»När man väl börjat med färg är det svårt att sluta!«

De sprakande färgerna – i allt från tröjor till uppstoppade girlanger och väggmotiv – har blivit hennes signum. En kulörrikedom hon känner igen från sin barndom. Men under en lång period i livet var hon faktiskt rädd för färg.

En filmsnutt från 1978 visar Anna som skrattande 2-åring tulta runt i en hönsestrik-tröja i gult, blått och rött på gården utanför byn Holsljunga. Danska Kirsten Hofstätter hade vid den här tiden fått stort genomslag med sin idag kultförklarade bok Hønsestrik. I den lanserade hon ett helt nytt sätt att sticka på, som gick på tvärs mot gängse regler och konventioner. Det skulle vara helt fritt – inga måsten, inga slaviskt följda stickbeskrivningar, inte så noga med att fästa trådarna på baksidan, ett myller av glada, upproriska mönster och motiv.

Det anarkistiska anslaget gick hem i sin samtid, så även på gården mellan Borås och Falkenberg där Anna och hennes syster växte upp. Familjen höll får och odlade.

Hennes mamma sydde i princip alla deras kläder, och de smälte inte direkt in bland sina jämnåriga.
– En period tovade hon mycket. Då fick vi tovade toppiga hattar med varsin tillhörande väst med broderade blommor på. En annan gång kom hon över ljusgula sidenband från någon nedlagd fabrik och stickade en tjock jävla jumper av dem till mig, berättar Anna och skrattar.
– Men jag tyckte fortfarande att de kläder min mamma sydde var bättre än de som de andra köpt på Ullared, som var den enda klädaffären i närheten.

Hon lånade tidigt sin mammas symaskin. När hon var sex år lärde hon sig sticka av sin dagmamma. Men uppenbarligen visade hon bara Anna hur man stickar åt ena hållet.
– Jag var helt genomsvettig efter första varvet eftersom jag koncentrerat mig så. Sen försvann hon nånstans och glömde väl säga att jag skulle vända på stickningen och sticka på avigsidan. Så jag stickade tillbaka, baklänges. Och har fortsatt med det sedan dess.

På högstadiet sydde Anna Bauer sina egna kläder. En gång stickade hon lappar med djurmotiv och sydde ihop dem till en jumper. Men efter att hennes bästa kompis utbrustit »Vilken ful tröja!« bar hon den aldrig igen. Andra gånger brydde hon sig mindre om vad andra tyckte. Som ett par sydda leopardtajts som hon blev väldigt nöjd med.
– De var inte direkt »inne« då, alla andra gick ju i Levis 501-jeans. Men jag var inte så brydd.

Efter samhällslinjen på gymnasiet sökte hon in till Tillskärarakademin i Göteborg. Hon stod på  reservplats, men ringde och tjatade varje dag om att få börja.
– Det var väldigt out of character egentligen, jag var rätt blyg. Men jag kände att det var så viktigt. Jag ville verkligen lära mig! Till slut ställde de in en extra bänk och stol till mig så att jag fick börja.

Inspirerad av det hon lärt sig sökte hon sig vidare till en modedesignlinje i Kolding, Danmark. Men ganska snabbt visade det sig inte vara hennes grej.
– Alla var så tuffa och fräcka, allt skulle gå så snabbt. Det kändes inte rätt. Så jag sökte in till HDK i Göteborg i stället, till textil konst.

Vid det laget arbetade hon mest med screentryck, kostym och foto. Men färgglatt var det inte.

Under utbildningen och flera år efter den var hon »jätterädd för färg« och använde sig bara av skalor i svart, grått och vissa nyanser av smutsrosa. Vändningen kom när hon efter att ha mått dåligt en längre tid började medicinera.
– Det var väl serotonin som behövdes för att färgerna skulle komma. Världen gick faktiskt från svartvitt till färg genom det! Det låter klyschigt, men så var det. Och när man väl börjat med färg, så är det svårt att sluta.

I samma veva kom Anna över Kirsten Hofstätters gamla bok om hönsestrik, och fastnade direkt. Ett av skälen, tror hon, är att den påminde så mycket om barndomen. Men också att det här sättet att sticka på aldrig blev tråkigt.
– Man får ha den kreativa processen med sig hela tiden. I vanlig mönsterstickning bestämmer man allt först, och sedan bara utför man det. Här får man hela tiden välja nya färger och mönster. Jag tycker så mycket om att jobba med slumpen, se vad som händer under vägens gång.

Till en början ritade hon av traditionella mönster, inspirerad av märkböcker. Sedan började hon rita egna.
– Jag kan hitta inspiration varsomhelst egentligen. I en gatubrunn jag går förbi. I populärkulturen, på nätet…

Mönstren har hon samlat och gett ut i flera böcker, bland annat Hönsestrik – a love story och Hönsestrik forever. I dem blandas traditionella mönster med allt från körsbär till gorillor och dödskallar.

Anna Bauer vill förmedla traditionen som Kirsten Hofstätter initerade, men på sitt eget sätt. Under en period betraktades handarbete ofta som »förspilld kvinnokraft«, eftersom det tog tid som, exempelvis, kunde läggas på förvärvsarbete i stället. En tråkig etikett som textilt handarbete fått kämpa med sedan dess.
– Kirsten menade i stället att när kvinnor samlas och stickar, så kan det vara första steget in i frigörelsen. Litar man på sin kreativitet, så litar man på sig själv också i andra sammanhang. Det är ju annars lätt att konsumtionssamhället gör att vi inte litar på det vi själva kan, utan bara på det som går att köpa.
– Och de tankarna är ju verkligen inte mindre aktuella nu, lägger Anna till.

Men i jämförelse med 1970-talets stickbeskrivningar kan dagens ofta vara onödigt ängsliga, tycker Anna Bauer, när varje liten detalj måste skrivas ned. Eventuella skevheter som uppstår under stickningens gång kan väl i stället få bli kvar, menar hon. Som den tröja hon bär idag, där hon dragit ihop den alltför stora halsringningen med en brosch.

Hennes färgsprakande palett bär också på ett budskap.
–  Det finns en glädje i mönster och färger som bara är, att det tar för sig. Det är svårt att vara diskret när man kommer i hönsestrik.

Anna tar fram en långkofta som hon stickat på från och till i ett halvår. Hon konstaterar att stickningen blir lite som en dagbok, som ingen annan än hon själv kan läsa.
– Här har något hänt med färgskalan under tidens gång. Kanske har det med årstiderna att göra? Jag ser processen som det absolut viktigaste när jag arbetar.

Ett projekt börjar ofta med en vision, som hon »håller lagom hårt i« – ofta en kombination av färger.

Som en tröja hon stickat till sin man, där hon bestämde grundfärgerna till turkost och blått. Hon började sticka nedifrån och upp, och lät mönstren växa fram allt eftersom. Några har personlig koppling. Anna följer mönstret med fingret.
–  Här finns vår lilla hund med. Och så står det »Stekt fläsk« här på ärmen. Det ville han ha med själv, sen blev han i och för sig vegetarian…

Men fantasin är egentligen det enda som sätter gränserna för vilka projekt hon tar sig an.
– Det går egentligen att sticka vad som helst. Det jag tycker är svårast är nog egentligen strumpor. De blir lite stumma och oelastiska när man stickar mönster i många olika färger, och svåra att ta på sig.

En stor del av Anna Bauers verksamhet består av att hålla kurser. Hon berättar att det svåraste för en nybörjare är att få till stickfastheten så att inte hönsestrikmönstren drar ihop sig. »Men det är bara att öva!«.

Oftast stickar hon i tvåtrådigt ullgarn, bomull blir för stumt. Dessutom förordar hon rundstickor. Då slipper man de aviga varven. En kofta till exempel, stickas då i ett stycke och klipps sedan itu med sax.

Vad gäller färgerna tycker Anna att man ska tänka på kontrasterna. Ett vanligt misstag är att plocka ihop garner som ligger för nära varandra, till exempel en bebiströja i en rad ljusa pasteller.
– De kan funka bra i ett annat sammanhang, men kontraster gör att mönstren syns. Och  dessutom kan det vara effektfullt med en avvikande lite tokig färg som tjongar igång det!

Ett relativt säkert kort är att kombinera färger från motsatta sidor av färgcirkeln. Men dessutom finns det toner som »svänger ihop«, menar hon, som själv är förtjust
i rött tillsammans med rosa. Svart och vitt däremot, använder hon sällan.
– De blir lätt för skarpa. Det är lättare att använda nästan svarta eller vita färger – en ljust rosa kan till exempel se vit ut, beroende på vilken färg du har till.

Mitt i den färgglada miljön berättar Anna Bauer att de senaste åren varit svåra, på grund av dödsfall i familjen. I sorgbearbetningen blev stickningen en viktig del.
– Det kreativa har väl alltid varit ett sätt att bearbeta det man är med om i livet. En livboj, som man kan hänga sig fast i när det är jobbigt. Men även när allt är bra, så fungerar stickningen väldigt grundade för mig – som ett sätt att varva ner i vardagen.

Och vad gäller just Hönsestrik, den kärlekshistoria som hon så gärna vill dela med sig av, är hennes bästa tips: Våga!
– Herregud, vad kan hända? Det värsta som kan hända är väl att man får repa upp lite? Eller så får man en ny chans nästa gång.