Går det att äta?

Det började för ett par år sedan. Under en fikastund ville ett barnbarn ha en kaka, men han var ännu för liten för att få en. Kanske kunde han få en låtsasvariant att gnaga på med sin tandlösa mun, tänkte Helén. Så hon virkade en. Och sedan rullade det på.

Nu ligger det naivt upproriska broccolibuketter, våfflor, prickigkorvmackor och kanelbullar utströdda över matbordet hemma i Delsbo. Att också sorg varit inblandad i tillblivelsen går inte att se. Men Helén Wallström kallar virkningen för terapi. När hennes man gick bort för ett par år sedan, behövde hon knep för att skingra tankarna. Som riskgrupp under pandemin, efter att ha genomgått ett par operationer, behövde hon också själv hantera många och långa dagar som isolerad.
– Eftersom maskorna kräver full uppmärksamhet, du måste räkna och hålla koll, kan tankarna inte flippa iväg hur som helst, säger hon om terapiformen.

Men – det är roligt också.

Idag heter hennes välbesökta Instagramkonto Fixarmormor efter ett lite större barnbarns tillitsfulla tankar om Helén Wallströms förmåga att lappa, laga och skapa.
– Mormor fixar det där. Mormor kan!

Hon reser på sig, går till skafferiet och kommer tillbaka med en fullt ätbar ballerinakaka. Det var en sådan hon härmade till premiärvirkningen. Men trots att hon förfinat designen över åren är hon inte helt nöjd.
– Jag har inte lyckats fånga den riktiga färgen på pricken.

Hon har ofta tagit med sig det hon ska virka till garnbutiken. Där har hon gått med en kaka, en grönsak eller ett korvbröd i högsta hugg och jämfört nyanser. Färgerna är den nöt som kan vara knepigast att knäcka. Inte minst har »sjuttiotalsfärgerna«, som hon kallar dem, länge varit svåra att hitta i bomullsgarn, alltså en rik palett av beige och brun, som kan behövas till allt från den bleka randen i mitten av en baconskiva till kanelbullens nygräddade snäcka.
– Och man vill ju inte ha gråa eller beiga våfflor, utbrister hon.

Nyanserna måste finkalibreras.
– Grönt kan också vara svårt. Den drar ofta för mycket åt antingen blått eller gult.

Hon håller upp en liten broccolibukett där krusningarna på toppen består av vilt virvlande maskor som hon virkat fast i den stadiga stammen. Den fasta stoppningen är hon nöjd med. Numera består den alltid av vältvättade resttyger i trikå, som hon klippt ner till centimeterstora pyttebitar.

Ibland kan också det rätta uttrycket vara svårt att få till. Dit hör florsockret på en semla. Hur gestaltas det i garn? Hon fick trixa ett bra tag innan hon löste det med en kombination av flera garner, bland annat ett ojämnt spunnet syntetgarn i en vit färg som nästan slår mot blått. På avstånd ser sockret på pricken riktigt ut.
– Semlorna är lite av favoriter. Men, ja, det gäller över lag att ge akt på former. Morötter till exempel kan se ut på många fler sätt än man kan tro.

I garderoben står väl tillslutna plastlådor i staplar. I en av dem ligger de garner som behövs till hamburgare, i nästa till korv, bröd och ketchup, och så fortsätter det.
– Jag har garn överallt, säger hon och lyfter menande på locket till en hög korg och nickar sedan upp mot kallvinden en trappa upp. I huvudsak är det bomullsnystan. 

Av sina följare får hon återkommande frågor om att skicka virkningsbeskrivningar – eller kanske ge ut en bok – men än så länge har hon backat. Det känns så ansvarsfullt. Gör hon en beskrivning måste den ju ge på pricken rätt resultat, och även om hon för anteckningar medan hon virkar för att själv kunna återupprepa det hon gjort, så uppstår ändå en hel del av maskorna i stundens ingivelse.
– Jag är så självkritisk. Jag virkar och repar upp, virkar och repar upp.

Oftast sker det i soffan med en ljudbok på och en klämlampa riktad mot händerna.

Målet med varje frukt, kaka eller maträtt är att komma fram till det optimala tillverkningssättet, säger hon.
– Jag jobbar mycket på att hitta enkla lösningar som funkar. Jag vill inte krångla till det.

Smidigheten sitter också i redskapen. Gamla tiders pinniga metallvirknålar ger Helén Wallström inte mycket för. Inte heller de hårdplastinklädda. Hon vill ha gummerade virknålar, som inte är hala och som har en platt ovanyta för tummen.
–  En bra virknål är en absolut förutsättning för att kunna virka mycket. Och gamla tiders virknålar får man hålla så krampaktigt i, säger hon medan hon plockar med ett par platt virkade trianglar. En ljusbrun, en röd och en gulaktig. Snart ska hon trava dem på varandra och sy ihop dem med efterstygn – det är en bakad botten, det är tomatsås och ost. I köket väntar en pizzakartong på sju bitar, hon har fått en beställning. Först måste hon bara sy på »garnityret«, som hon säger. Virkade småbitar av skinka, tomat och champinjoner.

Helén Wallström ler.
– Man får vara problemlösare hela tiden.­