Min frizon

Jag pluggar textilkonst på Konstfack men vid sidan av det fingervirkar jag kläder. Jag river trasor av utslitna plagg och sätter ihop dem på nya sätt. Det är så enkelt, men samtidigt kan man göra väldigt mycket. Jag kan plocka upp en tråd var som helst och bygga vidare. Jag gillar att det inte finns någonting mellan mig och materialet. När jag målat har jag stört mig på att penseln skapar ett avstånd mellan mig och duken.
Fingervirkning är väldigt kroppsligt. Och så är det praktiskt:
jag kan alltid ha det med mig.

Jag började jobba med jeans och tog vara på de delar där mest tid och kraft lagts ned, som vid linningen. Av benen rev jag trasor. Sedan har jag fortsatt. Jag samlar på mig material som ska slängas. Pappas favoritjeans och mammas gamla målarbyxor.

Fingervirkning har extremt låga trösklar. Det är bara att sätta igång. Jag vill gärna uppmuntra folk att göra mer själva. Man lär sig om material och blir mer omhändertagande. Mer närvarande i världen. Jag tror att det är viktigt. För mig har det varit väldigt betydelsefullt att lära mig sticka, spinna och väva. Och så känner man sig jävligt bra när man har gjort något.

Mina plagg är lite otympliga och inte så lättburna. Jag vill att de ska se lite skräpiga ut. Från början var det tänkt som ett slags statement mot klädindustrin. Men så blev det ett varumärke och hamnade på Elle-galan… Jag är ju en del av systemet som jag vänder mig emot. Det gör att det blir ännu viktigare för mig att ta ställning. För jag gillar
ju kläder. Det här är mitt sätt att fortsätta jobba med det utan att
känna mig så jävla hemsk. Min lilla frizon.«

Klara Djamila Kassman berättade om fingervirkning som frizon för Maria Diedrichs. Jonas Gratzer fotograferade.