Välkommen till livet!

Utan övertro på stickningens livsavgörande kraft är den ofta självskriven när ett nytt barn aviserar sin ankomst. Hur många har inte upplevt hur nyheten kan ge en oemotståndlig lust att ta fram garn och stickor? Som om stickningen kunde vara ett sätt att handgripligen förstå vilket mirakel som är på väg. Lika starkt för oss vanliga dödliga som när renässansmålningarnas Maria stickar en liten tröja till Jesusbarnet. Man hinner tänka en hel del under tiden, och när man väl lämnar över den lilla koftan sitter tankarna kvar i maskorna som ett budskap: Välkommen till livet! Jag har tänkt på dig när jag stickade, det finns ett särskilt band mellan oss, jag tänker hålla ett öga på dig.

Den första, knöliga och ojämnt stickade lilla lapp man kan få som tack är ett litet kärleksbrev.

Och på den vägen vill det gärna bli. Fler plagg till den som växer (en nyfödd kan ju växa ur tre koftor på ett år). Den mycket lilla har sällan några synpunkter. Om tröjorna inte sticks förstås, men vem väljer något annat än ett mycket mjukt ullgarn till ett ömtåligt lindebarn. När mottagarna blir större kan tröjorna bli mer eller mindre uppskattade, hur välmenta de än är. Kanske till och med ratade och undangömda i garderoben, men det får man ta.

En helt annan sorts relation brukar också bli starkt förknippad med stickning. När mannen eller kvinnan i ens liv dyker upp och kärleken vill bli beseglad, är det för många bara en egenhändigt stickad tröja som gäller. Att ta emot och bära den är att ikläda sig kärleken, och låta tröjan blir ett synligt tecken på förhållandet.

Kanske får man också lyckan att förmedla stickningens hemligheter till ett barn eller någon annan när-stående. Med lite tur förbinds man nu också av glädjen och samhörig-heten i görandet. Den första, knöliga och ojämnt stickade lilla lapp man kan få som tack är ett litet kärleksbrev, och den kunskap man nu delar är ovärderlig i vår tid när mycket av handens förmåga och kompetens glöms bort i rask takt. En extra dos självförtroende kan den också ge och smitta av sig på andra områden: Jag kan sticka – undrar just vad det finns mer som jag kan? Kanske något jag inte ens vet om? Men jag kan lära mig!

Hur uppstår då kärleken till själva stickningen? Drivkraften bakom alla tröjor, vantar, koftor och mössor? Kanske sker det när händerna plötsligt förstår. När det som verkade vara trolleri i andras händer inte är något mysterium längre – viftande trollspön som av sig själva producerar ett stycke tyg? I lyckokänslan när garnet slutar trassla och göra motstånd, och maskorna inte halkar av stickorna längre. När den fysiska insikten drabbar kan det vara som om ett inre ljus tänds. Kärlek uppstår, och den blir sällan olycklig. För många blir den evig, för somliga en passion eller besatthet. Men, som det heter, värre laster kan man ha.

Och mycket, mycket värre kärlekar.

Celia Dackenberg är författare, stickare och var tidigare chefredaktör på just den här tidningen.