Krönika: Vigdis Hjorth

Om broderi

I Hemslöjd nr 2/2021 publicerades ett utsnitt ur den krönika om broderi som norska författaren Vigdis Hjorth skrivit för Hemslöjd. Här kan du läsa texten i sin helhet!

Text Vigdis Hjorth
Foto Sara Angelica Spilling
1 april 2021

När författaren Ludvig Holberg i början av 1700-talet argumenterade för kvinnors rättigheter utgick han från broderiet. Han hävdade att broderiets och bildvävens komplikation och konstfärdighet var bevis för kvinnors begåvning och förmåga. Att broderi och vävning inte bara krävde lika mycket kompetens som akademisk verksamhet utan mer. Att kvinnor förmådde utnyttja potentialen i en av de få skapande aktiviteter de hade möjlighet att ägna sig åt, till den grad att han var övertygad om att de var jämbördiga med män.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

En annan man som hade förståelse för betydelsen av den konstnärliga aktivitet som kvinnor traditionellt har kunnat utöva var retorikprofessor Georg Johannesen. När han inte skrev, läste eller föreläste målade han allmogemönster på väggar, dörrar, kistor, skåp – för att försvinna i den anonyma folkkonsten, sade han, och samtidigt utforska sig själv.

Krig och nöd lär män och kvinnor att spinna och sticka och brodera, och de små rörelserna med händerna provocerar ingen, de verkar tvärtom lugnande och avväpnande.

Man kan hoppas att det kändes likadant för den norske poeten och motståndsmannen Arnulf Øverland som broderade svåra kedjestygn när han satt fängslad på Grini under kriget – att han försvann och samtidigt utforskade sig själv.

Det var också kriget som fick skulptören Torvald Moseid att brodera när de material han brukade arbeta med, lera, metall och glas, var omöjliga att få tag i, medan nål och tråd och tyg var tillgängliga. Krig och nöd lär män och kvinnor att spinna och sticka och brodera, och de små rörelserna med händerna provocerar ingen, de verkar tvärtom lugnande och avväpnande, på tyska soldater och på Moseids känsliga hustru som gillade mannens nya sysselsättning, men framför allt verkar de meditativt och förlösande på utövaren själv.

Den norska bildkonstnären Mai-Bente Bonnevie behandlade sin ungdoms invalidiserande ångest efter övergrepp i barndomen med att brodera, ett verk som gjorde att hon kom in på Konstakademien.

Den svenske poeten Gunnar Ekelöf kunde inte bara laga sina kalsonger utan även brodera en kudde, han hade en lust att sy och brodera, skriver Olof Lagercrantz, och det förvånar mig inte, eftersom hans stundom vilda livsföring behövde en motvikt. Den koncentration och precision som broderiet kräver kan liknas vid den koncentration och precision som poesin kräver, innehållet kan vara explosivt men ytan är liten, varje bokstav vald med omsorg.

Vilken oväntad och salig frid det gav mig att sitta koncentrerad över nål och tråd medan det jag hade sett framför mig sakta växte fram under mina händer!

Suzanne Brøgger broderar tredimensionella små sniglar på internationella flygplatser för att inte överväldigas av den hektiska brådska som råder på sådana platser, liksom jag broderar för att lugna mitt oroliga hjärta som har blivit ett problem för sig självt.

Visserligen upplevde jag ingen frid när jag första gången broderade mitt namn med korsstygn på gympapåsen jag hade sytt på handarbetstimmarna i fjärde klass, men att jag lärde mig konsten var förutsättningen för att jag senare skulle uppleva försvinnande och förklaring när jag i sena nätter sydde kostymer åt skådespelarna på Tåsens Teater som jag grundade i femman. Vilken oväntad och salig frid det gav mig att sitta koncentrerad över nål och tråd medan det jag hade sett framför mig sakta växte fram under mina händer!

Jag förde, jag för alltjämt
nålen genom tyget och upp igen och hejdar tiden,
realiserar nuet,
sjunker ner i mig själv och blir jordad,
är aktivt närvarande
och samtidigt meditativt upptagen av mitt eget,
om jag tänker på när jag blir färdig är det färdigt,
betraktat från nyliberal synpunkt
är det onyttigt och olönsamt,
tid är pengar och så vidare,
jag köper aldrig gardiner eller dukar,
byter inte ut det jag har nedlagt så mycket tid, koncentration och självreflektion i
till förmån för något som är modernt i en månad,
att brodera är en stilla protest mot slit och släng,
det finns många orsaker att brodera
Så var det även för dem, tror jag,
som en gång inte hade något val.

