På rosa moln

Daniel Berhe var 27 år och satt under ett kastanjeträd när allt förändrades. Han var nyss utexaminerad humanekolog och hade rest till Portugal för att hälsa på en vän. Kompisen hade just köpt en täljkniv och Daniel ville inte vara sämre. En kväll satte de sig och började tälja.
– Vilket rus det var – vilken kick! Jag hade verkligen saknat att ha något eget. Jag hade varit en observatör hela livet. Men när jag fick kniven i handen – då blev jag kreatör.

Så säger Daniel Berhe idag. Åtta år har gått sedan den där kvällen men kärleken till täljningen har inte svalnat. Däremot har den första tidens frenetiska täljande mognat till något mer långsiktigt.

Han sitter i kökssoffan i den hyresrätt där han bor med sin familj. De har nyss flyttat hem till Umeå efter att ha prövat bondeliv i södra Sverige i ett par år. På väggen ovanför sitter en lång skedhäck – en hylla med plats för täljda slevar prydligt på rad. I det gamla bondesamhället fanns en tradition av att ge bort sirligt snidade skedar som känning eller friargåva – ett slöjdigt sätt att fråga chans.
– Här ser du alla friare jag har nekat, skojar Daniel Berhe.

I verkligheten är det en blandning av hans egentäljda slevar och sådana som han bytt till sig från andra slöjdare. Alla är olika i formen. När han äter sin äggröra på morgonen väljer han gärna en extra tunn och elegant variant. Till lunchens filtallrik ska det helst vara en djupare modell, och om det blir pasta till middag ta han någon med längre skaft, som passar bra i sällskap med gaffeln. Det är så han lever med slöjden till vardags.

Till barnen har han täljt några som passar för små munnar. Och svarvat tallrikar med kanter som minimerar stänk och spill. Han pekar på ett fat som slagit sig. Det är gjort innan han lärde sig att klyva fram virke med stående årsringar, påpekar han och visar hur senare alster hållit formen klanderfritt.

Nuförtiden är svegsvarvning en lika stor passion som täljning. Han har sin svarv uppställd i en lada på bakgården till sin mammas hus. I bilen på vägen dit berättar han om första gången han provade tekniken på en slöjdfestival utanför Umeå. Daniel trillade dit. Rejält. Nu ville han svarva varje vaken stund.
– Jag var helt förtrollad. Vintern efter det stod jag och trampade timme efter timme i iskylan med vinterjacka på.

Svarven står trångt till bland högar av bråte och enorma bitar av bok som han räddat från vedkapen och fraktat hem från Halland. Daniel har själv byggt sin svarv av ek. En robust och lyxig pjäs.
– Det är mest bara pinnar i olika storlekar – det ser supersimpelt ut. Men det är en genialisk konstruktion. Beprövad och funkar än. Det är precis så enkelt att man kan se och förstå utan att vara tekniskt bevandrad. Men från det otroligt simpla kan det bli fantastiska alster.

Tekniken är dansant. Trästycket snurrar fram och tillbaka i takt med att foten trampar. Hela kroppen följer samma rytm. Daniel visar hur han kan trampa fram en långsam eftertänksam takt, eller en ivrigt drivande puls.
– Det är en stor del av charmen – hur svarven anpassar sig och svarar på mitt flow.

När Daniel lärde sig svarva kände han direkt att han ville förkovra sig. Förstå historien och sätta sig in i vilken typ av föremål som gjorts. Svegsvarvningen hade sin storhetstid i Sverige under 1600- och 1700- talet, förklarar han. Meckat fanns i trakterna kring Borås där det svarvades mängder med tallrikar, askar och skålar som såldes av gårdfarihandlare.

För att fördjupa sig har Daniel besökt olika museiarkiv och studerat deras samlingar av svarvade objekt.
– Vilka skatter det finns! Jag trodde de skulle ha 3–4 pjäser men så kommer man ned i arkiven och det är knökfullt! Hyllmeter efter hyllmeter med otroliga föremål.

I slutet av 1800-talet ebbade användningen av tekniken ut. Men nu våras det för svegsvarvningen i Sverige. Det märker Daniel inte minst på hur många som köpt ritningar för att bygga egen svarv från hans hemsida. När det hålls kurser i svegsvarvning bokas platserna snabbt upp. Kanske är det ökade intresset en följd av den täljvåg som redan svept över landet i några år.
– Jag märker att flera av oss som har täljt ett tag börjar bli sugna på att gå vidare till större grejer.

Tillbaka hemma i sitt eget kök fortsätter han att prata historia och kulturarv. Han plockar fram en skål med två handtag – en västgötabolle, förklarar han, och berättar hur de två handtagen är gjorda för att skålen lätt ska kunna passas runt kring bordet.
– När vi tänker på skålar så tänker vi på mat, men det här är en ölbolle. Tänk vad kul att fylla upp en rejäl skål och passa runt bland sina vänner!

I vårt bacillrädda samhälle skulle det nog funka sådär, suckar han, och drömmer sig tillbaka till andra tider, andra sätt att leva och umgås.
– Mycket var nog sundare förr. Att lyfta fram föremål som berättar om den tiden blir ett sätt att hålla liv i seder och bruk som jag uppskattar. Jag gör inte en snibbskål för att det ser coolt ut utan för att den har en förankring i någonting större.

För den som är intresserad rekommenderar Daniel att göra som han och knacka på hos museernas arkiv.
– Jag hade inte fattat att det var möjligt. Jag trodde att man måste vara någon för att få komma ned och klämma på de där grejerna. Men å fan, jag var välkommen!

Man ska inte tro att någon kommer servera kulturarvet till en på ett silverfat, säger han. Men det ligger där och väntar för den som visar intresse.
– Känner du dig utanför måste du kanske själv ta första klivet och knacka på dörren.

Han tystnar och tänker efter. Hur utanförskap känns är något han har full koll på.
– Jag är medveten om hur jag ser ut, fortsätter han.
– Och jag är medveten om hur få som ser ut som jag som håller på med det jag brinner för. Jag hade nog själv kunnat hitta hit tidigare om det funnits någon som jag kunde känna igen mig i.

På ett sätt är det en sorg att det tog honom så lång tid att hitta till slöjden. Nu vill han gärna fungera som en liten fackla som visar vägen för andra.
– Om en sån som jag är välkommen så kanske du också är det.

I sommar har han tänkt ställa upp svarven på gräsmattan utanför hyreshuset och bara stå där. Så att den som blir nyfiken kan komma fram.
– Slöjden kan vara ett sätt att få ut lite frustration och kanalisera en del känslor som är svåra att sätta ord på, särskilt för en ung person. Jag är inte så naiv att jag tror att slöjden kan rädda världen. Men jag tror i alla fall att man genom slöjden kan rädda sig själv. Och det kan ge ringar på vattnet.

Han byter spår. Ett hyfsat bortglömt svarvat föremål som Daniel Berhe snöat in på nyligen är brudtallrikar. Förra året fick han stipendium från Hemslöjden för att fördjupa sig i den traditionen. Till en början utgick han från att de använts som friargåva, men i själva verket spelade de snarare en roll under själva bröllopsfesten, där bruden kunde visa sin givmildhet genom att lägga undan mat som skulle skänkas till fattiga på en särskild tallrik.

De var målade, ofta prydda med kärlekssymboler eller bilder av ett brudpar. Som en del av sitt stipendieprojekt har Daniel också gjort ett eget exemplar. I familjens pysselrum gömmer den sig bakom en trave med enklare tallrikar som egentligen ska säljas.

Daniel suckar lite. Han älskar hantverket men han älskar inte storytellingen som kan behövas för att nå ut. Därför har han bestämt sig för att ge sig in på ett nytt kapitel i livet. Alldeles strax ska han börja utbilda sig till elektriker, och istället ha slöjden som passionerad hobby.
– Jag vill komma bort från massproduktion och tillbaka till hur det var i början, när jag kunde lägga otroligt mycket tid på alla detaljer, och jag visste precis vem föremålet var till. Nu vill jag bara göra feta grejer för feta ändamål, säger han, plötsligt fånleende.

Han har en liten hemlighet. Det är inte utan anledning som han har tänkt så mycket på friargåvor och bröllopsritualer den senaste tiden.

Den första perioden efter att Daniel upptäckte täljningen befann han sig i en intensiv förälskelsefas. Han ville ropa från hustaken och berätta för alla om det han hittat.
Det var också då han träffade Fanny – den andra stora kärleken i hans liv. Självklart tog han med henne på täljjunta redan på andra dejten. Hon imponerade med sina träkunskaper och Daniel föll hårt – också för henne.

Men trots att han hittat sin drömtjej kunde han inte sluta tälja. Det gav honom ett sådant lyckorus. Det gick så långt att han uppfann en Slöjdpung – en stor utspänd säck som han hängde på sig för att samla upp täljspån i, så att han kunde tälja precis var som helst och när som helst. Nu fanns det ingen hejd alls.
– Den var med hela jäkla tiden. Jag tappade det totalt. Jag var förblindad av kärlek, erkänner han.

Efter en tid blev Daniel och Fanny föräldrar men istället för att låta sig hypnotiseras av det jollrande spädbarnet i deras säng hade Daniel hela tiden ett halvt öga ned mot täljkniven i knät. Men Fanny har stått ut med honom. Och hon har infört en regel. Inget täljande vid matbordet.
– Vi har alltid tänkt att vi inte är såna som gifter oss. Men nu… Det känns fint att visa att vi är till för varandra och kompletterar varandra. Nu gör vi det här på riktigt, säger Daniel Berhe.

Han som dras till gamla traditioner har självklart tänkt sig att överraska sin kära med en friargåva. Brudtallriken och ett tårtfat på svarvad fot är nästan färdiga. Sedan vill han svarva fler föremål till själva festen.
– Men den här gången ska inte slöjden få ta över, säger han.
– Slöjden är bara en bonus. Det är Fanny allting handlar om.

En sen vårkväll sms:ar Daniel.

Hon sa ja.