För trasan i tiden

Monica Hallén är en textil mångsysslare de luxe, med bakgrund bland annat som föreståndare på Nordiska museets föremålsmagasin på Julita och huvudlärare i vävning på Sätergläntan, samt med flera böcker i bagaget. Hennes fjärde bok om trasmattor är precis på väg. Hon tittar sig omkring i sin trånga ateljé. Vid fönstret tronar vävstolen, en trotjänare med nylonsolv och kontramarsch som hängt med i dryga fyrtio år. »Jag kan inte leva utan den«, konstaterar hon i saklig ton. Papperspåsar fyllda med skurna trasor täcker golvet, pyramider av trasnystan balanserar på hyllorna och rullar av auktionsfyndade mattor står lutade mot väggarna.
– Jag samlar inte bara för samlandets skull. Det måste finnas något i varje matta som inspirerar mig. De flesta är från 1920–1940-talet. På femtiotalet blev allt så trôkigt. Då kom det in en massa pekpinnar från korrekthetens tempel – hushållningssällskapen och hemslöjdsföreningarna – och bestämde vad som var rätt och fel. Plötsligt skulle alla trasmattor vävas på trettiorörssked och oblekt bomullsmattvarp. Trôkigt!

I mattorna som Monica Hallén samlat kan man hitta en mängd olika grovlekar, färger och tvinningar bara i varpen. Och inslaget är också förvånande blandat. Det händer att hon dissekerar en matta. River upp några varv av ett brokigt parti och plattar till trasorna med strykjärnet för att se vad de har varit. Hon letar fram ett exempel. Ett nystan med knappt decimeterkorta trasor, sammanfogade med täta stygn i vad som verkar vara en slumpvis ordning. Färger och mönster kommer huller om buller. Först är det lite ylle, sedan ett blommigt klänningstyg, följt av något som liknar viskos, en bit av en gardin, lite mera ylle, en blus, ett blåtyg, något randigt hemvävt…
– Sådana här blandnystan ansågs varken fina eller hållbara av smakpolisen. Jag kallar dem för knasbollar och jag älskar dem. För tittar man noga så ser man att väverskorna visste precis hur de skulle hantera sitt material. Du hittar aldrig två yllebitar bredvid varandra. Aldrig två styva bitar av blåkläder. De är alltid omgivna av bomullstyger. På så vis går de in i väven utan att störa. Hade hon vävt ett parti helt i ull hade det kanske tovat sig och krympt i en tvätt. Och blåkläderna hade blivit för styva och tjocka.

Monica Hallén snurrar eftertänksamt sin knasboll i händerna.
– De gamla mattorna har lärt mig jättemycket. Förr såg man inte skickligheten som ligger i ett sånt här nystan. Men det har mer att berätta. Det säger mycket om tiderna att man var tvungen att ta tillvara så här små strimlor. Det finns ingen romantik i det – det handlade om nöd, säger hon.

Hur länge trasvävar funnits i Sverige är omöjligt att säga. Däremot vet man att de började som täcken snarare än mattor. Så länge textilier framställdes för hand var de dyrbara och inget man kunde unna sig att lägga på golvet och trampa på. Kläder och sängkläder var prio ett. Därefter kom dekorativa inredningstextilier som bara plockades fram till fest. Men från 1700-talets slut och framåt ökar långsamt användningen av golvmattor i förmögna svenska hem och enligt ett nummer av Stockholms modejournal från 1844 »anses mattor inte längre för en lyxartikel, utan som rent nödvändiga«. (Nödvändiga i den samhällsklass som läste modemagasin alltså.) Vid ungefär samma tid dyker också de första trasmattorna upp. Men tvärtemot vad många kanske tror var det på gods- och herrgårdsgolv snarare än i småtorp och dragiga lägenheter som allt började.

Enligt boken Den svenska trasmattan av Kerstin Ankert och Ingrid Frankow finns den äldsta kända användningen av ordet trasmattor i ett brev från en friherrinna skrivet 1814. Äldre uppgifter under andra benämningar finns också. Ord som trasa, lapp, klut och slarva var på den tiden mer eller mindre synonyma. Den berömda Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, skriver i sin dagbok 1808 att hon köpt en »lappmatta« att lägga på stora salsgolvet. Placeringen visar att mattorna på den tiden inte ansågs som mindre fina, trots att de var gjorda av restmaterial.

Under slutet av 1800-talet spred sig mattorna till andra samhällsklasser och andra rum i hemmen. Dock inte utan motstånd. Att täcka golven med mattor ansågs av somliga högfärdigt, slösaktigt och till och med syndigt. Men trots att de alltså är en relativt ny uppfinning står trasmattan stark som symbol för svenskhet och förknippas gärna med ord som folksjäl och tradition. Men Monica Hallén har gjort det till en sport att jaga trasmattor när hon reser världen över.
– De finns! Trasvävar har säkert förekommit världen över precis som lapptäcken, men de har nog förvunnit på många håll när de inte ansetts »fina«. Själv har jag hittat dem i både Kina och Turkiet. Däremot är det svårt att hitta en mångfald av stilar och tekniker som matchar den som finns här i Sverige och Finland, säger hon.

Hon berättar hur så kallade »boucherouites« uppstod i Marocko, när en viss fårstam slogs ut i mitten av 1900-talet. Behovet av mattor fanns kvar, men utan tillgång till ullgarn började befolkningen knyta av trasor.
– Som trasryor, fantastiska att se på, men herregud, vilket jobb, suckar hon.
– Där går nog gränsen för mitt tålamod. Att sitta och väva en hel matta, knut för knut…

Fyrtio mil därifrån i Ragunda kommun sätter sig Morteza Golestani i skräddarställning framför sin vävstol, byggd av spillvirke. Vi har berättat om den förut och om hur Morteza började arbeta som mattknytare i Pakistan i tioårsåldern. I höstas vävde han sin första matta sedan han kom till Sverige i slutet av 2015. Det tog tre månader.
– När den var klar kände jag mig mest trött. Jag insåg att det blev alldeles för dyrt att arbeta med svensk ull. Jag måste prova något nytt. Och plötsligt kom det till mig: Trasor.

Några vändor till Röda Korsets klädloppis senare var han igång. Byxor, tröjor, skjortor; ull, trikå, blandmaterial. Allt gick under saxen. Köket, som han delar med två andra asylsökande från Afghanistan, förvandlades till ett hav av trasor. Lägenhetskompisarna kunde inte längre lämna några kläder framme, ens för en stund. »Han klipper upp allt han får tag i«, knotar de glatt. Men Morteza Golestani bara skrattar åt anklagelsen. Hans vänner är alltför stolta över vad han åstadkommit för att vara missnöjda på allvar. Ullmattan i klassisk persisk stil blev utvald som en av vinnarna i en konsttävling för unga på landsbygden. Den ska ut på utställningsturné under sommaren. Två knutna trasmattor ligger hoprullade i trapphuset. Båda är redan sålda.
– I början var det lite svårt att vänja sig, berättar Morteza Golestani.
– Knutarna är desamma men det är lite svårare att skära av trasorna jämfört med garn. Och det är många olika kvaliteter och tjocklekar att hålla koll på. Men materialet är billigt och går att få tag på överallt. Det är det som är det bästa. Att jag kan ta någonting som är nästan gratis och skapa något värdefullt. Om de som knyter äkta mattor fick reda på att jag gör någonting av ingenting skulle de nog slå ihjäl mig!

I den strikt hierarkiska mattbranschen är det otänkbart för en knytare att själv skapa mönster. Man följer den design som uppköparen beställt och därmed punkt. Men med den nyvunna friheten av ett billigt material har Morteza fått modet att experimentera. Hans första trasmatta täcks av cirklar och rutor, inramade av en snirklig bård. Den andra är täckt av rader med färgsprakande majblommor med en fyrklöver av hjärtan i mitten. Knutraderna ligger tätt, tätt packade med inslag av mattvarp emellan och luggen är kort och jämn som gräsmattan på en fotbollsplan.
– Eftersom jag inte har så mycket material av varje sort så måste jag byta färger hela tiden. Det är det som styr utseendet, säger han.

I vävstolen sitter hans tredje trasmatta. Det återstår bara ett par dagars arbete innan den är klar att klippas ned. Den är som en provkarta över olika mönster och motiv: slingrande blomrankor, kelimaktiga zickzackmönster och mitt i alltihop: en stiliserad hjort som han hämtat från Överhogdalsbonaden.

Ett timmertåg skramlar förbi utanför knuten. Plastpåsarna prasslar när Morteza Golestani fiskar upp trasnystan och väljer färg. Han har inrett en liten verkstad åt sig bakom ett draperi i trapphuset. Tidigare höll han till i sitt rum, men för att inte störa den syriska barnfamilj som bor på våningen under har han flyttat ut hit. Här kan han väva till sent på kvällen utan att någon störs av dunsarna när han packar inslaget med en tung metallkam.
– Problemet är att det blir väldigt mycket damm när jag skär av trasorna efter varje knut. När jag sitter länge blir jag täppt i näsan och får ont i halsen. Och utomhus skulle jag bli tokig av myggen!

En doft av spiskummin letar sig in från köket. Ett långkok puttrar på spisen. I fönstret växer gurka, tomater och chili. Morteza Golestani berättar att han blivit kallad på intervju på Migrationsverket. Efter ett och ett halvt år i Sverige hoppas han snart få besked om han kommer att få stanna här eller inte. Afghanistan går inte att leva i, säger han. Där finns ingen trygghet, ingen säkerhet. Drömmen vore att få ett personnummer, börja plugga svenska och söka jobb. Allra helst fortsätta med mattorna.
– Att arbeta som mattknytare är tungt, särskilt för huvudet. Man måste vara 100 procent koncentrerad hela tiden. För egen del kan jag säga att det förstörde min barndom. Men för en vuxen är det ett bra jobb. Och det har blivit mycket roligare nu när jag gör mina egna mönster och får så mycket uppskattning. Det gör mig både hoppfull och glad.

Tillbaka i Falun rullar Monica Hallén ut en gammal matta med rosengång och smårutigt mönster på ateljégolvet. Den har stått som inspiration för två mattor i hennes nya bok.
– Jag funderade på vad det är som gör den här rutningen så vacker. Och nu ska jag avslöja en sak: det är jättetät varp! 60 trådar per decimeter. Det ser man ofta i de gamla mattorna och det blir faktiskt mycket bättre än den glesa varp som oftast rekommenderas idag, säger hon och plockar fram sin egen tolkning av mönstret: En rutig matta som vid första anblicken ser svartvit ut. Men vid en närmare titt är de mörka partierna fulla av färg. Dovt rött, grönt och blått. Och de ljusa partierna är i själva verket beigea, gula och rosa med spår av småmönstrade trasor här och där.
– Vi är så ängsliga idag och vill att allt ska se likadant ut. Men det går bra att blanda!

Precis som Morteza Golestani provar hon sig fram i vävstolen och låter tillgången på trasor styra färgvalen i ganska hög grad. Det går alltid att hitta något som passar in eller bryter av på rätt sätt. Men framtidens trasvävare kommer ha det lite tuffare, spår hon.
– Det är mycket svarta kläder nu, och jeans i mängder. De där färgglada sommarklänningarna, förklädena och pyjamasarna ser man sällan till.

Hon berättar att hon funderat på att göra något av sina egna avlagda kläder någon gång.
– På något sätt blir det ju som ett självporträtt. Men min garderob är väldigt svartvit så det skulle nog inte bli särskilt kul.

En som testat just den idén är performancekonstnären Linnéa Sjöberg. För några år sedan genomförde hon ett verk där hon månadsvis levde som en rik affärskvinna klädd i dyra märkeskläder. Vid projektets slut ville Linnéa Sjöberg göra upp med sin karaktär. Bryta ned henne i sina beståndsdelar, vända ut och in och syna henne i sömmarna. Att klippa hennes kläder i strimlor och sedan sätta ihop dem igen i vävstolen blev naturligt, trots att Linnéa Sjöberg aldrig vävt förut. Resultatet – nio vävar, lika långa som hon själv och lika breda som hennes axelbredd – blev en bild av affärskvinnans sobra stil i blått, svart och vitt.

Sedan dess har vävningen blivit ett av de verktyg Linnéa Sjöberg använder i sitt konstnärskap. I höstas tömde hon sitt barndomshem på allt mörkt material hon kunde hitta, och vävde en fjorton meter lång trasmatta i tuskaft på svart bomullsvarp och med inslag hämtat från fyra generationer av sin släkt. Verket fick titeln Four generations of darkness, berättar hon på telefon från sin studio i Berlin.
– I business woman-vävarna var det förstörandet av ekonomiskt värde som jag gick igång på, i och med att jag klippte sönder Pradaskor och Hermès-scarves. I nästa matta handlade det mer om affektionsvärde. Det var mycket jobbigare! En del plagg kunde jag helt enkelt inte göra trasor av. Det visar bara hur vi håller fast vid saker som vi projicerar minnen och känslor på, säger hon.

Linnéa Sjöberg förde loggbok under arbetet och skrev ned tankar och minnesbilder som kom tillbaka när hon återsåg plagg som legat undangömda.
– Det var känslomässigt. Jag tänkte väldigt mycket på min mormor. Hon vävde trasmattor för en extra slant. När jag var liten kunde min mamma peka på mattorna och visa rester av gamla favoritplagg från sin barndom. Jag tyckte alltid att det var så himla fint. Att de fanns där inkapslade som sediment i jorden. Frusna spår av tid.

Just det nostalgiska och känslomässiga i trasmattan är däremot inget som lockar Monica Hallén. Hon vill hellre prata om tekniker och kunskap.
– Min kärlek till trasmattan bottnar i en fascination över hur intelligent kvinnor använt väldigt begränsade resurser. Jag tycker att vi köper och slarvar med vårt material för mycket idag, säger hon och plockar upp det beigea strumpnystanet igen.
– Just nylon- och konstsilkestrumpor hittar man ofta i gamla glesripsar, alltså mattor som är vävda på ett sånt sätt att varpen skyddar inslaget. Det gör att det går bra att använda ömtåligare tyger där, förklarar hon.
– Och så tror folk att en trasmatta bara är en trasmatta. Ingenting kunde vara mer fel!