Källan till allt

I ramen sitter ett stycke siden-organza, så fast utspänt att känslan är den av ett trumskinn.

– Ja, tambour betyder ju trumma på franska, säger Max, samtidigt som han med ett litet klick trycker tamburnålen genom tyget, med pekfingret fångar upp en paljett på andra sidan, vrider på nålen med en blixtsnabb liten rörelse och drar tråden tillbaka upp med den fina virknålslika kroken. Sedan knäpper det till igen, klick, klick, klick, snabbt, och med ens har han fäst ytterligare tre klarröda paljetter på den rätsida som han inte ser när han jobbar, eftersom tambursömmen utförs från avigsidan. Åtminstone om den görs på det franska viset.

– Du går väldigt mycket på känsel, det tycker jag om, det är meditativt, även om det var fruktansvärt jobbigt och frustrerande i början att inte kunna se vad jag gör. Det gick bara inte. Men när något känns utmanande och lite oåtkomligt, då blir jag, hm… det där ska jag nog kunna lista ut.

Han ler.

Koden är knäckt sedan ett par år tillbaka. Som en av få svenskar har Max Willebrand Westin också gått en termin på den prestigefyllda broderiskolan École Lesage i Paris för att finslipa tekniken och lära sig mer om sömmens olika varianter. Vermicelle, point riche, point tiré, räknar han upp, det är bara ett par av sätten att sy på. Någon variant ser ut som plattsöm, en annan skapar ett intryck av slumpmässig fördelning av pärlor över en yta, en tredje kan användas till en slags applikationsteknik. Men mest välkänd är den tambursöm som ser ut som perfekta kedjestygn. Sådana som ibland kan hittas på gamla svenska bindmössor gjorda av 1800-talets professionella hattmakare.

Men att skilja kedjestygn från tambursöm är inte alltid lätt.

Han plockar fram en beige liten bindmössa i siden som han köpt på loppis, där sömmen ringlar fram i dekorativa slingor
– Om det är sytt med vanliga kedjestygn kan nålen ibland ha kluvit tråden i föregående stygn, förklarar han, det kan inte ske i tambursöm.
– Eller så kan man titta på avigsidan. Det är sannolikt tambursöm om stygnen ligger uppradade i perfekt raka led.

Vanligast idag är sömmen ändå i couturevärlden, på skräddarsydda plagg för exklusiva franska modehus till exempel. I flärdens, paljetternas och pärlornas rike.

Det var också den som lockade honom från start. Insikten landade på Stenebyskolan i Dalsland, så långt från Paris som det går att komma. Under två år gick han en läder, skinn och päls-utbildning. Det var där som han en dag ville foga ihop en väsksöm med pärlor. Men på det pilliga vis – med nål och tråd – som han då fäste pärla efter pärla kunde det bara inte gå till när hela ytor av tyg skulle fyllas i andra hantverkssammanhang, det förstod han. Det skulle ta orimligt lång tid. Det måste finnas effektivare sätt.

Och så hittade han tambursömmen.

Max Willebrand Westin ler med hela ansiktet, så att ögonen bildar små mörka valv.

Det var då den här resan började.

Åtta år senare, idag, arbetar han dels som heltidsbrodös på Handarbetets Vänners ateljé på Djurgården i Stockholm, dels som kurslärare i just tambursöm.

Inte minst har han hunnit med en examen i textildesign på Royal Academy of Arts i nederländska Haag, fyra år då han återkommande blev uppmanad att jobba »faster and bigger« eftersom han istället helst arbetade precist, litet och hantverksmässigt.
– Att stanna kvar länge i materialet och arbeta på en mindre yta, det kan man lära sig mycket av, och jag tycker det är härligt att verka på millimetern och inte i stor skala. Det är vilsamt. Den lilla ytan blir tillfälligtvis din värld.

Jag var väldigt frågvis och iakttagande när jag var där och det känns nästan
som att jag snodde något som jag nu delar med mig av och sprider.

Det andra året i Haag fick han chans att själv styra sitt studieinnehåll en dag i veckan. Då blev det tambursöm. En av hans lärare var skolad i Paris.
– Efter det visste jag att jag ville dit, till den skolan.

Och med ett stipendium som han fick efter sin högskoleexamen kunde han finansiera det. Han skakar på huvudet åt att utbildningen säger sig vara till för alla. Knappast. Den är för dem som har pengar.

Kanske är det ett av många skäl till att tambursömmen förblivit så hemlig, säger han. Men också att den franska couturescenen vaktar så hårt på sina kunskaper. Han fnissar till. De skulle bara veta.
– Jag var väldigt frågvis och iakttagande när jag var där och det känns nästan som att jag snodde något som jag nu delar med mig av och sprider.

Att det i Frankrike byggts så höga murar runt tekniken blir extra komiskt när man tänker på var den ursprungligen kommer ifrån, menar han. Att fransmännen själva importerat den. Idag finns det två grenar. Dels den indiska, det ursprungliga aari-broderiet som utförs från rätsidan. Dels den franska avigsidestekniken som kallas Lunéville i franska couturesammanhang, efter namnet på en fransk småstad.

Max Willebrand Westin reser på sig och presenterar sin ateljé. Redan när han fick sin lägenhet la han märke till den lilla klädkammaren. Där sitter nu hyllor på väggen och där står ett höj- och sänkbart bord med en förstoringslampa på, vars ljus han beskriver som »mjukt men kallt och dagsaktigt«. Här hamnar han ofta om kvällarna. Det är ju roligt att brodera, säger han, även om han nu, när han jobbar heltid vid sybågar, börjat snudda vid tanken på att testa någon annan teknik på fritiden.
– Tälja kanske? Det är ju en slags motsatt process. Ett hårt material där tekniken går ut på att skala av istället för att bygga upp. Men jag kan ju förstås virka eller stoppa ett par strumpor också.

Just virkningen ligger nära till hands. Tambursömmen anses ju ibland vara ursprunget till den tekniken. Han nickar.
– Ja, det är som att virka på ett tyg. Som luftmaskor, första raden på en virkning.

De två teknikerna har ju också virknålen gemensam, även om tamburnålen bara är någon millimeter i diameter, har en djupare krok och är spetsig som en nål.

Han har sett på sina broderielever att sömmen faktiskt verkar lite lättare att ta till sig för den som virkat mycket, än för den som lagt samma tid på att brodera. Kanske handlar det just om vanan vid att hantera en krok och att vrida på handleden.

Max Willebrand Westin virkade själv sitt examensarbete på den nederländska designhögskolan.  Han gjorde små provlappar – materialprover, säger han – av trådar som han spunnit för hand av plast som tidigare omslutit bland annat toalettpapper. Spinnrocken står framme i ett av lägenhetens hörn. Toalettpappersplasten till trots,
ser resultatet exklusivt ut. Petigt, pedantiskt, elegant, förfinat. Det minutiösa hantverket har liksom förädlat materialet. Och just det ligger för honom. Noggrannheten, upprepningen, elegansen.

Han pekar på ett tambursömmat prov som han gjort till kursverksamheten på HV för att deltagarna ska ha en förlaga att härma. En av pärlorna i en strikt rad har inte helt inordnat sig i ledet, den sticker ut en halv millimeter från den linjalraka linjen, det är knappt möjligt att se. Max Willebrand Westin rynkar ett ögonbryn. Det är inte bra. Det är inte okej.
– Jag dras till den här millimetergrejen. Jag är nog lite fyrkantig. Jag gillar att göra saker old school, säger han lugnt. Det passar mig.
– Men egentligen tycker jag kanske mer om processen än slutresultatet.

För hantverket gör något med människan, det är han övertygad om. Han har upplevt det själv. Hur han fått en allt större respekt för både material och tid.
– Man lär sig mycket om sig själv. Övar upp sitt tålamod. Umgås med sig själv. På sätt och vis är hantverket ett verktyg för att vara.­