Svegsvarv 4.0.

Att jobba vid svegsvarven är som att träna kampsport. Det är fokus, repetition och motstånd. Daniel Lundberg vet. Han har gjort bägge. Men först nu har han hittat rätt.

Foto Per Björklund
26 juni 2019

Daniel lundberg slutar trampa och raspet från skärkroken tystnar. Bara vinden fortsätter att tjuta runt knutarna. Han börjar berätta om hunden Jack, som slår nyfikna lovar i hundgården utanför. Den gråvita siberian huskien bodde tidigare inne i Östersund. Där gick han på bakbenen i sin iver att dra, och pressade sig framåt i sin konstiga sele. Men så en dag hände det. Hunden flyttades. Och plötsligt fick han bli draghund på riktigt. Daniel Lundberg ser glad ut.
– Det sa bara klick. Äntligen var han där han skulle vara!

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Jack har rullat ihop sig till en ullig boll nu och drömmer om nästa vinters slädturer. Men det är egentligen irrelevant. Daniel Lundberg gillar liknelser. Han har mest berättat om sig själv.

Om att hitta rätt.

För hans del började det 2014.

Han har funderat över om det påverkar hans teknik att han åkt så mycket skateboard, att han ofta sparkat och stått på ett ben.

Då visste han ännu inte något om slöjdande. Han jobbade med dataspel i Stockholm och det gick helt okej. Men en vårmorgon vaknade han av allt kändes meningslöst. I en ingivelse googlade han det mest påtagliga han kunde tänka sig: »traditionellt hantverk«.

Fem år senare står Daniel Lundberg koncentrerad framför svegsvarven, med rak rygg och ena armen mot anhållet. El finns här ingen. Det drar.

Daniel Lundberg
Daniel Lundberg

Det har blivit två år på slöjdskola med trä som huvudämne, och ett år som heltidssvarvande eremit på en öde ö i Södermanland. Och sedan snart två år är han här nu, på krönet i jämtländska byn Söderåsen där han samarbetar med en lokal byggnadsvårdare och vän. Bara en kamin värmer upp verkstaden i den gamla parstugan. Utsikten från backen är svindlande. Tekniken: low-tech.

Vänsterfoten börjar pumpa igen.
– Nyckeln är att svikta även med stödbenet, det som inte trampar, säger han samtidigt som läderremsan till drivrem sätter fart på det lätt fuktiga, halvfärska skålämnet i björk. Han har funderat över om det påverkar hans teknik att han åkt så mycket skateboard, att han ofta sparkat och stått på ett ben, trots att han i svarven tar stöd med motsatt fot.

På golvet ligger ett fluffigt täcke av långsmala, ljusa spån, som dämpar ljudet av trampans slag.

Daniel Lundberg ser upp.
– Att svarva är på riktigt.

För länge sedan, i grundskolan, var han den ende som inte fick testa svarven, trots att han så hett ville. Revansch eller inte, men Daniel nickar mot en rad blåmålade skålar som står uppradade på en hylla.
– Jag gör något konkret, som går att ta på, som går att använda, som går att sälja. Och nu vet jag vad jag är – också dagar då det är motigt. Precis som Jack är draghund, är jag svarvare.

Till sommaren ska han på turné med hundra nya blåa skålar.

Det händer att han jobbar till musik. Det är viktigt att trampandet håller en jämn rytm. Grieg eller Rachmaninov, tipsar Daniel.

Det låter som en ramsa när Daniel Lundberg beskriver vad han fokuserar på vid svarven: »Foten, svepet, kanten.« Han skissar inte före, utan jobbar i stunden. Den skålform han vill uppnå sitter ändå rätt mycket i kroppen vid det här laget, efter all repetition.

Just återupprepandet passar honom. »En slags tvingande koreografi«, som han säger. Ett fokus på att hitta rätt. Ibland kan han uppleva något likartat när han yxar.

Genom åren har han tränat mycket kampsport. Bra inte minst mot svarvarkrämpor, konstaterar han. Även där är repetitionen kärnan. Man putsar på detaljerna, tjatar om och om igen tills det verkligen sitter in i minsta rörelse.
– Nu slipar jag det här svärdet istället, säger han och slänger en blick mot skålarna medan vinden gör en ny vrålande vända runt knuten.

I övrigt är det helt tyst i verkstaden.

Men det händer att han jobbar till musik. Det är viktigt att trampandet håller en jämn rytm. Grieg eller Rachmaninov, tipsar Daniel. De ger stöd, pam, pam, pam. Han brukar klappra takten med munnen också. Robin Wood, som är svegsvarvningens stora stjärna i Storbritannien, tar istället hjälp av pumpande house.

Daniel Lundberg häller upp en kopp kaffe ur termosen och sammanfattar svegsvarvningen med ett par korta ord.
– Det är en materialsport med hög tröskel.

Han ler lite.

Orden klingar konstigt inför synen av svarv och verktyg, som ser ut att vara nedskalade till absoluta väsentligheter. Rått virke, flärdfritt, inga excesser alls.

Men med hög tröskel syftar han på att marken knappast är förberedd, man kan inte knata ner till affären och köpa det man behöver och heller inte trilla över till en kollega hur som helst. I Daniels fall finns de flesta i Storbritannien och USA. Och eftersom så få håller på, måste en svegsvarvare göra det mesta själv – från ax till limpa, från svarv till skål.

Men det gör honom inget. Krånglighet kan bli en drivkraft.
– Utveckling sker under motstånd och ur det motiga kommer tillfredsställelse, som han säger, van vid att langa in minst en skål i kaminen per dag. De måste bli bra, de måste bli rätt.

En trappa ner står städet och gasolässjan. Där har han smitt sina skärkrokar. De ser ut som små frågetecken i svart järn, med långa och grovt tillyxade träskaft.

Också svegsvarven har han byggt. Det är hans fjärde. Den är stadig som en stenmangel och tydlig som en ritning. Principen är enkel: Svarvämnet tvingas runt av en drivrem som går mellan en trampa på golvet och ett fjädrande band i taket. Konstruktionen påverkar också hur skålämnet roterar. Det går inte runt runt som i en maskinsvarv, utan först åt ena hållet, sedan åt andra. När trampan trycks ner snurrar det mot svarvaren, när den släpps upp: ifrån. Man skär när trampan pressas ner, och skärkroken har bara egg på ena sidan.

– Ett tag ifrågasatte jag varför jag alltid ville måla samma färg. Men sedan tillät jag mig att göra det. Jag tycker ju om blått, säger Daniel Lundberg. Han använder kaseinfärg som är baserad på mjölkprotein. Efteråt behandlar han skålarna med linolja. Kaseinfärg har anor hela vägen tillbaka till det gamla Egypten. I Sverige ser man ofta sådana kulörer på väggmålningar i medeltida kyrkor. Kaseinfärg var också vanlig under krigsåren, då den ofta fick ersätta oljefärger.

Men att konstruktionen är så transparent att varje lekman kan se hur den fungerar, innebär inte nödvändigtvis att den är lätt att få till. Inget får skeva, glappa eller ruckas under tryck, varken reglar, bjälkar eller gängstång.
– Det värsta som finns är en felinställd svegsvarv, säger Daniel Lundberg.
– En svegsvarv är missvisande enkel.

Idén om att svegen också kunde stå kvar på rot och böjas över hantverkarens huvud, ger han däremot inte mycket för.

Hur gammal tekniken är, vet ingen riktigt. Men den har åtminstone hängt med sedan vikingatiden. Svarvämnen har hittats vid utgrävningar av gamla mossar. Antagligen har de sänkts ner där en gång i tiden för att så länge som möjligt hållas färska och lättbearbetade. Arkeologer har också fyndat små träbitar som påminner om den snurra-formade kärna som knäcks ur skålar i svarvningens sista moment.

Från Sveg i Härjedalen kommer den i varje fall inte. Ordet sveg härrör istället från ett gammalt ord för en spänstig slana eller vidja. En gång i tiden var det ett vanligt ord för piska. Något som svegar flexar fram och tillbaka. Vippsvarv, säger skåningar.

I taket över Daniel Lundbergs svarv sitter ett töjbart syntetrep, åtta millimeter tjockt och ursprungligen använt som lina för draghundar. Det är nu hans uppdaterade sveg. Förr bestod en sådan just av en pigg stam från ett ungträd. Idén om att svegen också kunde stå kvar på rot och böjas över hantverkarens huvud, ger han däremot inte mycket för. Han har testat, men vinkeln blir konstig och snärten sned.
– Kanske funkar det med precis rätt träd, men det är lättare att bara kapa ner det och montera ordentligt, säger han.

– Efter de hundra skålarna ska jag gå vidare. Kanske blir det skruvaskar istället, säger Daniel.

Fast ett tänjbart rep är mest tillförlitligt.
– Det enda som förändrats under svegsvarvningens långa historia.
I en stipendieansökan nyligen förtydligade han det lite. Han vill hellre förnya och utveckla, än ägna sig åt historiskt återskapande stod det: »Du kommer inte hitta mig trampandes på en medeltidsmarknad iförd tofsmössa.«

Ändå kan han längta efter en träsveg ibland, efter den »härliga snärten«, som han säger, trots att trävarianten torkar efter ett tag och måste bytas ut, medan linan i taket är lika elastisk år efter år. Bäst är en sveg av en undertryckt gran som vuxit i en sluttning och fått mer tjurved på ena sidan stammen.
– Om man vänder tjursidan uppåt, som på en pilbåge, då kommer den nog flexa bra, säger han och berömmer plötsligt ljuset. Det är perfekt nu. Han har börjat jobba på skålens insida, och skarpa solstrålar skjuter rakt in genom det lilla södervända fönstret. Nu behöver han inte stanna med jämna mellanrum längre för att känna på tjockleken i kärlväggen. Han kan avgöra den med hjälp av motljuset genom träet.

Lagom till att brunkullan slår ut på de jämtländska ängarna ska de hundra skålarna vara klara. Då ska Daniel Lundberg på turné tillsammans med slöjdaren Niklas Karlsson – och dennes hundra slevar. De kommer dyka upp i Östersund, Göteborg, Stockholm och Malmö. Tanken är både att visa upp sig och hitta köpare.

Men Daniel Lundberg ser också sommaren som en slutpunkt.

Kanske nystart.
– Jag är ju självlärd som svegsvarvare. Det blir lite som min examen.

Just den här blåsiga dagen, har han 32 skålar kvar.

Läs mer om Lundbergs och Karlssons sommarturné Frodvuxet eller följ Daniel Lundberg.

26 juni 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy