Orv och miljö

De senaste trettio åren har hälften av jordens arter utrotats. Också många av våra sommarblommor. Men lien bjuder på en strimma hopp. Hemslöjd pratar skärpa, hållning och slåtterteknik.

Foto Stina Rapp
29 maj 2019

Mattias Helje är koncentrerad. Bland träkolen i ässjan har ett decimeterlångt järnstycke just börjat koka på ytan. Metallen glöder vit.
– Det här är ett kritiskt moment, säger han lugnt.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Lien är smidd av Mattias Helje och orvet – eller skaftet – slöjdat av Bengt Jonsson. Det har samma form som de populära orv som hans farmors morfar gjorde.

Vällning pågår. Det nästan 1200 grader heta järnet ska arbetas ihop med ett eggstål som han fällt in i en skåra i mitten av stycket. Men det får inte bli överhettat. Då är allt förstört.

Att liebladet som han jobbar med kommer bestå av två olika stålkvaliteter, är en av poängerna med den slipelie som gjorts i Sverige åtminstone sen 1200-talet. Ofta kallas den för den skandinaviska lien, och genom åren har den främst använts här men också i Storbritannien, på sina håll i Nordamerika och i Ryssland.

Det invällda stålet ger i förlängningen en väldigt hållbar egg.
– Förr var slåttern livsavgörande och i Norden är ju växtsäsongen kort, så det var viktigt med riktigt effektiva redskap. Då var ett härdat eggstål bra, säger Helje.

Men det är avancerat smide. Svårt.
– Det är mycket som kan gå fel på vägen.

Kanske är det delvis därför som Mattias Helje är den ende i landet som smider sådana liar på yrkesmässig basis idag. Få unga smeder tar sig an utmaningen. Sedan produktionen på Igelfors bruk flyttade utomlands på 1970-talet finns heller ingen fabrikstillverkning i Sverige. Också den norska tillverkaren Hamre har flyttat söderut.

Två och en halv timme senare står han återigen vid ässjan.
Mattias Helje studerar järnstycket som han nu räckt ut till sextio centimeter. Det har fått rygg, bredd och form och alla ojämnheter är bortsmidda. Snart ska det glöda körsbärsrött. Vid åtta hundra grader, är sluttampen nära. Men först ska lien hastigt kylas ner i vatten för att härdad bli hård som glas.

Fast det är inte nog.
– Är eggen alltför hård riskerar man att det går flisor ur om den möter en sten. Är den för mjuk, viker den sig. Målet är att den ska fjädra, säger Mattias Helje och beskriver det allra sista smidesmomentet: Bladet värms upp igen, men nu bara till ett par hundra grader. Då bryts delar av den glashårda strukturen i stålet ner och materialet bli segare.

Men också det är en konst.

Att hitta rätt.

Gamla tiders smeder, såg ofta till att lämna lite för hårda liar ifrån sig. Då kunde köparna själva fixa den perfekta fjädringen. Bönderna lindade säckväv runt liebladet, doppade i fotogen och futtade på.
– På den tiden var det kunskap som alla hade, säger Helje.

Vid mitten av 1700-talet lär det under ett enda år ha smitts 70 000 liar runt Lima och Transtrand, som är Heljes hemtrakter. På 280 av 320 gårdar fanns då en smedja.
Men han tar inte ställning i liefejden.

Myrslåtter, Mangskogs socken, Värmland.

Han bryr sig faktiskt inte om ifall ängar slås med skandinaviska liar eller knackeliar, den lietyp som idag dominerar marknaden och kallas för den kontinentala varianten. Bara inte kunskapen om slipelien försvinner. Att hantverket ska leva vidare, är Heljes mission. Att man även framöver ska kunna förstå hur folk levde och arbetade förr. Att mångfalden ska få förbli, som han säger.

Det gör inte knackelien sämre.

Med orvet, menar han lieskaftet. Med skärpan: rakbladsskärpa. Det som han själv tyckte var vasst för trettio år sedan när han började med slåtter, ler han bara åt idag.

40 mil söderut står Lie-Mats lutad mot ett orv vid kanten av Hornborgasjön. Klockan är sex på morgonen och daggen hänger glittrande i gräset. Det doftar fukt, jord och sommar.

Inte heller han engagerar sig i de heta liedebatterna även om han ibland går in och kommenterar något på nätet, när fundamentalisterna blir alltför dömande svartvita.
Själv arbetar han oftast med knackeliar, som han också säljer. Till skillnad mot slipeliar består de enbart av en stålsort och förutsätter inte att man behärskar konsten att slipa på slipsten.

Man knackar istället fram hårdhet och skärpa genom att tunna ut eggen med en hammare mot ett litet städ – som går att ta med sig ut på slåttern för att skärpa på plats. Till nackdelarna, som vissa betonar, hör möjligen att man behöver knacka rätt ofta. Dessutom är en hel del dåliga liar i svang. De stora varuhusens billiga exemplar är i allmänhet rätt usla.
– Men är bladet bara skarpt, spelar själva lietypen ingen större roll, understryker Mats Rosengren.
– Med ett bra orv och en vass lie har man en vän för livet.

Med orvet, menar han lieskaftet. Med skärpan: rakbladsskärpa. Det som han själv tyckte var vasst för trettio år sedan när han började med slåtter, ler han bara åt idag.

Han ser ut över ängen.

Dansen kan börja.

Doften av nyslaget gräs fyller luften. Han citerar sin vän Hanna, som slog med lie till 86 års ålder. ›En sa låta lien göra jobbet‹, sa hon.

Mats Rosengren börjar vagga mjukt från fot till fot. Framför sig för han lien i en cirkelformad rörelse.
– Låt axlarna vila så mycket som möjligt och orvet bara ligga löst i händerna. Inga krampande knogar. Kroppen ska vara avslappnad och starka muskelgrupper som ben och mage ska göra jobbet.

Om somrarna gör han inget annat än slår med lie och håller kurser. Sju dagar i veckan. Inkomsterna ska räcka resten av året sedan – och redan nu är delar av nästa sommar uppbokad. Det har börjat röra på sig. På senare tid har nya grupper hört av sig, utöver redan engagerade naturskydds- eller hembygdsföreningar. Också kyrkogårdsförvaltningar, trädgårdsföreningar och bostadsbolag vill ha nygamla redskap i verktygslådan.
– Lätta på hälen så att du får med dig höften runt och tänk på att lien ska glida längs backen. Lyft inte upp och hugg ner. Det blir bara tungt. Dessutom viker sig stråna lättare och blir svårare att få av. Får du till tekniken rätt är det rena meditationen.

Doften av nyslaget gräs fyller luften.

Han citerar sin vän Hanna, som slog med lie till 86 års ålder. »En sa låta lien göra jobbet«, sa hon på sin västgötska. Mats Rosengren nickar. Han hör inte till dem som ser slåtter som ett arbete främst för styrkekarlar – eller skriver under på bilden av att det bara var männen som slog markerna förr, medan kvinnorna kom med räfsorna efteråt. Det var nog lite olika det där. Uppteckningar som han har läst berättar helt andra historier. Om så mycket som möjligt av slåttern skulle vara gjord innan solen började steka och stråna styvnade, gällde det att alla hjälptes åt.

Hanna bor på hemmet nu.
– Men hon slog så fint, den korta seniga tanten.

I dagarna släppte IPBES, The Interngovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services, en 1800 sidor lång internationell genomlysning av hur det står till med världens flora och fauna. Det är skrämmande läsning. Allt fler arter dör ut eller är akut hotade.

Hela hälften av jordens arter har utrotats de senaste trettio åren.

Här finns mycket att göra. Och det är bråttom.

Att ta till lien kan vara att dra ett litet, litet strå till stacken.

Forskaren Tommy Lennartsson tänder till i rösten över telefon från Centrum för biologisk mångfald i Uppsala.

Slå upp en flora, säger han, och leta efter blommor som börjar på slåtter- eller äng- eller back-, så får du en föraning om ett par av de växter som är hotade här i landet idag. Slåtterblomma, ängsnycklar, backsippa…

Få av de som sjunger Taubes Sjösala vals framöver, kommer att ha haft chans att se en trampdynelik och spretig liten kattfot blomma.
– Det finns inga genvägar. För att hålla liv i just jordbrukslandskapets biologiska mångfald är det helt avgörande att vi också håller liv i gamla slåtter- och betesmarker.
Men under de senaste hundra åren, har de markerna så gott som försvunnit här i landet. Idag återstår bara runt två promille av 1800-talets tre miljoner hektar ängsmark, varav ungefär hälften fortfarande slås, medan resten betas. Jordbruket har ju förändrats totalt de senaste tvåhundra åren. Förr var djuren basen, och det fick konsekvenser för naturen. Utöver att ge kött och mjölkprodukter gav de också gödsel till gårdarna, betade markerna och fick människor att slåtta för att skaffa foder till vintern.

