Killar och sticks

När de inte visste någonting om vem som fanns därinne så visste de i alla fall att det skulle komma en vinter, och att barnet skulle behöva värmas. Att välja garner och planera
stickmönster – känna på mjukheten, föreställa sig färger och räkna ut hur långa ärmar koftan skulle behöva om ett halvår – blev ett sätt att göra verklighet av det ogripbara.
– Andra renoverar barnrum eller bygger en spjälsäng. Det är nog precis samma instinkt som fick mig att vilja sticka, säger Anders Tovinger, idag tvåbarnsfar till en tvååring och en femåring.
– Det blir varmt i mig också när jag ser att de håller sig varma i plagg som jag har gjort. Just nu när de är ute och leker på förskolan så vet jag att de har på sig kläderna som deras pappa har stickat. Det knyter ihop oss, även när vi inte är tillsammans.

Stickaren, växtfärgaren och trebarnsmamman Signe Siemsen i Stockholm är inne på samma spår.
– Jag tror att vi har en önskan i kroppen om att få klä oss själva, bygga vårt bo och skaffa vår egen mat. Jag får utlopp för den känslan väldigt enkelt genom att sticka och sy till mina barn. Jag vet att de är skyddade för väder och vind och att det är jag som har bidragit till det. Jag tror den instinkten är lika stark som att man vill ge dem mat.

Just nu är hon föräldraledig med en tvååring som har mycket spring i benen och stor kapacitet för stök. Egentiden är kraftigt begränsad. Men Signe slår ett slag för att sticka tillsammans med barnen.
– Det är en hjärtefråga! Jag kände tidigt i mitt föräldraskap att jag inte hade ro att sitta ned och bara leka. Då ville jag hellre gå och fixa nånting i hemmet. Men det gjorde att vi missade väldigt mycket tid tillsammans. Stickningen blev ett sätt för mig att kunna tillbringa kvalitetstid med mina barn och ändå känna mig produktiv.

Handarbetet gör det också omöjligt att ta upp telefonen, som annars lockar stressade föräldrar med en förrädisk känsla av att vara just produktiv.
– Där har stickningen hjälpt mig så sjukt mycket under de elva år som jag varit förälder. Den ger mig tid, ro. Jag sitter ned, jag är närvarande. Jag kommer ner i varv. Jag tror det är jättebra för barnen att se sina föräldrar i det tillståndet.

Hon får medhåll av Lovisa Joviken i Göteborg. Under sin första graviditet fick hon så svår foglossning att hon knappt kunde lämna hemmet. Hon blev utlämnad till stickning och hemlevererade garner vilket ledde till att hon startade den digitala garnbutiken Garnr som hon driver sedan dess.
– Att sticka medan barnen grejar med sitt är ett jättebra sätt att vara förälder, säger hon.
– Annars är det lätt att man blir lite för hands on och börjar styra i leken. Det ger bara passiva, krävande barn. När man stickar är man närvarande men inte för mycket. Dessutom ser de hur lång tid det tar och det gör att de får respekt för handarbetet utan att man måste hamra in det.

Just det där – att vilja skicka med sina barn en diskret läxa om produktion och konsumtion är något som förenar alla stickande föräldrar som Hemslöjd talat med. Signe Siemsen säger:
– Jag vill inte lägga klimatångest på mina barn och prata om att jorden går under. Men jag vill att de ska veta att vi inte har oändliga resurser. Stickningen hjälper dem att förstå var våra kläder kommer ifrån, och att hantverk kan vara en del av vägen framåt.

Stickningsformgivaren Erika Åberg på Gotland firade i år 21 år som förälder. För henne handlar barnstickning framför allt om att det är praktiskt.
– Man tar kontroll över plaggen och kan anpassa dem efter sin egen unges behov. Om ärmen behöver förlängas, eller tröjan bli en kofta så kan man fixa det. Man kan vara väldigt flexibel och låta barnet styra, säger hon.

Hon understryker att det viktigaste att hålla i huvudet när det gäller kläder till barn är att de är just barn.
– De behöver kunna utforska med hela kroppen och då ska man förse dem med kläder som tillåter det. Jag ställer rätt höga krav på kläder. Och det tycker jag att man ska göra. Om barnen är vana vid att kläder kan anpassas efter deras egna kroppar så skolas deras kritiska öga. »Den här tröjan är vid i halsen, så vill inte jag ha det!«. De lär sig att utgå från sig själva – det tycker jag är häftigt.

Erika Åberg beskriver ull som ett »praktiskt, lättskött och väldigt barnvänligt material«.
– Det är perfekt för en lat förälder – eller i alla fall en som vill vara selektiv med vad man lägger sin energi på. Det behöver sällan tvättas, och det är inte ett material som jag behöver vara orolig för. Det fäller inte ut några mikroplaster eller gifter. Om det går sönder kan jag laga det. Det är inte brandfarligt. Jag kan inte tänka mig varför jag skulle välja något annat.

– Sedan är det ju vackert också, påpekar hon.
– Det är inte heller fel. Ibland är det som att vi vill ursäkta bort allt vi gör med att det ska vara så himla praktiskt. Men om jag kan göra en supervacker tröja till min unge så gör jag gärna det.

Även Anders Tovinger är en varm förespråkare av ull, och som förskollärare har han bra koll på vilka plagg som funkar på småbarn i praktiken.
– Om jag fick välja skulle ullunderställ och ylletröjor vara normen. Så ser det ju inte ut idag. Men jag blir jätteglad när det dyker upp hemstickade plagg på barnen. Det funkar jättebra som mellanlager, och värmer ofta bättre än en fleecetröja.

Som nybliven förälder hoppades han att barnen skulle dela hans kärlek till ullen. Men riktigt så blev det inte.
– Min äldsta är ganska känslig – både mot nya plagg och mot allt som känns kliigt på huden. Jag har fått lära mig att välja plagg som passar honom – inte mig.

I Anders fall har det betytt att han gått över till att sticka mer i superwash-behandlat garn, inte främst för tvättbarheten utan för mjukheten. Även Signe Siemsen har fått kompromissa med sina ideal och börjat använda blowgarn – ullfibrer inkapslade i ett fint rör av syntet, när hon stickar till sitt mellanbarn. En enhörningsmössa med guldhorn och regnbågsman, och en intarsiastickad pokémonmössa har hon bland annat fått till.
– Det är inte vad jag skulle välja själv, men vad gör man inte för att hålla barnet varm genom vintern. Ingen annan mössa, varken köpt eller hemgjord, hade funkat, säger hon.

Även Lovisa Joviken har sett sina stickdrömmar krocka mot verkligheten.
– Jag har aldrig handarbetat så mycket till mina barn som innan de föddes. När jag var gravid hade jag den där bilden i huvudet av lilla Kerstin i Bullerbyn som tultar fram i motljus över en äng i sin handstickade hätta. Sen kom barnen och med dem verkligheten. För det första hade jag inte fått dem ur hallen i en sån där knythätta i ull. Det hade kliat för mycket. Och för det andra hade de inte sprungit sådär fridfullt utan de hade rullat ned för ängen i lera, eller släpat varandra på mage.

Dessutom insåg hon att hela hennes liv och identitet ritades om efter barnen när hon blev förälder. Allting kretsade kring dem.
– Det är också okej om stickningen får vara ens egen lilla borg och att man lägger den tiden på att sticka till sig själv. Man måste faktiskt inte klä sina barn i handstickat bara för att man kan. Jag har försökt att vänta in att de önskar sig någonting. Om man bombar dem med kläder som de inte har bett om så kan det bli lite devalverat, säger hon. 

Hon radar upp några praktiska tips:
– Vantar har jag inte stickat sedan de var orörliga. De behöver sina fingrar  när de leker och vantar är högst upp på listan över saker som tappas bort. Raggsockor är mycket mer tacksamt. Halsdukar är otympliga på barn – då är det bättre med snoods eller tubhalsdukar. När jag stickar en tröja som jag tror kommer bli en långvarig favorit stickar jag den uppifrån och ned och sparar ett nystan så att jag kan förlänga ärmarna och bålen när barnet växer – och spara alltid en snutt till lagningar!

– Sy inte på någon jäkla handmade with love-etikett. Små sensoriska detaljer kan göra hela skillnaden för om barnet kommer vilja använda plagget eller ej. Lägg alltid upp en storlek större än du tror! Och sticka bara till barn om det är för din egen glädjes skull. Annars – sticka till någon som uppskattar det, till exempel dig själv.

Till sist, tillägger hon:
– Barn måste få bestämma själva över sin stil. Det är deras kropp, deras identitet. Om du lägger upp till en tröja och barnet flackar med blicken och säger »Tack vad snällt« – då tror jag vi har att göra med ett barn som förstår tiden det tar, pengarna det kostar och ansträngningen och kärleken som är nedlagd i arbetet – och som känner ett dåligt samvete över att det här egentligen inte är vad det vill ha på sig. Det är en fruktansvärd sak att ge bort!

Trebarnspappan Björn Rundqvist i Örebro är utbildad fysioterapeut och använder ofta stickning som ett sätt att återhämta sig och ladda batterierna. Ännu starkare blir effekten om han får göra andra glada med sin stickning – därför har han stickat mycket till sina
barn genom åren. Men det är ofta hans fru som fått komplimangerna för alla handgjorda mössor och vantar.

För ett tag sedan fyllde hans mellandotter Astrid 13 och Björn beskriver det som att hon kraschade in i puberteten. Hon tänkte många stora och svåra tankar och fylldes av ångest för världen och sitt klimatavtryck. Grubblandet la krokben för henne i vardagen. Hon kände en stark motvilja mot konsumtion och ville inte veta av några syntetmaterial alls.
– Det är otroligt jobbigt att se ett barn må så dåligt. Som förälder ville jag bara göra något för henne. Hur kan jag nå dig? Finns det något i allt det här svåra som vi kan jobba med?

Precis som så många gånger förut valde han att plocka fram stickorna. Tillsammans med Astrid kom han fram till att han skulle sticka en Islandströja till henne i obehandlad ekologisk ull. Det var ett sätt att gå henne till mötes – låta henne ta kontroll över vad hon satte på sig, samtidigt som tröjan var en omfamning från pappa. När hon mådde som allra sämst ville hon inte veta av den – även garn är ju konsumtion – men Björn fortsatte sticka. Och lagom till att tröjan började bli klar började också Astrid att må bättre.
– Nu när hon har kommit över det jobbigaste har hon uttryckt att hon är glad för den igen. Den har blivit som en symbol för hennes tillfrisknande. Att se henne lycklig gör mig lycklig och tröjan är en del av det.

När Anders Tovinger funderar på vad det ger hans barn att växa upp med stickning tänker han både på kreativiteten som han vill dela med dem och på förhållningssättet till kläder som han hoppas följer med. Men allra viktigast är ändå kärleksyttringen.
– Jag hoppas att det ger dem en känsla av närhet. Att de är älskade och omtyckta och viktiga för oss. Att vi lägger ned tid för att göra något till dem som vi tillsammans tycker är fint – nånting som de kan använda och som värmer dem. Jag hoppas att de känner av den omtanken.