Att brodera var tillåtet för dem,
en stillsam syssla som inte skrämde någon,
de satt fridfullt i sina rum
och formade familjens vapen på servetter och näsdukar,
älskade eller hatade familjemedlemmars namn på bokband och sänglinne,
bibelord och hem kära hem

men skickade nog ut kodade meddelanden i världen,
begynnelsebokstäverna i varje ord bildade kanske namnet på en hemlig älskare,
vartannat ord i ett bibelcitat sattes samman till en ursinnig mening
som måste uttalas
men inte kunde uttalas på annat sätt.
Förbjudna känslor
som de när de satt stilla över nål och tråd och komplicerade stygn och mönster
kom i kontakt med och sedan fick utlopp för
på tyget
och som de visste skulle vara längre än det som uttalades med rösten eller på papper.

Ett utlopp för smärta och frustration genom fingrarnas små rörelser,
eller för upprymdheten
i att älska
för de älskade
om inte den man de hade gifts bort med
eller den familj de tillhörde
så en annan, några andra,
och i varje fall barnen de födde,
för den som föder barn brukar älska barnet
vars namn hon sedan formar stygn för stygn
på dopklänningen.

Det krävs stark kärlek
eller starkt hat
och i varje fall stort tålamod
för att uthärda att målet är så långt bort,
att två bokstäver tar en vecka och bibelversen en månad
att inget slarv får förekomma
eftersom ett litet fel kan förstöra helheten av finaste skörhet,
spindelväven som vajar i vinden, rosens innersta mjukaste blad.

Slaveri och tvång var det
men även den förtryckta utvecklar skicklighet,
det ska man inte glömma
om man har turen att bli fri,
vilken skicklighet man utvecklade som förtryckt.

Men nålen är inte ett ofarligt redskap,
vi sticker oss medan vi arbetar,
det går inte att undvika,
droppar av blod faller på tyget,
det är blod med i bilden
bokstavligt talat
när man broderar,
du skriker naturligt nog och springer till tvättstället,
det är skönt när det så tydligt gör ont.

Mette Charlotta Fock,
dömd för giftmord på man och barn,
satt länge i isoleringscell,
förnekade brottet,
förvägrades penna och papper
men fick nål och tråd,
sydde ihop tjugosju tygbitar och broderade på dem en klagoskrift
där hon bedyrar sin oskuld
daterad Jönköping 1805
– avrättad fem år senare –
en skakande vacker tygskrift
som säger: Tro mig!

Jag broderar och reparerar,
klänningen och hjärtat,
stoppar strumpor,
kastar inte, lagar en reva
broderar en sol på en blus
som ska bäras på kroppen,
närmare huden än pappret eller duken
någonsin kommer,
även våra väggar klär vi
med vävda och broderade tyger
när vi sätter bo,
även våra döda klär vi i tyg.

Är det tygets och trådens traditionella närhet till kroppen som gör att textilkonst påverkar mig så starkt? Som får mig att sitta länge och med stigande förväntan inför ett draperi av Bente Sætrang, att känna suget från det tills det plötsligt börjar brusa och darra? Som gör att jag får lust att klä mig i, krypa in eller gömma mig i Hanne Friis textilskulpturer skapade i en veck- och sömteknik utförd för hand i repeterande rörelser som lugnar betraktaren och viskar Kom kom! Som gör att jag inte kan se mig mätt på Kristine Fornes broderade byggnader, fallfärdiga timmerkojor, majestätiska kyrkor eller överväxta drivhus som trots sin tydliga tyngd lyfter från väggen och sakta svävar mot mig så att jag ser de stygn som byggnaderna består av, och så de mindre i blommor och grenar och stenar, och så de minsta mikroskopiska inte större än trådarna i linnet de är broderade på, som textur på textur; det andas och lever och säger till mig att jag inte är ensam.

Slaveri var det en gång
men även svärmeri,
förförelse före frieri,
sedan för kvinnan
monogami
medan han ändå kunde vara fri,
leva i bedrägeri,
hur ska hon hantera sitt raseri?

Över sitt broderi
som hon så väl vet värdet i!

Och den krävande tid vi nu lever i?

Det är inte en utopi
att lösningen är:
broderi.

Det ni!

Vigdis Hjorth är norsk författare, i år nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för romanen Er mor død. Översättning av Gun-Britt Sundström.

1 april 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy