»Jag har funnit min hare«

Keramikkonstnären Margit Brundin gör harar av lera. Med åren har de blivit allt större och fått mer och mer mänskliga drag. Här förklarar hon varför.

Text Liv Blomberg
Foto Pål Sommelius
11 oktober 2017

Margit Brundin, keramiker med ateljé i Malmö, varför gör du enbart djur?
– Djur har alltid betytt mycket för mig och när jag började med mina skulpturer upptäckte jag att vi människor verkar ha lättare att fantisera och dyka in i en berättelse kring ett djur än en människofigur.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Och sedan en tid tillbaka gör du bara harar?
– Ja, jag har funnit min hare! Den har blivit personen, min berättare. Jag ger den mänskliga drag och sätter den i positioner som inte är naturliga för en hare. Mina harar balanserar mellan djur och människa. Ögonen är centrerade till exempel, de sitter inte på sidorna om huvudet som på levande harar. Jag applicerar mycket mänsklighet på dem och tar på så vis ifrån dem en del av det djuriska och vilda.

margit Brundin sitter lutad mot ett träd omgiven av sina harar.

Hur gör du?
– De stora figurerna ringlar jag fram med traditionell krukmakarteknik. Jag gör långa smala lerkorvar, lägger dem ovanpå varandra och arbetar ihop dem. Skulpturens väggar byggs nerifrån och upp. Det gäller att känna sin vägg. Den måste bli jämntjock, annars torkar leran olika snabbt vilket skapar spänning och irritation i materialet. Det syns kanske inte men det märks sen när den bränns. Sprickor uppstår lätt.

Tidigare skulpterade jag djuren i massiv lera, delade, gröpte ur och satte ihop igen. Men nu har hararna blivit så stora, den största är 1, 50 meter hög och då är det för tungt att jobba så. När formen är klar målar jag den med engobe. Det är flytande lera som jag färgsatt med olika oxider, som koppar, järn, mangan eller kobolt. Ibland använder jag färdigblandat pigment, så kallad färgkropp.
– Sedan kommer pälsen. Den gör jag genom att stämpla som det kallas på keramikerspråk. Jag använder gummisken, ett verktyg som påminner lite om en slickepotts mjuka blad. Det trycker jag i leran så att det bildas skåror som ser ut som hårstrån. Med skenet kan jag böja stråna och skapa virvlar. Det är väldigt finstilt och jag jobbar en centimeter i taget.

Och så råglaserar jag vissa delar. Många frågar exempelvis om ögonen, om de är av glas. Det är de inte, de är också av keramik, men glaserade med transparent glasyr.

Är haren klar sedan?
– Nej! Efter att den torkat ska den brännas men jag har ingen egen ugn utan bygger, målar och pälsar hela skulpturen i min ateljé. Jag är tvungen att dela upp den i mindre bitar som jag kånkar ut i bilen och kör i väg till en brännugn. Efter bränningen sätter jag ihop den igen. Det blir en del efterarbete eftersom leran krymper tio procent när den bränns, så det är inte säkert att bitarna passar ihop efteråt. Då jobbar jag med epoxylim, spackel, foglim och vinkelslip och fixar till ojämnheter. Sist målar jag med med akryl- eller oljebaserade färger som jag blandar med träspackel för att få färgen matt och mer lerliknande. Det hela avslutas med mattlack eller linolja för att göra ytan beständig.

Varför jobbar du just i lera?
– Leran är min passion! Den är både tillfredställande och irriterande att arbeta med. Så plastisk och direkt. Du kan ta bort och lägga till och trycker du dit en tumme, ja då blir det ett hål. Det är väldigt sporrande att sätta klorna i leran och försöka förmedla ett uttryck och samtidigt klara materialets begränsningar.

Och varför harar?
– Det jag gillar med haren är att den är ett litet, gulligt och naivt djur. När jag får blåsa upp den i stor skala tillsätter jag ett allvar. Och öronen är underbara. Bara genom att vrida på öronen lite, så blir haren vaksam, ledsen eller återhållsam.
– Många av hararna har en tår i ögonvrån. Det kan man ju fundera kring. Jag tänker att det har att göra med att vi alla bär på någonting; en sorg eller något som fattas oss. ­

11 oktober 2017

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

För dig som älskar att sticka

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!