Konsten bakom korgen

Genom ladans vitkalkade fönsternischer ser man Trondheimsfjordens mörka vatten. Inga späckhuggare idag. Men de såg två förra veckan. En liten kalv och en bjässe med tvåmetersfena. Backen ner mot fjorden lyser klargrön. På kanten mot sluttningen växer ranka, raka pilskott.

Ett av skälen till att Ingrid Becker övergav klädformgivningen för korgar var just att komma närmre naturen. Det var 1999 och hon kände sig klar med plaggen, skinnet och dyra material. Tillsammans med vänner hamnade hon en dag bland besökande korgflätare. Och blev kvar. Det är den korta historien. Numera skördar hon sina material runt husknuten.

Hon letar efter orden.
– Sedan dess har jag försökt nå fram till den korg som kommer från kärnan av mig.

En stor pilbalja står stadigt mitt på verkstadsgolvet. Den är till bredden fylld med hoprullade remsor av bark. Det är fjolårsskörden som torkats och förberetts för arbete. Nu i den tidiga sommaren är det dags att skörda mer, fylla på lagren. Under en begränsad tid är det korta tidsspann öppet då barken släpper med ett knäpp från stammarna, då saven stänker och det bara krävs några snabba snitt med kniven för att fläka av den bark som hon så småningom ska fläta med.

På vintern tar hon istället med sig sekatören ut i skog och odlingar. När bladen singlat av träden klipper hon spänstiga årsskott och böjliga kvistar att fläta med framöver. De får sedan torka ett par månader före användning.
– Men just nu ser jag inte skogen för all bark, säger hon och ler.

Hon odlar energipil i trädgården. Det är en snabbväxande variant vars skott drar iväg till tre, fyra meters höjd på en säsong. Egentligen är den inget vidare att fläta med. Fibrerna är klena och kvistarna knäcks lätt. Jobbar hon enbart med barken, behöver den behandlas med olivolja vid flätning för att inte krympa så mycket och spricka. Men den har en fin bronsaktig färg. Och Ingrid Becker använder både bark och skott från energipil. Perfekt funktion är sällan målet. Hon letar efter uttryck. Men visst, runt om i huset står också funktionen på rad: Brödkorgar, vedkorgar, tvättkorgar. Det som behövs kan göras.

Salixsläkten är stor och innehåller runt 400 arter. Korgmakare definierar dess träd och buskar genom färg, spänst och användningsområden, som skiljer sig åt från art till art.
I Sverige kallas salixträden gärna för pil och mer busklika arter ofta för något på vide. Men namnen är inte alltid desamma på andra sidan gränsen.

På bordet i verkstaden står för dagen tillbringare där bark från daggvide ligger i blöt. »Duggpil«, säger Ingrid Becker på norska. Salix daphnoides acutifolia på latin. Hon skördar den i de branta skogarna runt Stadsbygd, en fjord bort från Trondheim.

Eftersom daggvide växer betydligt långsammare än energipil, är virket också starkare. Det gör motstånd vid flätning, trots att skotten mjuknar när de läggs i blöt. Men slutresultatet blir stadigt. Barken däremot är lättarbetad och färgen märkvärdig: På insidan är den i torrt tillstånd intensivt honungsgul. Utsidan däremot är mörk men täckt av en matt hinna i skarp dalablå. »Onekligen den skönaste pilart i Norden«, kan man läsa i Botaniska Notiser från 1840-talet, som lär vara Skandinaviens äldsta botaniska tidskrift.

Ingrid Becker använder kontrasterna i sitt arbete. Hon vrider och vänder på barken så att ömsom det gula, ömsom det blå träder fram. Men hur slutresultatet kommer bli är hon ändå aldrig säker på. Kvistarna är röda och gröna när de skördas, berättar hon, och det dimmigt gråblå uppstår först vid torkningen. Men lika lätt kan den färgade ytan försvinna när barken läggs i blöt – för att ibland återuppstå när helheten torkat. Eller återuppstå i en ny nyans.
– Ge och ta. Jag tycker om samspelet med naturen. Så jag anpassar mig under vägens gång. Det svåraste beslutet är egentligen hur jag ska få till en bra avslutning.

I tillbringaren med gulnat vatten väntar torra barkrullar på metamorfos från knaprigt hårda till elastiska.

På den punkten skiljer sig hennes arbete från tillverkning av brukskorgar, säger hon. När man flätar med specifik funktion i åtanke måste man fatta sina beslut redan innan arbetet börjar, avväga mängden material, veta att man har stag som räcker hela vägen upp, preparera i förtid för eventuella handtag. Veta hur man ska sluta.
– Jag prövar mig istället fram. Det är också därför som jag ofta jobbar i serier, för att ta med mig nya lärdomar in i nästa arbete.

I tillbringaren med gulnat vatten väntar torra barkrullar på metamorfos från knaprigt hårda till elastiska. Det går snabbt. Ett par minuter bara. Barken både ser ut och känns som blöta läderremsor. Som böjliga, mjuka och riktigt sega remmar.
– Att arbeta med korgar är faktiskt besläktat med att arbeta med textilier eller skinn, slår Ingrid Becker fast. Efter åratal som textilkonsthantverkare och dessutom med ett gesällbrev i skrädderi, vet hon vad hon talar om.

Hon ser sig om i verkstaden på jakt efter textila exempel och behöver inte gå långt. Det står korgar överallt. Både skira varianter och grövre. Både ljusa, låga, vida och mörka, högsmala.

Hon lyfter upp en. Vid första anblick påminner materialet om flätad björknäver, där breda remsor löper över och under varandra. Men tonen är brungrå och känslan grövre. Det visar sig vara almbark. Vid korgens öppning har Ingrid Becker skurit flätremsorna i smala strimlor som hon sedan vridit och knutit till grovt spretande spets.
– Titta här, säger hon. Korgen har knypplad kant. Jag lärde mig tekniken i Finland. Korsade och vridna trådar.

Hon sträcker sig efter en annan variant för att återigen knyta an till textilen. Det är en ljus korg med stram form.
– Den här, det är som om den är vävd i kypert, ser du? Jag har vävt med peddig mellan spjälor från en persienn. Ser du den sneda linjen som uppstått?

Från matplatsen på övervåningen ser man Jotunheimens vita toppar åt ena hållet och Jämtlandsfjällens ännu vitspräckliga vidder åt andra. Ingrid Becker och hennes man Axel, som också han är konsthantverkare, bor i samma lada som på nederbotten rymmer deras verkstäder.

När de kom hit för många år sedan var gården förfallen. Också mangårdsbyggnaden – ett hus i två våningar, byggt i början av 1800-talet – har de räddat från förfall. Men för ett par år sedan sålde de den till konstnärsvänner och flyttade själva in i ladan. De vill ha liv och fart här, säger hon, i synnerhet sedan barnen flyttat hemifrån. Flera gånger om året har de därför workshops i verkstäderna. Ibland konserter. Minst en vecka om året ordnar de konstfestival. Och ett antal långhelger varje år kommer flätnätverket hit, konstnärer och konsthantverkare från närområdet som alla vill fördjupa sig i flätning. Tillsammans bjuder de in korgkunniga från jorden runt.
– Det uppstår ju både glädje och inspiration när man skapar med andra.

Hon reser på sig och går fram till fönsternischen. Där står en decimeterhög skulptur. En tredimensionell streckteckning.
– Min utgångspunkt är hela tiden korgar. De flesta människor har en relation till sådana. När jag gjorde den här funderade jag över hur långt det går att reducera, hur mycket jag kan plocka bort utan att tappa känslan av korg. Det är ett enda böjt pilskott som skissar en kontur.

För att kunna forma skottet har det legat i blöt en tid. I ett angränsande rum står en meterstor behållare med termostat som Ingrid och flätnätverket köpt från lantbrukshandeln. Egentligen är tanken att den ska värma perfekt tempererad mjölk till kalvar, men nu fylls den istället med jämna mellanrum med vatten, skott och kvistar. De behöver ligga längre i blöt än den torra avfläkta barken.
– Vi har testat blötläggning på en vecka i 30 till 32-gradigt vatten. Och så har vi prövat ett och ett halvt dygn i 60 grader. Det här är en hel vetenskap, säger Ingrid Becker och skakar eftertänksamt på huvudet.

Men faktum är att det mesta som ska flätas behöver blötas eller fuktas.

Hon tar säven som exempel. Det är ett lättarbetat halvgräs som hon gått på kurs i Spanien för att lära sig fläta fem-, sju- och nioflätor med. Flätorna kan man sedan sy samman till korgar. Det växer hur mycket säv som helst runt en insjö i trakten, berättar hon.

Gammalt tillbaka har halvgräset bland annat använts till taktäckning och till flätade mattor. Tunnbindare lär också ha utnyttjat stråna för att täta kärl. Jordstammen sägs vara ätlig och till och med god som kokt. Men växten torkar snabbt och för att behålla sin spänst vid korgflätning, måste den hållas fuktig. Om och om igen får hon spraya den med vatten. Vid avbrott i arbetet virar Ingrid Becker in säven i en ordentligt fuktad handduk.

Men alla hennes korgmaterial är inte egenhändigt skördade. Till undantagen hör rottingmaterialet peddig. Man vet var man har det, konstaterar hon. Och det är på gott och ont. Till skillnad från exempelvis pilen, som tappar sin bark om den hamnar i spat för ofta, tål peddig hur många blötläggningar som helst. Dessutom bjuder det på riktigt långa trådlika band. En av utmaningarna vid korgflätning är annars att barkremsor eller kvistar ofta är korta. Man måste hela tiden planera för att avsluta och starta om. Så är det inte med peddig, som köps på rulle. Men samtidigt kallar hon det för ett dött material. Det tvingar en inte till samspel.
– Det gör som man vill. Lite grand som en tråd.

På hyllorna runtomkring står korgar av hassel. Ingrid Becker har hämtat materialet uppe i skogen och gjort spjälorna hemmavid. Bredvid står andra som flätats av sega, knöliga stänglar som hon plockat från palmer under besök på Teneriffa. Snart kan hon också räkna in bambu i samlingen. Till hösten åker hon på en tremånaders stipendievistelse till Japan för att lära sig grunderna
i bambuflätning. Det finns liksom inget stopp. Hon skakar stilla på huvudet och ser nöjd ut.
– Jag vill bara veta allt!

Malin Vessby är Hemslöjds chefredaktör och har flätat sitt livs första korg i sommar. Den blev skev, men hon är nöjd.
Sara Mac Key är fotograf. Hon fick nästan svindel av utsikten hemma hos Ingrid Becker i Stadsbygd. Särskilt framme vid de pilar som växte vid branten.