Par i skor

Ärrat läder, fnasig lintråd och forskning i Marocko. Skomakarparet 
Matilda Sandström och Younès Othman gör det inte lätt för sig i jakten på den perfekta skon. Kommer de någonsin bli klara?

Foto Helena Påls
1 april 2021

– Till sommaren! Då ska vi vara klara. Annars får vi nog tänka om, konstaterar Matilda bestämt.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Egentligen skulle allt ha dragit igång redan förra året. Men pandemin slog till och istället för att strosa runt i Paris, inspireras och försöka sälja in sina skor till återförsäljare fick Matilda och Younès stanna hemma på Holgården i Siljansnäs.

– Vi bråkar om precis allt. Men olikheten är bara en fördel, vi hade aldrig tagit de svåra vägarna vi tar om vi jobbat var för sig, säger Younès.

Pannrummet har de byggt om till skomakarverkstad och farmors gamla hus har blivit kontor och ateljé. Där har de experimenterat vilt, som galna professorer, skrattar de och berättar att deras första deadline egentligen var hösten 2018.

– Men det är svårt att avgränsa projektet så. Vi får snällt acceptera att det tar den tid det tar, ha lite is i magen och ta ett extrajobb vid sidan av om det krävs, säger Matilda medan hon masserar in animaliskt klister på läderbiten som ska bli en tåkappa till en lågsko.

Lösningsbaserade kontaktlim, som annars är kutym, försöker de undvika. Förekomsten av lungcancer hos andra skomakare de känner är hög nog som den är.

Vid arbetsbänken bredvid har Younès Othman precis tänt en liten gasolbrännare.

– Jag har egentligen ingen aning om hur materialet kommer bete sig, säger han och för den blå lågan över en kängas tjocka slitsula.

Lukten av tjära blandas med en förnimmelse av näver och bränt läder.

– Det är lite av ett spänningsmoment. Blir man kvar för länge med lågan bränns det. Men gör man lagom sugs tjäran in, och slutresultet blir både vattenavvisande och snyggt.

Han tar bort lågan och lyfter upp kängan. Vrider och vänder den i solskenet som letar sig in genom det frostiga verkstadsfönstret.

– Kolla vilken skillnad! Det här blir ju väldigt vackert!

Pinntången och hammaren är några av handverktygen Matilda och Younès använder mest. Skorna sys för hand med lintråd.

Allt började med att Matilda, då nyutexaminerad modedesigner från Beckmans designhögskola i Stockholm, fick ett jobb som skoansvarig inom teatern i början av 2010-talet. Mellan föreställningarna sprang hon runt på Stockholms gator och letade skomakare som kunde göra småfix på teaterdojorna.

– Tänk om man kunde sköta det själv, tänkte jag. Det vore så himla enkelt att bara göra småjusteringar med någon slags maskin, då skulle jag inte behöva springa runt på det här sättet. Det visade sig vara lite mer avancerat än jag trodde, skrattar hon och tittar ut över den lilla verkstaden där nästan varenda kvadratcentimeter är fylld av fumlar, tänger, pressar och putsbord.

Egentligen förstår jag inte varför jag inte började med skor långt tidigare. Jag älskar ju skor!

Hon gick en introduktionskurs i skomakeri och bestämde sig. Det var det här hon skulle hålla på med. Efter att ha ringt runt till Sveriges alla skomakare – som tyckte att hon med sin designutbildning var överkvalificerad och att hon hade för stora drömmar – lyckades hon till sist tjata till sig en lärlingsplats hos dräktskomakaren Helena Karlsson i Rättvik.

– Egentligen förstår jag inte varför jag inte började med skor långt tidigare. Jag älskar ju skor! Och jag älskar hur de formar sig efter sin ägare, åldras tillsammans med dem. Skor blir personliga. Mycket är så himla vackert med dem. Medan du däremot… Hon vänder sig mot Younès.

– Ja, jag älskar hantverket. Jag vill jobba med mina händer, så är det, säger han.

Vill det sig illa kan skon gå sönder i sista steget – när lästen ska ut.
– Då borrar man hellre sönder lästen, det är billigare än en ny sko, säger Younès.

Innan han kom in i skosvängen hade han tolv år som industrisvetsare bakom sig. Stämpla in, stirra in i ljusbågen, lite vinkelslip och börja om. Efter att ha träffat Matilda flyttade han till Stockholm och började jobba för en konstnär som gjorde gigantiska skulpturer. Mellan projekten hjälpte han Matilda som nu hade fått egna skomakaruppdrag från Dramaten.

Och snart satt han vägg i vägg med Matilda i Rättvik, på en egen lärlingsplats hos reparationsskomakaren Håkan Berggren.

– Jag har jobbat med många material, men just skor och läder… Jag har lätt för att bli uttråkad, men med skor är det så många moment att man liksom inte hinner tröttna. Så fort det börjar bli monotont är det dags för nästa steg, säger han.

