Forskning

På spaning efter det tyg som flytt

– Med hjälp av solven försöker jag förstå vävningens utveckling, säger vävforskaren Marie Ekstedt Bjersing. Hon har fördjupat sig i historien om varp, inslag, solv och skaft.

Text Liv Blomberg
Foto Fredrik Jalhed
23 augusti 2017

I ett av barnens rum står en handgjord, lite ranglig vävstol. Marie Ekstedt Bjersing har fått den av sin mamma som köpte den osedd via en annons. Den är inte speciellt stabil och många skulle nog tycka att den inte är mycket att ha. I modernare vävstolar går det att åstadkomma betydlig jämnare kvaliteter, nästan oavsett vem som sitter bakom bommen. Den här kräver ett visst handlag. Och just därför har den blivit ett viktigt redskap i Marie Ekstedt Bjersings vävforskning.
– Jag har velat ta reda på varför vi idag ibland har svårt att väva det som man kunde göra förut. Det är så lätt att säga att vi har en vävtradition som går hur långt som helst tillbaka i tiden, men tradition för mig betyder förändring, säger hon och fortsätter:
– Man har förändrat saker hela tiden. Och tittar man på dagens vävstol och jämför med vävstolarna på femton-, sexton- och sjuttonhundratalen då är det ganska många saker som skiljer sig åt. Bland annat antalet bommar, hur man trampar, hur varpen lutar och solven.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Och just solven, denna kanske något förbisedda detalj i vävstolen var det som fångade hennes intresse. Solven är de öglor som varpen löper igenom och som tillsammans med skaften – käpparna som bär solven – lyfter eller sänker trådarna i väven så att det bildas en öppning där inslaget kan petas in. Finns det verkligen något spännande att säga om dem?

Marie Ekstedt Bjersing håller upp ett solvskaft.
Fasta solv med ögon knutna av lingarn. »Just den här gamla solvtypen har jag bara sett i Dalarna och Hälsingland«, säger Marie Ekstedt Bjersing som fått sin forskning finansierad genom Agnes Geijers fond för Nordisk textilforskning.

Ja, och Marie Ekstedt Bjersing är inte blygsam:
– Med hjälp av solven försöker jag förstå vävningens utveckling, säger hon.

Idag använder de flesta polyestersolv. Varje solv består av två trådar som virkats ihop så att det bildas tre öglor, två stora och en mindre i mitten. Den tillverkas i långa längder som oftast klipps isär. Varptråden träs genom solvögat och under vävuppsättningen kan man flytta solv från ett skaft till ett annat. Före den syntetiska varianten användes handknutna bomullssolv. De består av en tråd knuten med tre råbandsknopar så att en ögla bildas i mitten. Samma funktion, bara ett annat material.

Men det som Marie Ekstedt Bjersing intresserat sig för är det som hon kallar fasta solv.

Hemma vid köksbordet i Göteborgslägenheten plockar hon fram ett skaft och visar.

Närbild på ett fast solv.
Fasta solv i bomullsgarn. De röda och svarta tygbitarna på skaftet ovanför visar indelningen i pasmor. Pasma är ett mått man använder för att ha koll på antalet solv.

De fasta solven består av två trådöglor som hänger i varandra som två länkar i en kedja. De ser ut som åttor och tittar man noga ser man att både de övre och undre öglorna är knutna runt en gemensam tråd, en ryggås.

Det är alltså en hel rad med solv som inte går att ta isär. Ska de flyttas, flyttas hela raden – i motsats till dagens solv som kan flyttas ett och ett hur man vill.
– Det innebär att när du sätter upp din väv måste du redan veta hur många solv du behöver innan du börjar solva. De sitter fast, därför kallar jag dem för fasta solv, förklarar Marie Ekstedt Bjersing.
– Tittar man på hur det ser ut i andra delar av världen så använder de ofta de fasta solven och jag blev nyfiken på hur vi har använt dem här i Sverige och om de har några fördelar som är värda att känna till.

Genom att studera litteratur från 1700- och 1800-talen och undersöka vävredskap i museernas samlingar har hon kommit fram till en sak som, delvis, talar till de fasta solvens fördel: De har inte några knutar. Det gör att de tar mindre plats vilket passar bra för den som ska göra en tät väv. I en uppsättning för ett tyg med förslagsvis 40 trådar per centimeter tar knutarna i exempelvis bomullssolv mycket plats på bredden.
– Det är intressant att man slutat med något och börjat med något annat. Eftersom jag jobbar med rekonstruktioner av textilier ville jag veta om de här solven är mer skonsamma eller om det är min handaskicklighet som är viktigast när jag väver med känsliga material, säger Marie Ekstedt Bjersing.
– Det kan jag inte svara på än. Men vi vet att de som var yrkesvävare och vävde linne- eller tagelvävar i slutet av 1800-talet, de höll kvar vid de här fasta solven väldigt länge. Både tagel och lin är material som inte är så elastiska och de fasta solven gör att det inte blir någon onödig nötning när man höjer och sänker varpen.

Att slitningen blir mindre beror på att trådarna nyps fast mellan öglorna i den fasta solven som inte har ett stort solvöga som moderna solv. Det går utmärkt att väva ändå, men man kan behöva flytta skaften för hand vid framdragningen.

Men är det inte ganska pilligt att få in varpen mellan de två hankarna?
–Nej, utbrister Marie entusiastiskt och tar varpen, trär den i den övre öglan och sedan i den undre och vips – som ett under – hamnar den i mitten, i solvögat.
– Inget pill. Det tar inte längre tid, så det argumentet faller, säger Marie Ekstedt Bjersing med ett nästan triumferande leende.

På bordet i köket ligger gamla vävskedar med lameller av trä eller vassrör. En vävsked fördelar varpens trådar jämt i vävstolen, den ser ut som en stor kam och sätts fast i vävstolens slagbom. Några av de gamla 1800-talsskedarna på bordet är lite skamfilade, men fullt fungerande. Marie har använt dem och prövat att väva med fasta solv. Det som hon förstått är att före 1800-talet hade man ett fåtal vävskedar hemma. För varje vävsked fanns ett skaft med exakt anpassat antal solv.

En samling gamla vävskedar.

Både vävsked och solv hade också pasma-indelningar. Det är en markering med jämna mellanrum för att man lätt ska veta hur många trådar vävskeden och skaften är anpassade för. Vävsked och skaft var alltså klara att användas för en viss typ av väv, där man redan på förhand visste hur många trådar väven skulle bestå av.

Den som låter en sådan ordning sjunka in får en bild av ett helt annat förhållningssätt till vävning än dagens.
– Idag väver vi ju olika saker hela tiden. En röllakansmatta, sedan bomullsgardiner eller en sjal på många skaft. Det är inte så många som yrkesväver längre. Så var det inte förr.

Under självhushållets tid värderades textilierna högt. I gamla bouppteckningar kan man se hur de mest värdefulla sakerna i ett hem står överst på inventarielistan. Och det är nästan alltid textilier, även trasiga sådana.

I Cyrus-vävstolen blev resultatet ungefär lika oavsett om det var jag eller studenten som vävde. Men i den gamla blev skillnaden stor.

Allt material spanns för hand, både varpen och inslaget och sedan kom själva vävningen som skulle göras utöver andra sysslor. Det var tidskrävande.
– Men hade du då dina vävskedar och skaft färdiga och anpassade för varandra så visste du hur mycket material du behövde. Du hade ett par givna kvaliteter som du vävde hemma. Sked och skaft förvarades tillsammans och du visste att den här är för vadmal, den här är för linnelärft, den här är för halvylle. Det är en typ av effektivisering som underlättade livet på den tiden, säger Marie Ekstedt Bjersing.

Det är under 1700-talet som de fasta solven börjar få konkurrens av de flyttbara. Sverige börjar försiktigt öppna sig mot omvärlden. Efter 1600-talets protektionistiska försök att framställa allt inom det egna landet – från textilier till redskap, vapen och mat – ökar handeln med omvärlden. Under andra delen av århundradet börjar fröet till globaliseringen att gro. Handelshinder lättas upp och i Europa etableras stora handelshus, i Göteborg bland annat Ostindiska kompaniet. På världshaven stävar segelfartyg fyllda med lyxvaror från Kina, Indien och andra mytomspunna platser. Och en av de mest importerade och efterfrågade produkterna är textilier.

Fina kvaliteter, som damast eller mönstrade linnetyger med silke i inslaget, letar sig upp till Sverige. Kanske är det därför som folk ute i stugorna börjar vilja väva andra typer av tyger än de dittills gjort. Och då blir det mer praktiskt att kunna flytta sina handknutna solv mellan skaften.

Det kan vara en förklaring till varför de fasta solven nästan fallit i glömska. Men det finns fler ingångar till förståelsen av gamla tiders textila kvaliteter.
– Solven var utgångspunkten och det var många som sa när jag började med det här att det är väl inte intressant. Det intressanta är ju resultatet, solven är ju bara ett redskap. Men vävredskap har alltid intresserat mig.

Och det är här den rangliga hemmabyggda vävstolen som står i yngsta dotterns rum kommer in i bilden. Med hjälp av den har Marie Ekstedt Bjersing utforskat vad mer det kan vara som påverkar ett tygs kvalitet.
– Många menar ju att de gamla vävstolarna är dåliga, instabila. Men det går att justera fram kvaliteten genom att känna sin vävstol, förklarar hon och berättar om ett experiment som hon gjorde på sin arbetsplats Sätergläntan, Institutet för slöjd och hantverk, där hon är vävlärare.

Där finns en riktigt gammal vävstol som kallas för Greven, lite högdraget knepig som den kan upplevas. Den kräver sitt handlag. När en student ville pröva den såg Marie sin chans till en jämförande studie.
– Vi satte upp en väv i en Ulla Cyrus-vävstol och använde alla de metoder som vi har idag: Vi varpade två varpflätor med fyra trådar och använde knapp för att skilja trådarna åt. Vi använde pådragningsknekt och ofta spröt vid pådragningen för att skilja varplagren åt. Vi hade syntetsolv, vävsked i metall och så vävde i vi i det.

Sedan satte Marie och studenten upp samma sak i Greven. De hade samma material, lika lång varp, samma antal trådar, men varpade en fläta och höll alla trådarna tillsammans vid varpningen, drog på varpen med lös spänning och bara ett lager med klackspröt, använde bomullssolv, en vävsked av trä och vävde sedan i det.
– Det intressanta var att i Cyrus-vävstolen blev resultatet ungefär lika oavsett om det var jag eller studenten som vävde. Men i den gamla blev skillnaden stor beroende på vem som vävde. Man kunde se att jag hade större erfarenhet, berättar Marie som naturligtvis blev tvungen att försöka förstå hur det kunde komma sig.

– Jag gillar att undervisa, jag gillar att förstå och hitta förklaringar till det vi håller på med och till varför det blir som det blir. I det här experimentet har vi haft samma garner och täthet men olika vävstolar och metoder – och det påverkar. Det blev ingången i den praktiska vävning som jag sedan ägnat mig åt, säger Marie Ekstedt Bjersing och visar meter på meter med vävprover som hon vävt hemma.

Jag vill testa om jag kan få olika resultat beroende på hur jag slår eller spänner varpen.

Hon har vävt tuskaft i lin med löst, hårdare och riktigt hårt spänd varp. Prövat ett löst tillslag, slagit två gånger, med öppet skäl och med stängt skäl. Trampat hårt, trampat mjukt. Höjt och sänkt varpen olika mycket.

I Johan Erik Ekemarks vävbok från 1820 hittade hon en beskrivning som sa att det var viktigt att de övre trådarna skulle vara lösa för att kunna få till en tät tuskaft. Något som går på tvärs med hur man rekommenderas att väva idag då det är viktigt att höja och sänka trådarna lika mycket för att få rätt spänning i väven. Moderna vävstolar är dessutom horisontella medan i äldre varianter är bommen ofta högre upp så att varpen lutar. Dessutom skulle man enligt Johan Erik Ekemark, väva långsamt.

Marie Ekstedt Bjersing trär varp i en vävstol.

Marie visar ett tunt, glest och ganska ostadigt linnetyg som möjligtvis skulle duga som skir sommargardin. Bredvid lägger hon ett fint, vitt skjorttyg. Stadigt, tätt, lent och svalt att ta på.
– Här har jag använt exakt samma varp, trådantal och inslag. Men det var när jag höjde upp sträckbommen bak och sänkte skaften mer än jag höjde dem så att de övre trådarna hängde och var sladdriga som jag fick fram den här täta kvaliteten, säger hon med glittrande ögon och fortsätter med eftertryck:
– Jag vill lyfta upp hantverkskunskapen. Jag vill testa om jag kan få olika resultat beroende på hur jag slår eller spänner varpen. Eller hur mycket jag låter väven luta. I dag vet vi inte detta. Vi skyller på garnet, på vävstolen. Men kanske kräver vårt material och våra redskap en annan hantering för att det ska bli som vi vill.

Så vad har hon då kommit fram till efter fem års forskning och experimenterande? Snart ska hon sätta sig och försöka sammanfatta resultaten. Det som började som ett väldigt smalt intresseområde, de till synes obetydliga solven, har visat sig vara ingången till bredd och variation. På andra sidan solvögat vidgar sig vävningens möjligheter.
– Ja, jag vill nyansera bilden. Det finns så många olika sätt att väva på. Jag har fått kunskap om hur många faktorer som går att ta hänsyn till och använda sig av för att uppnå det resultat som man vill åt.­

23 augusti 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy