Mamma och jag

När jag blev inbjuden att vara med i en utställning om mammor på Botkyrka konsthall visste jag att jag ville göra en sådan mask. Och att jag skulle göra den så stor jag kunde, för att försöka frammana skräcken som jag kände som barn.

Det har varit mycket trial and error. Det är lite så jag jobbar. Först tänkte jag göra den i ek. De hade fällt träd utanför mig, så jag gick ut med motorsågen och körde på. Men kedjorna blev slöa direkt. Ek är jättehårt! I stället tiggde jag till mig en asp som fällts i närheten. Det var som att tälja i smör i jämförelse!

Jag har fått limma ihop bitarna en massa gånger. Det höll ett tag, men sen när jag började karva och knacka släppte det. Först när jag körde med plugg höll det ihop. Och baksidan, som jag behövde gröpa ur för att göra masken mindre otymplig, tänkte jag först hacka ur som en skål. Som tur var kom pappa på att jag kunde slajsa upp ett rutmönster med motorsågen och sen bräcka ur större bitar, annars hade jag aldrig hunnit.

Jag brukar skämta om att ›bakom varje framgångsrik kvinna står fem starka män med mycket kapital‹. Jag har nog ringt varenda man jag känner som har motorsåg och bil och allt som har behövts. Stockarna har jag hyvlat i min brors slöjdsal. Pappa har gett råd. Dessutom har allt behövt flyttas runt väldigt mycket!

Jag gjorde masken för att påminna mig om mamma. Jag har varit rädd för att glömma att hon faktiskt levt. Men jag ville också påminna mig om hur hon dog.

Några dagar innan utställningen skulle öppna fick jag för mig att jag skulle bränna masken helt svart. Jag köpte en ogräsbrännare och satte igång. Men nej! Den tappade något, blev mindre skrämmande. Den såg ju ut som Musse Pigg! Jag hade bara en helg på mig att få bort det brända och fick hacka som en dåre. Det går mycket fortare att svärta ett stycke trä än att hugga bort det …

Jag gjorde masken för att påminna mig om mamma. Jag har varit rädd för att glömma att hon faktiskt levt. Men jag ville också påminna mig om hur hon dog. Hur olika och orättvisa förutsättningarna är för liv och död.

Hon är en av de mest livfulla och lekfulla personer jag känner. Hon växte upp som jordbrukare i en liten by i Nepal, kunde inte läsa eller skriva men kunde allt om växter. På Bergianska trädgården kunde hon peka ut varenda en, som en trädgårdsguide på nepali.

Men när hon kom till Sverige hade hon en lång historia av traumatiska upplevelser bakom sig. Hon hade flytt från sin första man som hon blev bortgift med som fjortonåring och gift om sig med en man ur ett annat kast, som mördades. När hon träffade pappa var hon änka med tre levande barn och ett som hon förlorat.

Sen hände sverige.

Kan du inte språket flytande och inte läsa eller skriva är det svårt att hitta in i samhället här. Om du dessutom – i ett land som vilar på kristen grund – ger uttryck för en världsbild full av gudar och har en helt annan syn på hur saker hänger ihop… ja, då är det lätt att bli betraktad som udda.

Hon blev indragen i mentalhälsosystemet. Och gick under i samma system. När jag gått igenom hennes journaler är de så plumpa och okunniga. Ignoranta. Hon fick aldrig någon tolk ens. När jag var tjugotre, för elva år sedan, hittades hon död under sin Bhairava. Efter den dagen skrämmer mig masken inte längre. I min värld har det värsta redan hänt.

Mitt arbete har ofta handlat om att kanalisera min vrede och ilska. Och maktlösheten över att inte ha kunnat skydda henne.

Men mamma är med mig i allt. Jag kan höra hennes röst när hon säger att jag måste göra min puja varje morgon. ›Du måste tro‹, sa hon alltid. Hon är med mig när jag lagar mat och när jag utbildade mig till trädgårdsmästare. Och trots att hon inte lever är hon väldigt närvarande.

Hon är i mig.«