– Som också kräver fullt fokus, säger Matilda.

– Och som är så lätt att misslyckas med. Har du väl sytt snett i ovanlädret när du nåtlar så är det bara att börja om.

– Ja. Men du gillar ju sporten i det. För mig kan det vara helt obarmhärtigt tröstlöst.

Medan Younès fortsätter att föra lågan över sulorna använder Matilda skomakarhammaren och en pinntång för att sträcka tåkappan över lästen och börjar sen knacka in sylspetsar på undersidan. De ska hålla lädret kvar tills limmet har härdat och tåkappan stelnat.

Hammaren och tången. Och så knivarna. Även om det krävs många verktyg för att göra ett par skor, så är det dem som de håller högst. Och den lilla hög med glasskärvor som ligger på arbetsbordet där Younès står och bränner sulor.

– Vi använder dem för att skrapa fram former och skulptera lädret. Och för att mjuka upp de skarpa kanter som blivit efter skärfelmaskinen på till exempel tåkapporna, annars skulle de synas igenom ovanlädret. Glas funkar bättre än något annat, det är så vasst. Och så fort biten blir slö är det bara att bryta en ny, förklarar han.

Längst in i verkstaden förvaras det som allt hänger på. Lädret. Det var här, i råmaterialet, som deras resa till självständiga skomakare började.

– Vi grunnade över vad ett ›bra läder‹ egentligen innebär, för vi märkte att svaren skilde sig åt beroende på vem vi frågade. Så vi fick resestipendier för att söka svar, bilade runt i Europa och landade i Fès i Marocko där garverierna sett likadana ut sedan 800-talet, börjar Younès.

– Vi upplever att intresset för råmaterialet är egendomligt litet i skomakarvärlden, fortsätter Matilda. Däremot finns en massa regler för vad man kan använda och hur. Som att vegetabiliskt garvat läder inte lämpar sig för skor. Men varför? Borde det inte forskas mer på ett praktiskt, hållbart och hantverksmässigt plan?

Skomakarvärlden har varit protektionistisk. När en bekant till Matilda och Younès var lärling vände hans mästare ryggen mot honom under vissa moment.
– Men vi tror att det börjar öppnas upp. Folk förstår att man har så mycket mer att vinna på samarbete, säger Matilda.

Att använda sig av alternativet – kromgarvat läder – har inte känts bra. Tvivlet som de känt inför potentiella miljö- och hälsovådliga aspekter har varit för stort.

– Så vi har landat i vegetabiliskt garvat. Med råge. Visst kräver det mer vatten och värme när man jobbar med det och en hel del kemiska experiment. Och man svär mycket på vägen. Men det går ju, så vi ser ingen anledning till att inte försöka använda det, säger hon.

Det gnisslar i sulpressen när Younès snurrar loss en lågsko med tjocka sulor av näver. Skinnet är grovt och rynkigt.

– Det där lädret kommer från en pensionerad mjölkkossa och är ett typiskt exempel på sådant som sällan används i modernt skomakeri. Kalv är vanligast, det är mer elastiskt och lättarbetat. Och om man ska vara ärlig så var det stenhårt, jättesvårt att jobba med. Men det är lite det som är grejen, när man har börjat känna materialen lär man sig göra det man kan av det. Låter råmaterialet styra utseendet och lär sig utnyttja dess styrkor, säger Matilda.

Läder har ju länge försökt konkurrera med plastens släta, perfekta ytor. Men för oss känns det orimligt att försöka jobba bort naturen och livet i lädret.

Nästa vecka kommer äntligen deras första leverans av det läder som åren av undersökningar landat i: kravmärkta och spårbara hudar från lokala bönder. Vegetabiliskt garvade i Tärnsjö och osträckta, gärna med bristningar, ärr och insektsbetten kvar.

– Läder har ju så länge försökt konkurrera med plast, med släta och perfekta ytor. Men för oss känns det orimligt att försöka jobba bort naturen och livet i materialet. Och så länge vi har en köttindustri är det ju helt vansinnigt att inte ta tillvara hudarna, säger Younès.

Någon gång för länge sedan – gården har varit i Matildas släkt i 386 år – målades märkliga symboler över det lilla härbret utanför verkstaden för att hålla oknytt borta från maten. Younès farmors ansikte pryddes i sin tur av siyâla – traditionella berbertatueringar som skulle skydda mot ökendjinnerna. Matilda och Younès har mixat de gamla skyddssymbolerna och präglar dem idag på skornas plösar.

Längs hälen på skon från den pensionerade mjölkkossan är halvmånar punsade i lädret.

– Vi får se hur det tas emot… Det är ju en rätt konservativ värld vi klampar runt i, säger Younès.

