Gåvan från Greve Maskros

Det gäller att vara lätt på handen när man spinner hundhår. Annars går tråden av. I början trampade jag och trampade, svor och svor, för det hände hela tiden. Men det gick till slut! Man måste ta det i sin egen takt, inte dra. Kanske håller jag emot lite också, jag vet inte, efter att ha spunnit i så många år sitter det i fingrarna.

Det är underullen man spinner av. Det är håret som fastnar i borsten när man borstar hunden, den som tovar ihop sig i pälsen om man inte sköter den tillräckligt väl. En samojed, som jag har, behöver borstas ofta. Jag har alltid en kam eller borste i fickan och sparar tussarna i Icakassar bredvid spinnrocken. En påse med ull räcker till ett par vantar och lite till. För tillfället har jag tre Icakassar på vänt, plus ytterligare några i stugan ute på gården. Det är där jag brukar spinna om sommaren. Det är en rofylld syssla. Dagar då jag behöver lugna ner mig sätter jag mig ofta vid spinnrocken.

När jag gått kurs tillsammans med andra, har jag alltid varit ensam om att ha hundull. Det är ovanligt numera. Trots att så många har hund är det så gott som exotiskt. Nästan alla jobbar med fårull. Men de brukar få börja med att rensa bort skräp och boss innan de kan sätta igång och karda. Det har jag aldrig behövt. Samojedullen är ren och vit. Däremot passar den inte så bra till slitstarka raggsockor, för det går lätt hål på hälarna. I plagg som ska hålla lite bättre, kan det vara bra att blanda i fårull. 

Jag har spunnit av hår från en lång rad hundraser – siberian husky och småttingar som pomeranian till exempel. Ibland har jag spunnit åt andra. Många vill ha garn av sin egen hund. Min grannfru till exempel, hon sparar ullen från sin svenska lapphund och så spinner jag åt henne. Det svarta garnet är fint tillsammans med samojedens vita. Själv har jag haft 8, 10 draghundar genom åren. Nu har jag bara en, min bästa vän. Han heter Greve Maskros, men lyssnar till Milo. Vi hör ihop på nåt vis. Han är en riktig greve – vacker, snäll, arbetsvillig, lättsam och uppmärksam. Han ser och lyssnar. Är bra på att trösta. Med en sådan vän är man aldrig ensam.

Garnet blir lite pälsigt. Vad jag menar? Samojeden har ju ganska långa hår, de sticker ut här och var, så tråden blir lite luddig. Oftast stickar jag sockor och vantar. De blir jättevarma! Det är fina presenter. Men vad gäller just sockorna så gör jag ibland skaftet i annat garn. Däremot aldrig foten.

Jag har koll på vilka av mina vantar som kommer från Caila, som somnade in i höstas, eller från Zeus – eller Milo. Men en av mina härvor har jag inte nänts att sticka av. Den är från min första hund, Aslan, jag vill ha kvar det garnet.

Hundgarnerna blir som minnen. Och om natten, när jag tar på mig mina sockor för att inte frysa, då är det som att jag har hunden med mig i sängen. Jag har alltid samojedsockor på natten. Sån är jag. Med dem följer minnet av mina hundar.«

Enligt Jordbruksverkets register finns drygt en miljon hundar i Sverige. Runt 4000 är samojeder. 11 av dem bor precis som Greve Maskros i Bjurholms kommun. Där är annars den vanligaste rasen jämthund.