Virkning och äppelpaj

Hon skrattar själv åt de stora orden men hon menar vad hon säger. På de fyra år som gått sedan den dagen har hon redan hunnit producera flera virkade klädkollektioner, göra beställningsjobb åt några av de största modetidningarna och ska snart ge ut sin första egna mönsterbok.

Under samma tid har hon dessutom fött ett barn, varit föräldraledig och flyttat hem till Sverige. Hon har inte hunnit skaffa sig någon ateljé än, men virkar för fullt ändå.
– Jag har alltid varit kreativ och skapat på olika sätt men tidigare har jag aldrig hållit mig till ett spår. Men virkningen bara klickade. Det kändes som att öppna en väg till något jag inte visste att jag redan kunde.

Den första grytlappen blev dock jätteful, förklarar hon. Så hon gjorde om den igen. Och igen och igen. När hon till slut fått till en presentabel lapp var steget till att börja göra kläder inte långt.
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av kläder. Men det tog lång tid innan jag började tycka att det var okej. Det kändes för fåfängt. Men kläder kan vara så mycket. Med dem kan man måla en personlighet. Som att skådespela, fast
estetiskt.

Att följa andras instruktioner ligger inte för henne. Så fort hon försökte började hon ändra efter eget huvud – lite här, lite där, tills det blivit ett helt annat plagg.
– Så jag började göra egna grejer på frihand istället. Det var så roligt att bara kunna skapa när det kom till mig, i processen.

Sömnad och stickning, förklarar hon, kräver planering. Med virkning är det bara att köra.
– Jag har skulpturhjärna. Jag gillar att skapa i 3D. Det är därför virkning passar mig så bra. Jag kan designa, skapa och ändra medan jag gör. Jag kan se och känna hur plagget faller och anpassa mig under vägen.

Just det där, att få göra och tänka samtidigt, är det hon går igång på. Att inte behöva separera designprocessen från hantverket. Men ibland har hon nästan för kul:
– I min förra kollektion gjorde jag en tröja i silke. Och jag fick sån feeling när jag skulle göra ärmen. Den blev så snygg, tyckte jag, det var det bästa jag gjort!

Efteråt insåg hon att hon inte skrivit ned ett enda ord om hur hon gjort. Det tog flera dagar att räkna ut hur hon skulle kunna upprepa proceduren på den andra ärmen. Men den färdiga tröjan, som hon också har på sig medan hon berättar, hör fortfarande till hennes favoriter.

Bara året efter att Amanda plockat upp virknålen blev hon kontaktad av den ikoniska modetidningen Vogue som ville lansera hennes första kollektion med handvirkade plagg. Att hon fick genomslag så snabbt är lite ironiskt, säger hon:
– När jag började virka så kändes allt bara så rätt. Så jag tänkte att det här ska bara vara för mig. Jag ska bara göra grejer som jag själv vill ha. Jag ska inte bry mig om ifall folk säger att det är för fult, dyrt eller konstigt! Men det roliga är att det var då som folk blev som mest intresserade.

Ursprunget till hennes första kollektion var en stor härva fluffigt orange-brun-melerat merinogarn som Amanda blev stormkär i.
– Är det något jag skulle rekommendera till andra så är det detta: Hittar man ett material som får det att klia i hela fingrarna – då är det det man ska arbeta med. Det gör hela processen så mycket roligare.

Hon beställde hem så mycket garn hon kunde få tag i och började forma en tröja. Tekniken är egentligen superenkel. Det är en enda stor mormorsruta med ärmar på. Men hon blev så nöjd med resultatet att den tröjan blev basen för hela kollektionen.
– Jag gillar kläder som har en personlighet. Mina ärmar står ofta liksom för sig själva. Jag ville ha en känsla som var nästan som en tetrisbit, förklarar hon.

Därför var det tjocka, stadiga merinogarnet perfekt. I själva verket är det nästan alltid materialet hon utgår från.
– Jag gillar den samverkan. Som när man stickar slätstickning och kanten vill rulla sig – då använder jag mig av det, hellre än att blocka och fixa. Garnet instruerar verkligen arbetet. Därför blir valet av det också väldigt viktigt, oavsett om jag virkar i jute eller silke.

Inför sin andra kollektion föll hon pladask för ett handfärgat silkesgarn i blått och brunt.
– Det var fantastiskt att arbeta med men svindyrt såklart. Men det gav plaggen ett otroligt fall. Istället för att stå för sig själva liksom slänger sig de här ärmarna över en och vräker sig runt armen.

Amanda Ljunggren lyfter på armarna och visar hur ärmarna böljar. Hon skapar alla plagg för sin egen kropp först. Och hon är sin egen modell. Genom att hon vet vilka linjer och former som passar henne har hon mycket gratis, förklarar hon.
– I modedesign är det ofta snitt och linjer som avgör vad som ser bra ut. Ibland kan jag titta på ett plagg och bara veta att den här ärmen ska upp en halv centimeter. Och när det sitter så sitter det.

Hon tror att hon har övat upp sitt seende genom att hon länge varit intresserad av vintagekläder.
– De håller ofta en helt annan kvalitet än dagens kläder‚ är bättre mönsterpassade och har sömmar som är genomtänkt placerade. Det kan jag inspireras av när jag gör mina kläder. Det blir som kollage – jag hämtar en linje härifrån, en ärm därifrån och sätter ihop det till en ny helhet.

Hon plockar upp en virkning som vilat i knät och formar några stolpar. Hennes kollektioner bygger på plagg som hon tillverkar på beställning.
– Eftersom jag gör allt för hand och från scratch så har jag också tillfälle att måttanpassa varje plagg jag säljer. Jag har fått träffa mina kunder och se vad de vill ha och hur plagget kommer att sitta på dem. Det blir nästan som att de är med och skapar sitt plagg.

Sedan ett tag tillbaka säljer hon också en del enklare plagg som inte behöver formpassas, som mössor och halsdukar.
– De två delarna kompletterar varandra. Det är ju nästan ingen som kan köpa en klänning i handfärgat silkesgarn – men kanske är det den som väcker intresset som gör att jag får sälja en halsduk.

Förra året, när Amanda var höggravid och nyss hade flyttat hem till Sverige, tackade hon ja till att skriva en bok med virkmönster. Nu plötsligt, mitt i föräldraledigheten tornar en deadline upp sig. Det är bråda dagar vid virknålen, och hon kan inte sitta och vänta på inspirationen.
– Det är inte så att jag varje dag tycker virkning är fantastiskt och öppnar upp en hel värld. Det kan vara asbra och det kan vara skittrögt. Men om man bara går till sin ateljé och jobbar så kommer nånting att hända. Det tror i alla fall jag på.

Efter att ha varit van att göra måttbeställda kläder har det varit en utmaning att skapa mönster som ska passa flera.
– Storlekarna har varit det absolut svåraste. Alla är vi människor med kroppar. Ingen är en large eller en medium. Det sämsta man kan göra är att hänga upp sig på storlekens namn. Det är bättre att mäta sig själv och läsa måttanvisningarna på plagget och bestämma hur man vill ha det. Man ska komma ihåg att en tröja är ett bruksföremål. Det är den som ska sitta på oss, det är inte vi som ska passa i tröjan.

Är det någonting hon önskar med boken så är det att vem som helst ska kunna hugga tag i den och köra igång. Hon vill dela med sig av det hon hittat i virkningen. Friheten att bara skapa och ha kul.
– Jag har alltid varit väldigt taktil. Men också visuell. Om någonting är vackert och det även har en trevlig struktur att ta i – det ger mig verkligen en göttig känsla. Som merinoull som är som grädde mellan fingrarna. Det är mmm… Som när man äter sin favoritäppelpaj från farmor. Så är virkning för mig. ­

Amanda Ljunggrens bok Virka stort kommer ut våren 2025.