Lerans skönhet och sorg

Ambia Kathu trycker fast sin lerklump högst upp på den halvfärdiga väggen. Grannen Johora Begum förbereder nästa.
– Vi är släkt, det är min brors fru. Det är därför jag hjälper till, säger hon medan fingrarna bearbetar jorden.

På Moheshkhali är husbyggande en del av det oavlönade hushållsarbetet.
– Det är normalt vi kvinnor som bygger hus, säger Ambia Kathu. Männen är ute och tjänar pengar men vi stannar hemma så då blir det vår uppgift.

Leran läggs i lager på lager, väggen växer vartefter. En träpinne byggs in i väggen på det nya kökets långsida för att fixera taket. Ambia Kathu jämnar allteftersom till ytan med flåhackan. Lägger på mer lera där det behövs, trycker ut den med svepande handrörelser och jämnar till igen. Hackan är det enda redskap som används. Ögonmått, händer och erfarenhet styr ensamma att väggen blir rät.
– Vi vet hur våra förfäder gjorde och vi har varit här sedan dess. Jag växte upp i ett sådant här hus och vet hur man bygger, säger Ambia Kathu.

På bengali kallas den typ av lerhus som Ambia Kathu bor i för »kutcha«. Det är en boendeform hon delar med merparten av de drygt 200 000 invånarna på Moheshkhali och enligt den senaste undersökningen från Bangladeshs statistikmyndighet med en knapp sjättedel av befolkningen – 27 miljoner människor – i resten av landet.
Men antalet kutchabor har minskat de senaste åren, precis som andelen boende i halm- och bambuhyddor. De som haft turen att gynnas av den ekonomiska utvecklingen har skaffat sig hus av betong eller tegel. Men den boendeform som ökat mest när naturmaterialen fallit ur favör – och särskilt bland landets fattiga – är plåtskjul i storstädernas utkanter.

Historiskt har människans bostadsbyggande styrts av tillgången på råmaterial och de krav omgivningen ställt. Moheshkhalis terräng är höglänt och i marken finns mängder av laterit, en järnrik jordart som är formbar i fuktigt tillstånd men hårdnar när den torkas av luft och sol. Det har gjort lerhus till ett logiskt val här. Men bostäder är också ett uttryck för status. I samband med att priset på industritillverkade byggnadsmaterial störtdök under förra seklet kom många naturmaterial att förknippas med fattigdom. Om tegelhus symboliserade socialt avancemang och framåtskridande så signalerade lerhus motsatsen: där bodde de som inte haft råd att ta steget in i den ljusnande framtiden, som inte lyckats lösa biljett på tillväxtens skenande expresståg.

Förklaringen till lerans revansch är den klimatkris som i Väst ofta beskrivs
som annalkande men som i Bangladesh redan är verklighet.

Men under det senaste decenniet har någonting hänt. Plötsligt ritar prestigearkitekter lerhus åt välbeställda kunder världen över, och i Sydasien och Afrika söder om Sahara pågår flera projekt där modern ingenjörsteknik kombineras med traditionella metoder och material.

Förklaringen till lerans revansch är den klimatkris som i Väst ofta beskrivs som annalkande men som i Bangladesh redan är verklighet. Landet räknas som världens allra mest sårbara för stigande temperaturer. Redan i dag är 70 procent av invånarna i huvudstaden Dhakas jättelika slumområden klimatflyktingar. Och inom 20 år kommer ytterligare miljoner tvingas att fly undan stigande havsnivåer.

Byggsektorn står för en femtedel av de globala koldioxidutsläppen. Att bygga i lera är däremot nästan helt klimatneutralt. Utvinningen sker ofta för hand och de enda utsläppen äger rum under transporten. Som jämförelse är tegelindustrin en av Bangladeshs största miljöbovar och producerar årligen tre miljoner ton koldioxid. Men på Moheshkhali drömmer de flesta ändå om tegel. För även om lerhusen är hållbara så håller de inte så bra.
– Om jag kunde skulle jag riva det här huset och satsa på tegel, säger Ambia Kathu. Tegel är permanent, det här huset behöver jag renovera hela tiden. Men jag har inte råd. Att bygga nytt i tegel skulle kosta minst 50 000 kronor.

Vid arbetsdagens början reste sig tillbyggnadens väggar en dryg meter höga. Några timmar senare har de vuxit med en halvmeter.
– Tekniken är att bygga en – två fot och sedan vänta fem dagar. När leran har hårdnat är det dags att lägga på ett nytt lager, säger Ambia Kathu.

Att bygga i lera går fort. Det som kräver mest tid är inte det faktiska arbetet utan väntan på att solen och luften ska göra sitt.
– Hela huset tog mig ett halvår. Det gick snabbt för jag byggde allting samtidigt istället för att bygga ett rum i taget. Det var två år sedan. Under tiden sov vi i en koja som vi byggt här på gården.

Köket inräknat har Ambia Kathus hus fyra rum. Hon och maken sover i ett, dottern i ett annat och de två sönerna i ett tredje medan gårdsplanen fungerar som vardagsrum. Inomhusklimatet är behagligt svalt. Lerväggarna andas och har goda temperaturreglerande egenskaper. Sängar och arbetsytor är byggda direkt i lera, med mjukt rundade hörn. Innanför huvudingången är en trekantig spegel infäst direkt i lerväggen.

Fönstren är få och har galler av kvistar. Lera har låg hållfasthet så för att kompensera byggs halvmetertjocka väggar och antalet öppningar som försvagar strukturen minimeras. På många håll blandas halm eller liknande i leran men på Moheshkhali ger jordkvaliteten tillräcklig bärkraft även utan förstärkning.

Barnen har vuxit upp och flyttat ut ur lerhuset som överlevt både tropiska stormar, befrielsekriget och maken.

Men att bära sin egen tyngd är en sak, att stå emot yttre påfrestningar en annan. Johora Begum kastar stora kokor av lera mot de nya väggarnas bas. »Klofs« låter det när de landar.
– Om man inte gör så kan väggen rasa om det blir jordbävning, säger hon.

Runt hela huset löper en kraftig sockel som försvar mot såväl detta seismiska hot som mot de cykloner som blivit allt vanligare i takt med att temperaturen stigit.

Moheshkhali omges av ett mangroveträsk som skyddar det kustnära jordbruket från höga salthalter och befolkningen från översvämningar. Men de häftiga regnen under monsunsäsongen är svårare att freda sig mot.

Att putsa väggarna är det sista momentet i att bygga ett lerhus. Det görs som regel många månader efter att dess invånare flyttat in, när väggarna torkat så pass mycket att eventuella sprickor hunnit uppdagas och kan fyllas igen. Putsen, också den lerbaserad, ska även skydda mot regn. Det är en ojämn kamp mot elementen.
– Vatten läcker från plåttaket, säger Siras Khatun och sträcker ett knotigt finger uppåt. När det inte regnar så mycket är huset starkt men om regnet nuddar fasaden blir det svagt.

I dag ska fasaden lagas sedan ett stycke fallit av. Siras Khatun slänger en skål vatten över väggen och greppar en knytnävsstor lerklump. Pressar ut den med handflatan och jämnar till med cirkelrörelser tills hålet är fyllt.
– Jag måste reparera varannan eller var tredje månad, säger hon.

Hennes hus är ett av byns äldsta.
– Jag och min make byggde det för länge sedan, när vi var nygifta. Jag var 12–13 år då, eller 14.

Ett drygt halvsekel har förflutit sedan dess. Barnen har vuxit upp och flyttat ut ur lerhuset som överlevt både tropiska stormar, befrielsekriget och maken. Nu växer en ny generation på Moheshkhali upp i lerhus. Då och då hörs en duns när en mango faller från ett träd och landar på den mjuka jorden, följt av trampet av fötter när byns barn
tävlar om att nå den först.

Ivar Andersen är författare och journalist, knuten till tidningen Byggnadsarbetaren. Hans intressen inkluderar hantverk, hiphop och gör det självkultur.
Jonas Gratzer är bildjournalist och bevakar Asiens södra och östra delar från Bangkok.