Våga bygga barnvagn

Mitt första barn, Harald, låg i en ärvd gammal vagn från 1972. Men precis innan Flora skulle komma förra året blev den stulen. Det var därför jag behövde en ny. Men efter upplevelsen i butiken fick jag nog. Vad lär jag mina barn om jag skaffar en massa prylar som jag inte behöver, bara för att känna att jag räcker till som förälder? Det blev en filosofisk fråga.

Vi är så olika allihop, vi människor, och ändå är vi så rädda för allt som sticker ut. Nu måste jag våga stå upp för mig själv och det jag tror på, tänkte jag. Så jag gick hem och ritade en egen liggvagn, perfekt anpassad för min pyttelilla hiss, och med plats för fyra matkassar undertill.

Min pappa är snickare och gammal grönavågare så han hjälpte gärna till att bygga den. Det var så fint att få göra det tillsammans. Det blev väldigt bra samtal. Vi pratade om hur han hade upplevt saker när jag var liten, om vad som är viktigt. Och det där har verkligen fortsatt. Vagnen är som en katalysator för sådana samtal varje dag. Det är väldigt kul!

Efter den första vagnen kändes det helt omöjligt att byta till en vanlig, så beslutet att göra en sittvagn var helt självklart. Det är min pappa som har hjälpt till igen. Den är gjord i furu och impregnerad med kokt linolja för att tåla regn. Pappa säger alltid att bra material, det är sådana som man kan lägga på majbrasan och ändå grilla korv. Handtaget, fotstödet och suffletten går att fälla, och själva bärdelen går att lyfta av. Det är inte konstigare än så. Man får tänka ungefär som när man bygger en lådbil. Och så har jag en cykellampa på när det är mörkt.

Ibland händer det att jag får blickar. Vissa menar att vagnen skulle vara osäker, att jag inte tänker på mitt barn utan bara vill ha uppmärksamhet. En gång hörde jag någon fnysa »vem tror hon att hon är?«. Men jag tar inte åt mig av det. Jag har inga som helst problem med att folk tycker olika och jag vet ju att konstruktionen är stabil. Andra frågar om den inte är svår att svänga eftersom den har raka hjul. Men förr hade alla barnvagnar raka hjul. När blev det ett problem?

Överlag har det varit slående hur oerhört många glada tillrop jag har fått! Hur många fina samtal som börjar med att någon kommenterar vagnen. Det är som att den väcker modet hos folk att komma fram och prata. Jag upptäckte snabbt att det inte bara är jag som har tänkt så här. Många går runt med en märklig känsla i kroppen och undrar vart vi är på väg.

I förlängningen tycker jag att vi måste öka självförtroendet hos föräldrar. Många vågar knappt laga sin egen barnmat idag för de är så rädda att göra fel. Nu finns det till och med blöjor med en liten indikator som ändrar färg när det är dags att byta. Det är inte klokt!

Att göra saker själv är tillfredsställande och behöver inte bli så komplicerat. Använd hellre rostfri skruv än att spika. Ta hjälp av en tving när du limmar och försök få till så få leder som möjligt eftersom de riskerar att bli svaga punkter.

Annars är det bara att utgå från sig själv och vad det är för problem man vill lösa. Jag tycker att vi borde göra mer så överlag. Utmana vår vardag och prylarna vi har och tänka: är det här något jag verkligen behöver? Det vill jag uppmana till.

Det viktigaste med den här vagnen är att jag visar mina barn att jag lever som jag lär. Att jag vågar stå upp för min sak, även om folk tycker att jag är konstig. Jag hoppas att det kan ge ringar på vattnet så att andra vågar göra sin grej. Civilkurage, liksom. Utan det kan man inte förändra världen. «