Hønsestrikerskan

Anna Bauer står böjd över en mönstrad väst och begrundar maskorna.
– Den här bården blev ju helt bananas. Titta. Den stämmer ju ingenstans. Men helheten blev rätt bra!

En av västens ränder med regelbundet utspridda stiliserade blommor, har inte gått jämnt ut och kronblad krockar där varven möts.

Det gör inget.
– Jag tycker om att ha slumpen som medarbetare, så jag struntar i om mönstren går jämnt upp i rapporten. Det som är kravfyllt blir inte roligt och det är överraskningsmomenten som gör att jag inte tröttnar. Om jag vet precis hur mitt stickande kommer att se ut de närmaste dagarna, nej, då hamnar alltihop lätt i en påse.

Egentligen arbetar hon med annan slags textilkonst till vardags. Broderar mycket. Trycker med linoleum på olika tyger. Ofta blir det bilder där vardagslivet vrids till en smula: På kafferep bjuds det på zoloft och avbildade män får bokstavligen vingar. För tillfället sneglar hon också på stickingsbeskrivningar från 1950- och 60-talen.
Bilder på modeller som poserar i nystickat kommer kanske bli motiv i en kommande utställning.

De tio, tjugo mönsterstickade plagg som ligger i färgglada högar på ateljébordet, räknar hon däremot till fritiden. Till tre, fyra timmar varje kväll sen barnen somnat.

Men å andra sidan.

Med jämna mellanrum funderar hon på att göra en bok om lössläppt stickning. Kurserna där hon dyker upp som ett av hönsestrikstilens ansikten i Sverige blir fler och fler. Mönster av maskor dekorerar både skärbrädor och muggar som hon låtit göra på sistone och i skissboken jobbar hon med en stickad dräkt till en dansare i huset, norgeinspirerad, säger hon, med stjärnor och luser.
– Jo, konstaterar hon lite tveksamt. Stickningen spiller över allt mer.

Ändå kan hon inte sticka. I varje fall inte efter konstens mest vedertagna regler. Det var först när hon som vuxen gått ut textilkonstlinjen på HDK som det plötsligt gick upp för henne varför hon aldrig lyckats följa en stickbeskrivning:
– Men aha! Jag är ju baklängesstickare!

Det är det anarkistiska i sättet att sticka som lockar mig. Att sätta igång utan att veta vart det bär av, utan att hela tiden veta vilket stycke som väntar härnäst.«

Hon plockar upp en påbörjad stickning, trasslar ut garnet och visar snabbt. Först stickar hon rätstickning åt ena hållet. Sen vid varvets slut, vänder hon inte på stycket för att ta sig tillbaka via aviga maskor, utan behåller rätsidan mot magen och stickar helt enkelt tillbaka, baklänges.
– Jag var sju år när min dagmamma lärde mig sticka. Men innan hon kommit till de aviga maskorna gick hon iväg en stund för att skala potatis eller nåt. Så när jag kom till slutet av varvet stickade jag tillbaka, men utan att vända på stickningen.

Och så har hon gjort sen dess.

Men något problem med det ser hon inte, utom möjligen det där med stickbeskrivningarna som inte funkar. Istället ser hon fördelar. I synnerhet vid mönsterstickning.
– Du vet, mönster stickas ju ofta på rundstickor för att man ska slippa de aviga varven och för att man vill ha mönstren vända mot sig. Och när man sen ska göra en kofta, stickar man ju några maskor utan mönster i mitten där man klipper upp stickningen, så kallat steker den. Det behöver jag aldrig göra, utan jag stickar färdiga stycken direkt, med kant och knapphål.

Tekniken är inte svår, menar hon. När hon visar andra stickare, förstår de principen efter ett par minuter. Ändå har hon aldrig träffat någon som jobbar så, även om hon hört om ett baklängesstickningsklipp på nätet.
– Min kompis som lärde sig sticka samtidigt som jag, då när vi var sju, vände istället på stickningen och fortsatte vidare med räta maskor. Jag minns att jag tyckte det var konstigt att våra resultat blev så olika… Men vi pratade aldrig om det.

I dagarna leder hon en workshop i baklängesstickning på Stickfest i Väst. I samma veva har hon också ett seminarium om hönsestrik. Så det där med att stickningen bara är på fritiden. Det är en sanning med ordentlig modifikation.

Vi är i hennes ateljé på Konstepidemin i Göteborg för att prata just om hönsestrik, stickningsstilen som blomstrade på 1970-talet, färgglad, mönstrad och med plats för fantasi. Själva ordet kommer från ett antal böcker av danska Kirsten Hofstätter, den första från 1973, idag kultförklarad litteratur bland stickare och både sällsynt (och dyr) på andrahandsmarknaden.

Fri stickning, kan man läsa där, är ett sätt att förklara konsumtionssamhället krig: Strunta i normer och förutfattade idéer, undvik stickbeskrivningar och de – ofta dåliga – garner som rekommenderas i samma veva. Välj mönster som du själv är sugen på istället för att villrådigt luta dig mot vad andra dikterar. Och bra material ska det vara: Ull.

Så här skriver Hofstätter 1975: »Industrin tvingar på oss ett snabbt skiftande mode både när det gäller kläder och livsstil, och vi har glömt vårt förhållande till tingen och glömt att vi vågade själva. På så vis har vi blivit perfekta konsumenter sett med industrins ögon, det vill säga osäkra.« För henne är stickning en befrielseövning, man gör som man vill, »i själva verket är det roligt att sticka«.

Också Anna Bauer talar om lusten. Och om att inte tvingas in i något förutbestämt. Det var därför hon fastnade för den här 1970-talsstilen och -metoden, sedan hon lånat en av kultböckerna för snart två år sen. Och nu ligger det högvis med tröjor och koftor på ateljébordet, stickade till familjen och henne själv. »Låt oss försöka förändra samhället medan vi stickar något vackert till oss själva och våra barn«, som Hofstätter sa. Fast Anna Bauer ler åt den pampflettartade retoriken. Hon har samlat på sig ett par slagfärdiga citat i en pärm, de brukar leda till kul diskussioner på hönsestrikträffar.
– Det är det anarkistiska i sättet att sticka som lockar mig. Att sätta igång utan att veta vart det bär av, utan att hela tiden veta vilket stycke som väntar härnäst.

Hon brukar bestämma var hon börjar, det är allt. Stickningen startar där idéerna finns.
– Om jag är sugen på ett ok, då börjar jag där.

Som i den grönvita tröjan med harar på, den är improviserad under stickningens gång, men utgångspunkten var just hararna. Eller då sonen bläddrade i gamla märkböcker: »De här vill jag ha mamma, och de här.« Då började hon med sköldpaddor och gäss.

Eller när hon ville göra en kort kjolkofta i 1940-talsstil, som så ofta i tvåtrådigt finullsgarn. Då valde hon gubbar, mellanbårder och renar från gamla norska mönster och la till egna katter och döskallar.
– Fast modellen är helt och hållet min egen. Jag ville inte sy dit ärmarna, så jag plockade upp maskor från axeln och stickade neråt. Ibland stickar jag plaggen nerifrån och upp, andra gånger uppifrån och ner.

Metoden underlättas så klart av att hon kan mönsterkonstruktion efter att också ha gått på Tillskärarakademin.
– Ett stickat plagg har ju också en form och jag vet hur en ärm eller ett ärmhål ser ut, säger hon lugnt.

Det ligger en trave sönderlästa märkböcker med korsstygnsmotiv i ett hörn, den äldsta från 1800-talet. I dem fyndar hon. Ibland gör hon om bilderna en aning, så att de ska funka bättre att sticka. När hon gjorde sin allra första hönsestriktröja, till sin dotter, varvade hon sådana gamla mönster med symboler plockade ur Hofstätters bok: Fåglar, kvinnomärket, en katt.
– Tröjan blev för liten, så jag fick klippa upp den, fylla på och göra blixtlås. Men den blev nästan bättre med blixtlåset, tycker jag nu.

Misstagen sker inte med flit, ändå gillar hon dem. Skevhet gör ofta slutresultatet mer intressant.
– Jag har haft några kurser i hönsestrik och många blir lite ängsliga när de inte riktigt vet vad som ska komma, när de måste släppa kontrollen. De vill gärna ha mönster och koll på alltihop. Men när de väl testat tycker de flesta att det är roligt att bara köra på och det kanske inte blir vad man tänkt från början, men då blir det nåt annat. Och det allra värsta som kan hända är att man repar upp och börjar om!

Hon visar en kofta med extremmånga, tätt sydda pärlemorknappar i olika storlekar och betydligt färre knapphål. När hon hade monterat den insåg hon att hon hade plockat upp fler maskor till ena kanten än andra, så sidorna blev påtagligt
olika långa.
– Det såg ut som om den var fylleknäppt även när man knäppte så gott man kunde. Men jag tyckte att det kunde få vara så. Istället för att försöka pressa sidorna jämnlånga satte jag dit hur många knappar som helst, för att uppmuntra fri knäppning. Nu finns det inget rätt sätt att knäppa på längre.

Även om hon själv började med hönsestrik för bara något år sen, har hon minnen av stilen redan från barndomen.

Hon berättar om tröjan med trumpetärmar som hennes mamma stickade, i blått, rött och gult, med hus- och fågelmönster. Sin gör själv-inställning har hon delvis med sig från den tiden, tror hon.

Uppväxten präglades av tovning, stickning, växtfärgning, egenodlad mat och egna djur. Men att hon halkade in på textilkonsten förklarar hon med ett kreativt behov, som i och för sig lika gärna hade kunnat få utlopp genom skrivande eller fotograferande. Fast hon hade ett sug efter mode. Så hon testade dansk designskola under ett år, utan att hitta hem. Tempot var fel, säger hon, stressen. Att ha siktet inställt på en säsong eller ett par månader passade henne inte.
– Så vill jag inte tänka i mitt skapande. Jag vill ha en tråd som går att knyta både bakåt och framåt.

Eller för att citera Hofstätter:
»Vi kan inte fortsätta köpa slit och slängtrosor och kassera vårtröjan för höstens nya mode, även om vi försöker köpa oss fria genom att skänka våra gamla kläder till Frälsningsarmen«.

Men så säger inte Anna Bauer, fastän också hon är kritisk till oreflekterat köpande och gärna förordar görande. Och då och då smyger det in uppenbara ställningstaganden också i hennes plagg.

Ta texten »Team slojd« till exempel, som hon stickat in på ryggen av en rödvit ylletröja.
Orden syftar egentligen på ett annat verk, ett linoleumtryck, där fem muskelknuttar står uppställda som på ett lagfoto under OS, med ett garnnystan mellan sig istället för boll. Idén föddes när hon började fundera över sportens resurser, kontra konstens och slöjdens.
– Tänk, de bygger en hel by för ett par veckors vinter- eller sommarolympiad. Tänk om man gjorde det för några veckors slöjdande eller något annat kreativt. Tänk vad roligt det varit för oss andra, som inte är sportiga.

En gång i tiden, berättar hon, mellan 1912 och 1948 ingick faktiskt arkitektur, måleri, grafik, musik och skulptur i OS som jurybedömda grenar, och hennes imaginära Team slojd återtar nu platsen på prispallen. När de lämnat lagfotot drar de på sig den stickadematchtröjan.
– Sporten är bra på många vis, teambildande, och man gör saker tillsammans. Men det gör man ju också inom slöjden. Plus att när man slöjdar i grupp, pratar man på ett sällsynt sätt och kommer åt helt andra tankebanor än vanligt.

Hon plockar upp en stickning. En rapport med ekorrar är precis påbörjad.

Vad som kommer sen vet hon inte.­

Den här artikeln är från 2016. 2019 kom Anna Bauer ut med sin bok Hønsestrik – a love story.