Just att skörden fraktades hem är viktigt här. Återkommande utmagring av markerna är själva förutsättningen för en rad blommor och gräs.
Tommy Lennartsson igen:
– På en slåtteräng finns ofta trettio, fyrtio arter per kvadratmeter. Minst!
Och ekosystem är kedjor av liv. När blommor och gräs försvinner, drabbas även de insekter som kan vara beroende av specifika arter och i nästa led kan även de djur som äter insekterna bli lidande. Dör en, kommer sannolikt andra att följa efter.
Men det finns mycket att göra, även för privatpersoner. Se dig till exempel om i närheten av sommarstugor eller hästgårdar, förslår Tommy Lennartsson. Kanske finns en ogödslad gammal slåtteräng i trakten som behöver tas om hand.

Och den behöver inte ens slås med lie.

Det viktiga är vassa eggar.
– Använd bara inte en grästrimmer med röjsnöre. En sådan sliter sönder växterna istället för att hjälpa dem.

Tänk också på att det slagna gräset helst ska ligga någon dag innan det räfsas ihop – och gärna vändas innan det forslas bort. Då finns större chans att viktiga fröer lossnar och blir kvar på marken, säger han.

Själv lärde Tommy Lennartsson sig slå med lie hemma på gräsmattan som barn. Hans pappa tyckte att det hörde till allmänbildningen – och gräsmattan är en sträng och avslöjande lärare.

Fast han är ingen fundamentalist.
– Sätt gräsklinga på röjsågen eller använd slåtterbalk om det känns jobbigt att slå med lie. Det är bra nog!

Väljer man ändå lien, är det inte bara bladet som spelar roll. Också orvet är av betydelse, skaftet.

Orvämne av gran och överarmsorv gjort av Jans Persa i Jämtland, under första halvan av 1800-talet. Hans lätta, hållbara och snygga orv var kända i trakten.

Grovt generaliserat finns två huvudtyper: Överarmsorv och underarmsorv. Och bägge dyker upp i en lång rad varianter.

Bland täljhästar och virke i ett klassrum på Kulturskolan i Falun har slöjdaren och pedagogen Bengt Jonsson plockat fram ett par av sina favoriter. Han håller upp ett senapsgult och slitet, utan lie.

Det är gjort i Jämtland under första halvan av 1800-talet av hans farmors morfar, Jans Persa.
– När han dog slogs man om hans orv. De var lätta, hållbara och snygga.

Både hans pappa och han själv har sedan gjort orv i förfaderns skola, med en fågelstjärtsformad överdel. Bengt visar upp ett kornblått med röda knaggar – eller handtag. Han har slagit mycket gräs med det. Lien är smidd av Mattias Helje.
Orvet är gjort av gran och det översta handtaget är självvuxet. En stump av den gren som vuxit på stammen har fått bli kvar.
– Grenen har mycket invuxen tjur, så knaggen blir stark och håller över tid, säger Bengt Jonsson. Den undre är däremot ditmonterad.

Själv gillar han gran. Virket är lätt och sviktar en aning.
– Men välj en så pass grov stam till orvet att du kan få ut allt material utan att behöva använda märgen på trädet. För märgen spricker, påpekar han.
Runt om i landet – och världen – har så klart också andra träslag använts genom åren, inte minst al, ask och björk. Man har tagit vad man haft att tillgå, som varit segt och inte alltför tungt. Ett orv ska vara lätt att svinga.

Dessutom ska det vara anpassat efter användarens kropp. Men också här finns olika skolor. Vilka mått som gäller varierar lite efter vem man frågar. Att den översta knaggen ska vara i armhålehöjd och att det ska vara en axelbredd mellan handtagen, hör ändå till de vanligaste tipsen.

Lie-Mats har tagit en paus på ängen vid kanten av Hornborgasjön och borstar bort lite boss från benen. Se upp för varuhusens billiga stålorv, varnar han. De är för tunga, för korta och svåra att ställa in.
– Det är ungefär som om en skotillverkare enbart gjorde röda skor i storlek 40. Sådana passar inte alla!

Själv har han rest mycket med sin lie. Det stora lyftet kom just när han började söka kunskap utomlands. På många håll i världen lever lieslåttern på ett helt annat sätt än här.
– I Rumänien är de makalösa. Eller över huvud taget i södra Europa, på Balkan, i Alperna, i Mellanöstern… Men om du kom dit med ett kort stålorv skulle folk få något att fnissa åt hela vintern.

Han påminner om den resurs som sannolikt finns hos många av de som invandrat till Sverige på senare år.
– Tänk dig ryggen på en duktig slåttrare som slår med lien bort genom ängen… Det är så häftigt att få uppleva, utbrister Mats Rosengren.
– Och det är ju så mycket som vi behöver få gjort!
Klockan har närmat sig tio nu. Morgonfåglarna har tystnat. Halva ängen är slagen. Det doftar gräs. Det är dags för kaffe i en söderbacke.

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy