Hotet från hyacinten

Ett ogräs håller på att ta över Victoriasjön. Det stjäl syret och förstör fisket. Men myntet har också en vackrare sida. Vattenhyacintens stjälkar går att väva och fläta.

Text Karin Fingal
Foto Linn Bergbrant
31 maj 2017

I solens första morgonstrålar sätter några kenyanska fiskare segel. Den bleka väven hänger nästan slak från masterna. Båtarna stävar ut mot horisonten på Lolwe, som sjön heter på luo, det lokala språket. Det betyder vidsträckt och oändlig. I strandkanten står några kvinnor och tvättar kläder och fyller dunkar med dricksvatten. Vadarfåglar spatserar i vattenbrynet. Solen stiger snabbt på himlen. Morgonsvalkan ger vika för det som ska bli ännu en het dag. Allt är som vanligt, som det sett ut länge, länge.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Samtidigt är något annorlunda.

Vattenhyacinter täcker vattenytan i ett tjockt täcke. det står vita fåglar bland växterna.
Vattenhyacinten breder ut sig ohämmat i Victoriasjön. Malariamyggor frodas samtidigt som fisket försämras och ormar och krokodiler kan gömma  sig i grönskan.

Sedan några år täcks allt mer av sjöns yta av vattenhyacinten. Det är en växt som egentligen hör hemma i Sydamerika men som hamnade här på 1980-talet, för att någon tyckte att den var dekorativ som trädgårdsväxt. Utan några naturliga fiender har den spridit sig ohämmat, och den växer så snabbt att den dubblerar sin storlek på bara några dagar. Den tropiska liljeväxten flyter på vattnet och bildar öar som förflyttas av vinden till olika delar av sjön. Kvadratkilometer efter kvadratkilometer av viken in mot Kenyas andra största stad, Kisumu, är igenkorkad.

I vår båt sitter Tom Mboya Adera. Han har tillbringat sina senaste 30 år på Victoriasjön, med både turister och forskare. För tillfället kan han inte använda den båt han brukar, den är instängd av vattenhyacinter som blockerar hamnen. Att fisket blivit sämre och malariamyggorna frodas är inte de enda problem som vattenhyacinten för med sig. Tom pekar mot kvinnorna vid sjöns kant.
– Titta på dem. Förut hade de stått i klart vatten och tvättat sina kläder, och det hade varit ofarligt. Men med vattenhyacinten har det blivit farligt. Den kan gömma krokodiler och ormar, säger han.

isaac Otiaya med två av sina korgar.
Isaac Otiaya

Tom lutar sig ut över relingen, grabbar tag i en vattenhyacintplanta och lyfter upp den. Det droppar om plantans rötter och gnisslar om de kraftiga stjälkarna. Alla försök att få bort växten har misslyckats. Kemikalier, manuell bortrensning, inplanterade insekter – inget har hjälpt. Det sista alternativet är att acceptera den – och börja använda den istället.

Inne vid land, på en jordig innergård i Kisumu, står Isaac Otiaya vid en bänk. Vant slår han små spikar i en kvadratisk träram. Det är första steget i att göra en korg av vattenhyacint. Han ler när han får frågan om hur många han gjort.
– Jag har gjort flera hundra i alla fall. Jag kan göra fyra korgar i den här storleken per dag, säger han.

På bänken står en balja vatten. I den ligger ett par repbuntar, tvinnade av vattenhyacintens stjälkar. När Isaac byggt klar träramen tar han upp en av buntarna, som mjukats upp av vattnet. Han lossar repänden och börjar sitt arbete.

Isaac är knuten till »Zingira community craft«, som producerar en rad olika produkter av lokala material. Deras företagsidé är att utbilda människor till hantverkare för att ge dem en väg ut ur fattigdom. Medlemmarna är specialiserade på olika hantverk, och kan rycka in och producera när det kommer en beställning. Chefen berättar att Isaac är Zingiras absolut bäste hantverkare. Ingen gör vattenhyacintkorgarna lika snabbt.

Med ena tummen håller han fast repändan mot träramen. Sedan låter han repet gå upp till kanten, runt en spik, och ner igen. Därefter under botten på träramen och upp till motsatt sida där repet återigen går runt en spik. Just den här korgvarianten är snarare vävd än flätad. Han håller repet lagom fast, men inte för spänt, för då går det inte att skjuta in det korsande inslaget sedan. Han fortsätter vant och säger inte så mycket. Berättar att den roligaste delen är just vävningen, och att det svåraste är finishen, kanten högst upp som måste bli snygg. Isaac vänder på ramen och synar de två sidor som nu är täckta av ett lager rep.
– När jag gjort den här delen lägger jag alltid repet dubbelt, säger han.

Nu går det snabbare. De dubbla repen går runt två spikar i taget och i botten av korgen börjar Isaac Otiaya att väva mellan korsande rep. Efter varje varv rättar han till resultatet så att det ska bli jämnt och snyggt.

Han har inte alltid varit hantverkare. För tio år sedan försörjde han sig, precis som de allra flesta i byarna kring sjön, som fiskare.
– Men jag slutade med det. Det var svårt, fisken försvann ur sjön, säger han.

Under åren som gått har han lärt sig att väva och fläta vattenhyacinten till väskor, hattar och till och med möbler. Idag finns vattenhyacintprodukter att köpa nästan överallt i Kisumu, och även i Kenyas huvudstad Nairobi. Allt från korgar, till örhängen, soffbord och karottunderlägg. Den förhatliga växten har blivit ett gratismaterial
i överflöd, för alla kring sjön.

Just det har intresserat Helena Hansson, doktorand vid Högskolan för design och konsthantverk, HDK, i Göteborg. Hennes forskning kretsar kring något som kan kallas frugal innovation. Det handlar om hur man kan skapa försörjningsmöjligheter trots knappa resurser. Och hur man ser till att det som skapas kommer många till del.

Hatt med rund kulle flätad av vattenhyacint

När hon besökte Kisumu under en studieresa 2011 upplevde hon de problem som vattenhyacinten ställde till för befolkningen. Samtidigt kom hon i kontakt med Evance Odhiambo, Zingiras grundare, och upptäckte att människor på plats redan uppfunnit olika sätt att använda växten på. Det som saknades var strukturer för att stötta dem, utbildning, och större försäljningsaktörer. Helena började arbeta med frågan. Hon gick in i ett forskningsprojekt tillsammans med SIDA och organisationen Mistra Urban Futures, som verkar för hållbar stadsutveckling.

Hur kan design stödja en hållbar utveckling ut ur fattigdom? Zingiras vattenhyacintkorg blev utgångspunkten för att undersöka det och hon kopplade samman företaget, hjälporganisationen Diakonia och svenska Afroart.
– Vårt sätt att samarbeta var just genom korgen. Vi använde Diakonias biståndsprojekt för att hålla entreprenörskola kring korgen och tillverkningen. Sedan pratade Afroart om hur man kan ta sig ut på den globala marknaden.

Det viktiga var att det inte bara handlade om bistånd – eller bara om att öka försäljningen. Tack vare samarbetet utbildades många personer till hantverkare, något de har nytta av resten av livet. Många korgar levererades till Sverige och många nya nätverk skapades. Men i dem står inte längre den lilla fyrkantiga korgen av vattenhyacint i centrum.
– Korgen var ett medel för förändring. Nu vill vi se vad den och vattenhyacinten har lett fram till i fråga om samarbete, säger Helena Hansson.

Strax utanför Kisumu tar landsbygden vid. Det är en abrupt skillnad. Från den breda asfaltsvägen och köpcentrumen, till åkrar och grusväg. Det dyker upp marknader i korsningarna och gårdar vid vägkanten. Snart svänger vi av även från grusvägen och in på en ojämn och skumpig jordväg.

Kvinnor i byn Kadianga sitter tillsammans och tvinnar rep.

Vi är i området Nyakach vid Victoriasjön. Eftersom vattenhyacinten flyttas med vindarna kan den vara helt borta under lång tid, för att sedan blockera en strandlinje i flera månader. Men i Nyakach gör en stor bukt att vattenhyacinten samlas där året runt. Det är både en förbannelse och en välsignelse. Merparten av de saker som tillverkas av vattenhyacint i Kenya, görs av rep som tvinnats av någon i Nyakach.

I den lilla byn Kadianga är gräset alldeles plant mellan de gråbruna husen. Det är eftermiddag och några av barnen i byn sparkar boll. Hönor pickar vid husväggarna och vinden som kommer dragande från sjön blåser ner de gula blommorna från träden.

Här arbetar en av alla reptvinnargrupper som Zingira utbildat och jobbar med i Nyakach. De kallar sig Saint Julia, efter den tongivande kvinnan i byn, Julia Osano. Henne som alla kallar »Mama Julia«.

Var och en av kvinnorna har en plastpåse vid sina fötter och tar vant upp stjälk efter stjälk av vattenhyacint. Från en balja stänker de på lite vatten för att mjuka upp fibrerna. De arbetar snabbt. Tvinnar ena stjälken tre gånger, snor den runt den andra. Tre snurr, sno, tre snurr, sno. Handen går mekaniskt ned till plastpåsen för att hämta en ny stjälk.

En av kvinnorna, Pamela Ouma, säger att det gynnar hela byn att de kan dryga ut inkomsterna från fisket. Hon berättar att det svåraste med att göra repen är skördandet.
– Det är farligt, det finns ormar och insekter som kan bita oss och ge sjukdomar.

Julia Osano stående framför en husvägg med flera repbuntar i famnen.
Julia Osano

Tillsammans går vi den röda grusvägen ner mot sjön. I ena änden av bukten sträcker sig en lång landtunga ut. En grön flytande udde, ett helt land av vattenhyacint. En av gruppens män är med och han lyfter upp en planta ur sjön. Visar hur de skär av rötterna och bladen och bara använder stjälkarna. Hur de först tvättar dem i sjövattnet, och därefter delar dem i långa remsor. Det blir mellan fyra och åtta remsor på varje stjälk, beroende på hur tjockt rep de ska fläta.

Därefter ska alla remsor spridas ut, en och en, på ett torrt ställe för att torka i solen. Det är ett evighetsjobb, berättar kvinnorna. Sedan måste de samla in stjälkarna igen, behandla dem med salt och lägga dem i press under en bricka som är nedtyngd av stenar. Senare ska de torka ännu en gång, men nu i skuggan. Först därefter är stjälkarna
färdiga att använda.

Det drar in regnmoln över bergen kring sjön. Kanske blir det regn, många hoppas på det efter den långa torkan. Människorna här är ovana odlare, de har alltid levt på fisket. Men på senare tid har många fått tänka om. Det dammar om jorden när vi vandrar tillbaka längs vägen och in i Kadianga igen. Under trädens skugga sitter kvinnorna fortfarande och tvinnar rep. Det krävs runt 50 kilo vattenhyacintstjälkar för att åstadkomma en repbunt av den största varianten. Och för en korg i den storlek som Isaac Otiaya sitter och gör inne i Kisumu, går det åt sex buntar rep.

Två buntar med vattenhyacintrep.

Han håller på att bli färdig med botten nu och vänder upp ramen. Håller fast repet under ena tummen och fortsätter att väva sidorna, runt, runt träramen. När han kommer upp till kanten måste han använda en metallnål, det blir för trångt vid ramen för fingrarna. Till slut tar han ett tunnare vattenhyacintsnöre och en virknål för att göra det sista. Det är viktigt att det blir en snygg avslutning, säger han.
– Vet du vad jag tycker? Jo, att det är dubbelt. Vattenhyacinten är dålig eftersom fisket försvinner. Samtidigt ger den mig mitt dagliga bröd.

Och än så länge ser det ut som om växten blir kvar eftersom det krävs stora resurser för att få bort den, som samlade och systematiska aktioner, dyra maskiner och ett system för hur den ska tas om hand på land. Hittills har Kenya inte lyckats med det. Att hantverkarna kring sjön skördar, torkar, tvinnar och väver hotar bara växten på marginalen.

Istället fortsätter vattenhyacinten att breda ut sig.

31 maj 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy