Krossa kromgarvningen

Under 25 år har garvningsnestorn Aja Pettersson byggt upp en motståndsrörelse. Beväpnade med bark och äggulor hoppas hon att hennes adepter ska ta kål på en giftig miljardindustri.

Text Axel Norén
Foto Per Björklund
9 oktober 2019

Aja Pettersson rycker åt sig en fårfäll från det stora arbetsbordet i Bäckedals folkhögskolas garveri och håller den intill mitt öra. Det prasslar och frasar när skinnet bucklar sig mellan hennes fingrar.
– Hör du? Visst låter det som en pizzakartong? Mina elever kan fråga mig: »Aja, är det här skinnet bra?« Jag svarar: »Nej, det är för mycket pizzakartong, du måste jobba in mer fukt mellan spaghettisarna!«. Då fattar de direkt. Det är så vi pratar här. Vet du hur något känns när det är korvtorrt?

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Aja Pettersson började garva kaninskinn i villan i Huddinge och åkte till Bäckedal för att ta reda på vad hon gjorde fel. 35 år senare är hon garvningslärare på folkhögskolan i Svegs utkant.

Aja försvinner ut till garveriets tvättrum i jakt på en disktrasa. Hon kom till skolan utanför Sveg 1987 för att råda bot på ett kaninproblem. Hon var »en manisk spinnare och vävare« och födde upp angorakaniner hemma i Stockholmsförorten Huddinge för att säkerställa tillgången på råmaterial. Aja spann garn och åt kanin till både lunch och middag, men när garnet var spunnet och köttet uppätet återstod skinnet. Det var synd att slänga, tyckte Aja som såg det som en dygd att ta vara på hela djuret.

Hon letade reda på ett garvningsrecept som beskrev hur en oxhud skulle bada med 40 kilo ekbark i flera månader. Det var väl bara att räkna om? tänkte Aja. Det var det inte. Kaninskinnen blev hårda. Men Aja gav sig inte. Hon anmälde sig till en garvningskurs på Bäckedals folkhögskola. Där skrapade hon ett fårskinn fritt från hinnor och köttrester och smorde sedan in det i äggula och rapsolja.

Hon älskade garvningsprocessen, men också den kreativa miljön på Bäckedal och återvände snart för att lära sig mer om traditionella hantverk. På en kurs i timring träffade hon sin blivande man och året därpå sa hon upp sig från jobbet, lämnade villan i Huddinge och flyttade till Sveg. När skolan behövde hjälp gick hon in som vikarie och blev sedan anställd som lärare i traditionell skinngarvning.
– Känn här! säger Aja och räcker fram en rejält urvriden disktrasa.
– Visst är den blöt, men inte så blöt att du måste torka av handen? Då är den korvtorr. De allra flesta vet hur en skiva falukorv känns. Jag har ingen korv här, men det är så här jag förklarar korvtorrt för eleverna som är vegetarianer. Det är ett begrepp här på skolan. När skinnet är korvtorrt ska det masseras med en äggula och lite olja för att vattnet ska försvinna.

Aja Pettersson pratar i bilder, gestikulerar och knackar med fingrarna i bordet med varje stavelse när hon säger något extra viktigt. Med åren som lärare har hon ut-vecklat en egen vokabulär som beskriver hantverkets moment och skinnens egenheter.
– Om det första eleverna får höra är »Hur mycket kemi kan ni?« så skulle nog många rygga tillbaka och känna att de valt fel kurs. I stället frågar jag: »Har ni lagat spaghetti och falukorv någon gång?« Det har nästan alla gjort. Vi sysslar ju med kemiska processer som är ganska svårbegripliga, men om man liknar dem vid sådant eleverna känner till är de lättare att förstå. Vi kan inte se fibrerna som vi vill peta in konserverande medel emellan. Och det är alldeles för diffust att prata om fibrer. De är mycket lättare att föreställa sig som spaghetti. För att spaghettin inte ska kladda ihop i kastrullen måste man röra om, så att vattnet avdunstar men mjukheten finns kvar. Annars blir det hårt som en pizzakartong.

Jag har många gånger sagt att innan jag går i graven ska jag krossa kromgarvnings-industrin.

Hon pratar fort. Som att det brådskar att sprida kunskapen om traditionell skinngarvning. Det kanske det också gör. Allt färre garvar traditionellt. Aja räknar upp flera svenska företag som övergett barkbad och naturliga fetter eller flyttat utomlands. Och de profiler som finns inom naturgarvningen börjar bli gamla, inklusive hon själv. Skinn fortsätter garvas i enorma mängder världen över, men med tvivelaktiga metoder som är långt ifrån det uråldriga hantverk som Aja lär sina elever.

– Jag plockar sälg som en galning. Skinn som har garvats i sälgbark är de allra finaste. De blir jättemjuka och barkbadet smakar som champagne.

Det skiftet inleddes i mitten av 1800-talet, då någon kom på att tungmetallen krom kunde ersätta barkbad och djurhjärnor i garvningsprocessen. Tidsvinsten var enorm. Ett skinn som tidigare behövde flera månader på sig att bli klart kunde plötsligt färdigställas på några veckor. Produktionen skalades upp och priserna pressades ned. Kromgarvade skinn blev det nya normala. Så är det fortfarande. 90 procent av alla skinn som produceras varje år är kromgarvade och kommer med en prissättning som den traditionella garvningen aldrig kan mäta sig med.
– Folk köper ett par skor för 800–1500 kronor som de sedan sliter ut på en säsong, när de lika gärna hade kunnat köpa ett par pliggade naturgarvade skinnskor. De kostar så klart betydligt mer, men håller mycket längre än både plasttyger och kromgarvade skinn. Betalar du så mycket för ett par skor så kommer du dessutom ta bättre hand om dem. Att hela tiden köpa nytt kräver så otroligt mycket av jordens resurser.

Med facit i hand var kromets intåg i skinngarvningen inte så bra. Kromet är i sig inte farligt för människan, men om det behandlas fel, bränns eller ruttnar ner i kretsloppet kan kromet omvandlas till en cancerogen variant. Därtill används ofta kemiska tillsatser i produktionen. Formaldehyd och bly, för att bara nämna några, läcker ut med spillvattnet, tas upp i ekosystemet och vidare in i människan, och kan leda till en rad allvarliga sjukdomstillstånd.
– Vi människor är påhittiga, men allt som vi hittar på är inte bra, säger Aja.
– När industrin började garva med krom var den traditionella skinngarvningen på vippen att försvinna. I dag vet vi att kromgarvningen får katastrofala följder för både människor och miljö. Ändå fortsätter stora industrier, framför allt i tredje världen, att garva med krom. Och vi importerar det! Det är så dumt och onödigt. Vi har ju allt vi behöver för att garva runt om oss. Skinnen här tillverkas på ett hållbart sätt och när de är utslitna kan vi slänga dem på komposten. Det kromgarvade skinnet måste sorteras som farligt avfall, säger Aja Pettersson och tillägger:
– Jag har många gånger sagt att innan jag går i graven ska jag krossa kromgarvningsindustrin.

Hur går det arbetet?
– Jo tack, det går så bra så.

Aja kilar in tummen mellan sitt djupbruna bälte och byxlinningen.
– Den här hette Fjällros! utbrister hon. Jag klappade Fjällros innan hon blev slaktad.
Jag anar att Aja vet att uttalandet provocerar. Det sätter fingret på min egen skenhelighet. Jag äger ett skinnbälte. Skillnaden är att mitt bälte inte varit en del av någon som hette Fjällros. I så fall hade jag kanske inte köpt det. Förmodligen hade djuret inte ens ett namn, utan på sin höjd ett serienummer, vilket jag också är lyckligt ovetandes om. Och ju mer jag läser om den asiatiska skinnindustrin som producerat mitt bälte känns det ganska osannolikt att någon klappade den namnlösa ko som jag nu har en del av i byrålådan.
– Min modell har alltid varit från ax till kaka. Jag vill ta vara på allt som går. Skinnet är ju köttets förpackning, varför skulle vi inte använda det? Det är så vi måste tänka. Så att bältet hette Fjällros, det gör mig ingenting. Jag vet ju att Fjällros hade ett jättebra liv. Det hade mina kaniner också. De hade ett bra liv och en dålig dag. Och den dåliga dagen får jag ta ansvar för.

Det är inte lätt att vända en oljetanker. Men det går fan. Vi tar dem på sikt.

Höstterminen har börjat på Bäckedals folkhögskola och ett nytt dussin elever har anlänt för att garva en nöthud som de sedan delar upp och gör varsitt bälte av. De är, utan att veta om det, en del av Ajas plan för att krossa kromgarvningsindustrin.
– Det mest effektiva sättet verkar vara att utbilda elever som kan sprida de här tankarna vidare. Om mina elever går härifrån och börjar ställa krav på skinnhandlare så kommer det att få effekt. Om du bara lyckas omvända en enda person så är ni två. Det är dubbelt så många. Och det är inte illa. Det är inte lätt att vända en oljetanker. Men det går fan. Vi tar dem på sikt.

9 oktober 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy