel på raglanstickning utan sömmar.
– Det är ju så himla logiskt så därför vill man tro att det har funnits länge, kommenterar hon.
Celia Dackenberg är böjd att hålla med. Men trots sitt stora intresse för stickningshistoria har inte heller hon lyckats knyta ihop de trådarna bakåt.
– Det är jättesvårt. Det beror väl på att ingen har intresserat sig för det här eller tyckt det varit värt att dokumentera, suckar hon på telefon från hemmet i Katrineholm.
Hon bidrar i alla fall med ännu en ledtråd. I KB:s arkiv finns en liten bok från 1954 – skriven i en uppläxande ton (»Det är ingen tvekan om att vi här i vårt land en gång kunnat stickningens teknik … Vi har tappat bort en stor konst.«) I den finns både en kortärmad raglanjumper, stickad nedifrån i ett stycke, och – sensationen! – ett mönster kallat Amerikansk jumper, som stickas uppifrån och ned. Det är det tidigaste exemplet Hemslöjd lyckats hitta på just denna teknik. »Denna metod vill man säkert fortsätta med sedan man en gång provat den…«, proklamerar författarna. Men sedan blir det tyst igen.
Celia Dackenberg var chefredaktör på Hemslöjd när Clara Salanders mönster publicerades 2003. Såvitt hon vet var det första gången hon kom i kontakt med uppifrån och ned-tekniken. Så även om den uppfunnits långt tidigare är det först under de senaste 20 åren den faktiskt slagit på allvar, i alla fall i Sverige.
– Det är konstigt att det är en så sentida lösning eftersom det är så himla smidigt, säger Celia Dackenberg och fortsätter:
– Det har nog varit mycket traditionalism i stickningen. Man stickar som man alltid har gjort.