Om biet själv får välja

Nu är det bin som han ägnar sig åt.
– De kan också ge en annorlunda tidsupplevelse, säger han. Då handlar det om evolutionen, den oändligt långa och långsamma tiden. Bina levde i avancerade samhällen i miljontals år innan människan ens var påtänkt.

När hans far inte längre orkade ta hand om honungen och slunga den fick Hannes göra det. Den godaste kom från klockljung.

Aktuella forskningsrapporter visar att fyrtio procent av världens insekter är på nedgång, och att en tredjedel är utrotningshotade. Många av dem är pollinatörer, som ser till att blommor befruktas och blir till bär, frukt, grönsaker eller nötter. Det industriella jordbruket har med sina gigantiska monokulturer, massiva giftanvändning och obönhörliga ekonomiska avkastningskrav ställt till det ordentligt för insekterna – och på sikt också för oss människor.

Men när det gäller tambinas, våra honungsproducenters, tillbakagång finns dessutom ännu en förklaringsmodell. Dessa små varelser är helt enkelt för hårt exploaterade. Dagens sätt att sköta dem, den så kallade rationella biodlingen, har som mål att få fram maximala honungsskördar och hur bina mår kommer först i andra hand. Till exempel får de sockerlösning att leva på under vintern i stället för den honung som biodlaren har lagt beslag på. Honungen innehåller antioxidanter, bakteriedödande ämnen, mineraler, vitaminer och andra nyttigheter. Sockret innehåller bara socker. Hur nyttigt är det för dem? Och vad innebär det i längden att deras naturliga svärmningsdrift motarbetas?

Bihusens utformning ifrågasätts också. De innehåller löstagbara ramar, försedda med förstansade vax- eller plastmellanväggar där bina bygger sina vaxceller. Också de är gjorda för att effektivisera den biodlande människans arbete, inte för att göra livet bra för bina.

Det har Hannes Bonhoff tagit fasta på.

I slutet av 1800-talet uppfanns den snickrade träkupan med löstagbara lådor och ramar som  möjliggjorde biodling i stor och inkomstbringande skala.

Bina kom in i hans liv när hans far Wilhelm blev sjuk. Som pensionär hade han flyttat till småländska Össjöhult och skaffat sig ett tiotal bikupor. När han inte längre orkade ta hand om honungen och slunga den fick Hannes göra det.
– Den godaste var den som kom från klockljung.

Efter Wilhelms död ärvde Hannes bina. Problemet var bara att han inte hunnit lära sig att sköta dem. Nu blev en lokal biodlare hans mentor.
– Men snart ställde jag mig frågande till det han försökte lära mig och när han sa att jag skulle byta drottningar och döda de flesta av drönarynglen för att bekämpa kvalstret varroa kom jag fram till att de konventionella metoderna inte var något för mig.

Som den forskare han är började han läsa vetenskapliga artiklar och böcker om bisamhällets naturliga beteende och insåg att det omöjliggjordes av dagens skötselmetoder. Amerikanen Thomas Seeleys studier av vilken sorts bostäder som bisvärmar väljer i det fria gjorde särskilt intryck på honom. Seeley har kommit fram till att bins drömboende är en hålighet i ett träd som rymmer cirka fyrtio liter och är beläget minst fem meter över marken.

Skulle det vara möjligt att göra en kupa som påminde om detta? Med en kombination av händighet, vetgirighet och envishet gick Hannes vidare. Han hade aldrig snickrat förr men lärde sig konsten medan han provbyggde ett antal topplistkupor. I sådana tvingas bina inte att bygga sina vaxkakor på mellanväggar i fyrkantiga ramar utan kan göra det fritt efter egen modell.

Också Hannes byggde efter egen modell, visserligen baserad på engelsmannen Philip Chandlers design men med egna tillägg. Materialet var stora limträreglar som blivit över i Halmstads klätterklubb, där han är medlem.

Men de var ändå inte bra, tyckte han. Isoleringen kunde inte göras tillräcklig vilket gjorde att bina måste använda en massa energi för att hålla temperaturen jämn. Dessutom var kupornas långsträckta form onaturlig för insekterna.

Han övergick till att studera bistockar, hittade mängder av intressant material och fick givande kontakter på nätet. Snart blev han övertygad om att bättre än inuti en ihålig trädstam kan ett bisamhälle inte leva. Alla springor tätas med bakteriedödande propolis, ett antiseptiskt kitt som bina tillverkar av kåda och harts från trädknoppar, och de tjocka väggarna ger ett perfekt skydd som håller den speciella, doftande kupvärmen jämn.

Ifall det gick att annonsera ut bostäder för bin skulle Hannes skriva i sin annons att i hans stockar får de behålla all sin honung.

Sedan urminnes tider har bin i nordliga länder bott på det viset. När människorna så uppenbarade sig, miljontals år efter bina, och fick smak för den söta honungen klättrade de upp i träden och plundrade bona. Så småningom kom man på att i stället för att förstöra dem kunde man sätta luckor framför det som kunde öppnas när man ville skörda mer. Ett alternativ var att hugga loss den bit av stammen som bina fanns i och ta hem den till byn. Eller holka ur en stock, sätta lock och botten på den, borra ett hål som bina kunde ta sig ut och in genom och låta en svärm flytta in.

På 1700-talet började bistockarna emellertid ersättas av flätade, runda halmkupor som var lättare att tillverka. De försågs med strutar av halm eller bark som skydd mot vädret. I slutet av 1800-talet uppfanns så den snickrade träkupan med löstagbara lådor och ramar som i kombination med honungsslungaren möjliggjorde biodling i stor och inkomstbringande skala. Snart var ramkupan i olika utformningar och material, i dag oftast frigolit, allenarådande.

Men när man i slutet av 1900-talet började söka efter orsaker till bidöden och alternativ till den konventionella biodlingen, då återupptäcktes trädbiodlingen. Den hade överlevt bland annat i Basjkirien, en delrepublik i östligaste europeiska Ryssland, och gamla bistockar visade sig fortfarande vara i bruk i franska Cevennerna där de tillverkats och tillverkas av kastanj och håller i många hundra år.

Oförvägna unga biodlare har nu lärt sig de gamla metoderna, både att ha bin uppe i ihåliga träd och i avsågade stockar. Det hålls kurser och skrivs böcker och nu finns utövare i Polen, Tyskland, Schweiz, Frankrike och Storbritannien.

Men Sverige är ett konservativt land när det gäller biskötsel. Hannes hör till de få här som prövar på trästockar.
– Men att det finns ett växande intresse, det vet jag från nätet.

När vi besöker honom en regnig marsdag arbetar han med en rejäl furustock. Han är färdig med ett bi-bo i björk och nästan färdig med ytterligare stockar i ask, ek och asp från nedfallna träd och virke som han fått i utbyte mot egentillverkade fågelholkar.
– Det finns skillnader mellan träslagen vad gäller isolering och värmelagringskapacitet, säger han, men enligt forskningen har bina inga särskilda preferenser. Mitt eget favoritmaterial är ask, mest för den underbara doftens skull.

Stockarna ska han sedan hissa upp i träd. Bin bor ju helst ett stycke från marken. Sedan hoppas han att svärmar från de förvildade honungsbisamhällena som finns i trakten hittar dem och bosätter sig i dem.

Ifall det gick att annonsera ut bostäder för bin skulle Hannes skriva i sin annons att i hans stockar får de behålla all sin honung. Det viktiga för honom är att säkra välfärden för kommande bigenerationer och därmed för kommande människogenerationer. Utan bin och andra pollinatörer klarar vi oss inte, trots de smarta robotbin som redan har uppfunnits.

Men en bistocksodlare måste inte nödvändigtvis avstå från all honung. Det är bara inget för den girige. Stockbiodlarna i Cevennerna skördar varje år, men först på våren. Det har visat sig att bin som får övervintra på egen honung är friskare och starkare än de som får hålla tillgodo med sockerblask.