Skorna de tillverkar är tänkta att delvis riktas till folkdräktsvärlden. En värld full av starka åsikter och oskrivna regler.

– Vi försöker blanda symbolspråk. Traditionerna har ju alltid vandrat, över kontinenter och mellan byar. I olika svenska folkdräkter kan man se influenser från Skottland, Indien och Mongoliet. Sen kom någon inflytelserik person och bestämde att såhär ska det vara. Och så blev det så, säger Younès.

– Vi vill hitta tillbaka till något mer inkluderande. Jag är ju uppvuxen mitt i den här världen, jag har träffat personer som säger högt att de blir illamående när de ser en dräktdel som sitter ›fel‹ eller bärs vid ›olämpligt tillfälle‹. Vi vill – vördnadsfullt – rikta tillbaka ljuset mot skaparglädjen, som man litegrann glömt bort. Någonstans känner jag ett personligt ansvar för att den här världen inte ska behöva dö ut, säger Matilda.

– Och jag kommer ju från en annan kultur, det är klart att jag måste baka in annat. Som man alltid har gjort. Min pappa är från Tunisien, mamma är finsk och jag växte upp här – mitt hantverk kan inte bli något annat än ett hopkop av allt det, säger Younès.

Vi försöker plocka fram det som var före nationalromantiken. Trolleriet. Det är ju det som slöjd handlar om.

Samtidigt är det lite lättare när det kommer till skor. Reglerna kom till sent och är inte lika hårt fastslagna som för folkdräkterna i övrigt.

De berättar om en dräktsmyckestillverkare de träffade förra året: Han jobbade på en mekanisk verkstad på 1970-talet och behövde knappar till sonens sämskskinnsbyxor. Så han höftade till några. Efter det började beställningarna trilla in. Hans knappar, skospännen och broscher blev norm.

– Och han hade ju bara utgått från några suddiga bilder! Men det var ju så förr, alla hade sin egen skomakare i byn som trollade fram sina egna verktyg och arbetssätt. Sen kom nationalromantiken och bestämde att såhär ska det se ut. Vi försöker plocka fram det som var före nationalromantiken. Trolleriet. Det är ju det som slöjd handlar om, säger Younès.

De flesta dräktskor görs idag med rätt många genvägar. Plast i tåkappor, syntetisk tråd och mycket maskinellt arbete. För att hitta tillbaka till det gamla hantverket tittar skomakarduon istället mot bespoke-scenen – exklusiva, måttsydda och specialanpassade finskor, som sys för hand, pliggas med trä och som kan kosta
flera månadslöner att köpa.

Och så har de fått trolla en hel del. De använder lintråd istället för syntetiska varianter, smider egna skospännen, tar ut egna gelänkfjädrar – den lilla stålbit som sitter i sulan och fungerar som skons ryggrad – målar lädret med ett hemmagjort »tusenårsbläck« skapat av ekollon och fnöskticka från skogen utanför, och smörjer skorna med tjärskofett av lokala ingredienser och olivolja från Younès släktgård i Bou Merdes.

– Vi har verkligen tagit den långa krokiga vägen… Till slut kanske vi inte landar i att vi ska göra allt själva. Men vi vill ändå gå till botten med allt. Veta hur det görs och var det görs. Är silvret verkligen återvunnet eller är det brutet i Kina av ett barn som står med lera upp till knäna? Jag tror inte att man kan få den insikten om man inte undersöker det själv, säger Younès.

Utanför börjar solen färga Siljan brandgul. Matilda slår i de sista sylspetsarna och berättar om framtiden. Förberedelserna för den första skoserien börja nå sitt slut. Nu måste de börja producera.

Planen är att först hyra ut skor. Tanken är en universalmodell – en grundsko som kan anpassas till olika dräkter.

– Delvis för att det är något fint i det, att ifrågasätta konsumtion och idén om ägande. Men för vår del är det primärt för att undersöka skornas slitstyrka och hur våra material fungerar i praktiken, säger Matilda.

Drömmen är en limiterad skokollektion hos en tongivande återförsäljare. Kanske i Frankrikes huvudstad.

– Vi nischar oss mot en annan konsumtionskultur där det är tänkbart att lägga 15 000 på ett par skor som går att reparera och håller så länge du vill och som du vårdar dem. Här ifrågasätter man att ett par dräktskor som tar flera dagar att tillverka kostar 5000 kronor, men blinkar samtidigt inte om rörmokaren tar samma summa för en avloppskontroll. Det är lite intressant, säger Younès.

– Men vi får se var vi landar… Just nu sitter jag och kollar på de där kängorna och konstaterar att de har en bit kvar. Sulan är alldeles för tjock, säger Matilda och nickar mot kängorna som Younès har fixat med.

– Då spaltar vi ner dem så du kan använda dem. De är i din storlek!

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram