Så gjorde jag

»Det gick inte att hålla det borta från ateljén«

Sverige får återkommande internationell kritik för villkoren på våra häkten. Anna Olsson är psykolog och textilkonstnär. I fem år arbetade hon på häktet i Göteborg. Efteråt vävde hon vad hon upplevt.

Text Liv Blomberg
Foto Fredrik Jalhed
23 augusti 2017

»Alla mina bilder har ett samhällsengagemang som utgångspunkt och uppkommer ur min vardag. Jag jobbade som psykolog på häktet i Göteborg i fem år. Det är ett säkerhetshäkte och de som sitter där har restriktioner. De hålls isolerade. Där finns barn, femtonåringar, som inte träffat sin mamma på veckor, ibland månader. FN och Europarådet likställer det med tortyr och Sverige har fått ofantligt mycket kritik för det. Min uppgift på häktet var att förhindra självmord och erbjuda stöd genom samtal.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Arbetet som psykolog är mitt brödjobb. Resten av tiden är jag textilkonstnär. Det dyker upp bilder i huvudet hela tiden. Från början hade jag inte tänkt väva något utifrån mötet med mina patienter av hänsyn till deras integritet. Men häktet är en otroligt speciell plats.

För att överhuvudtaget komma in på jobbet var jag tvungen att varje morgon gå igenom en säkerhetskontroll – som när man ska flyga. Man får inte ha någon metall på
sig. Bara att hitta en bh som gick igenom metalldetektorn var ett bekymmer.

Det råder extremt hög säkerhet och man rör sig inte fritt därinne. Även jag som anställd måste trycka på en knapp och be någon komma och följa mig om jag ska förflytta mig någonstans.

Och så är det kameraövervakat. Hela tiden. Man kan tycka att det är väl inte så farligt, jag har ju inget att dölja. Men det gör något med en som man inte riktigt förstår. Det kryper in under huden och påverkar en på ett väldigt obehagligt sätt. Övervakningen och de ständiga säkerhetskontrollerna gör att alla man möter där inne framstår som ett hot och inte en tillgång. Även kollegerna.

Till slut var hela jag helt upptagen av det här. Miljön uppslukade mig totalt och det gick inte att hålla det borta från ateljén.

En vävstol står till vänster i bild, på väggen bakom hänger en väv med ett handfat där det finns tvål, tandkräm och flera tandborstar och en med en toalettstol med flera rullar toalettpapper.
Ateljén i Göteborg. Bakom vävstolen bilder ur serien »Före katastrofen«, om vardagliga föremål och deras betydelse för människor på flykt.

Efter tre år började jag väva. Det kändes helt okej och inte som att jag exploaterade någon. Jag mötte ju väldigt många och det blev otroligt starka möten. Som psykolog är jag van att prata om allvarliga saker men här fanns det liksom ingen startsträcka utan allt var direkt som på liv och död.

Men bilderna är en konstnärlig gestaltning och det går inte att härleda en bild till en viss person. Hudfärgen på personerna är exempelvis inte dokumentär, alla som jag mött där har inte mörk hud. Jag har valt brunt för att det är finast. Nästan alla som jag vävt har också blå ögon, eftersom det är snyggt mot brunt.

Att jag använder mycket grönt beror dels på att jag gillar färgen, dels på att alla häktade bär gröna kläder.

Alla mina vävar har sitt ursprung i en mening, i något som någon sagt i samtal med mig. I en mening som etsat sig fast. Den blir till en bild som jag bär med mig. Vävningen går långsamt, och jag kan ha haft bilden inne i mig i flera år, innan jag börjar väva.
När det väl blir dags gör jag en skiss i skala ett till ett för att se om det jag har i huvudet verkligen blir rätt. Skissen har jag sedan framför mig i vävstolen.

När jag gör det första inslaget är alla beslut tagna. Då har jag valt färger och varenda linje. Efter det ändrar jag ingenting. Det är en övning i att lita på sin egen plan.
Jag använder gobelängteknik, den allra enklaste formen av vävning, men lite pillig vid färgbytena. Det är en tråd upp och en tråd ner.

Anna Olsson med flera av sina vävar.

Både varp och inslag är av lin. Det är rejäla material som inte lever sitt eget liv. Ullgarn är följsamt medan lin är mer stumt och det passar mina händer. Jag bygger bilden med färgerna, men jag kan också skapa olika ytor genom att exempelvis välja lintow, som ger mer struktur, eller blankare och tunnare inslag för mer glans och släthet.

Färgskalan är lite nedtonad, i grått, svart och grönt. Så som det är i häktet. Där ser man inget direkt dagsljus. Det är jalusier för fönstren. De släpper in ljus men man kan inte se ut eller uppfatta vilket väder det är.

Man hör inget, ser inget och tappar helt kontakten med naturen och växtligheten. Alla sinnesintryck berövas en – även som anställd.

Att jag använder mycket grönt beror dels på att jag gillar färgen, dels på att alla häktade bär gröna kläder. Man får ha sina egna plagg men man har inte rätt att få dem tvättade. Så om du sitter häktad mer än några dagar väljer du häktets gröna.

Alla som är där behandlas lika, oavsett hur olika de är. Ingen tilltalas med namn utan bara med nummer. Det är för att anonymiteten mellan häktade med restriktioner ska vara total. Jag tror att var och en som någon gång suttit häktad minns sitt nummer lång tid efteråt. När jag slutade fick jag en teckning av några ungdomar. Istället för namn hade de undertecknat med sina siffror.

Närbild på en väv i vävstolen. Väven har strimmor i turkosblått och vitt.

Minst två tredjedelar av alla häktade sitter isolerade. Anledningen kan vara att de misstänks kunna störa brottsutredningen, påverka vittnen eller helt enkelt försvinna.

Men att sitta ensam i ett rum vecka efter vecka är otroligt farligt. Många beskriver att de nästan får psykotiska upplevelser. Depressioner och somatiska symptom är vanliga. De har ont i kroppen och magen funkar inte. De tappar dygnsrytmen, får svårt att komma ihåg och strukturera saker.

Som psykolog blir jag förbluffad över att vi har ett system som så tydligt försämrar en persons minnesfunktion. Det borde ju vara önskvärt att den som ska delta i en rättegång ska vara i så god psykisk kondition som möjligt. Inte att den ska kämpa med nästan psykotiska tillstånd. Det blir ju ingen bra utredning på det, tänker jag.

En av mina vävar heter just Jag hade hellre blivit slagen varje dag än den här isoleringen. Det var faktiskt en kille som sa så till mig. På bilden står en pojke i gröna häkteskläder och slår uppgivet ut med händerna. Han hade föredragit misshandel framför ensamheten.

För tonåringarna kan det vara första gången som de sover borta utan föräldrarna. De är i chock och reagerar som barn och säger ›jag ångrar mig, får jag komma hem nu?‹. De tror att de vuxna ska fixa det här för dem. Men det gör vi inte. Istället stänger vi in dem i total isolering.

Det är något som jag tänkt på: Generellt vill vi ju att tonåringar ska använda sig av vuxenvärlden. Men här klipper man av all kontakt till deras vuxennätverk. Deras hjärnor är inte färdigutvecklade och de kan inte hantera situationen.

Alla andra jämförbara länder har upphört med isolering i väntan på rättegång. Det är en skamfläck för Sverige. Och kritiken är välgrundad från både FN, Europarådet och Amnesty. Det är märkligt att vi inte lyssnar till den. Jag har varit på nätverksmöten med övriga nordiska länder kring situationen i häktet. Och de skakar bara på huvudet åt oss och konstaterar att vi är 30 år efter.

Kanske har det att göra med att vi är vana vid att vara ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter. Vi har svårt att vända blicken mot oss själva.«­

Titlar på vävarna från vänster: »Tårar och blod«, 120×80 cm, »Vi har tre fina barn och så har vi han«, 100×80 cm och »Jag är som Svartepetter – ingen vill veta av mig«, 100×80 cm. Den sistnämnda handlar om en man som inte är misstänkt för brott utan hålls i förvar i väntan på utvisning. Eftersom det är kaos i hans hemland kan utvisningen inte verkställas. Han riskerar hållas inspärrad i veckor, månader, år.
23 augusti 2017

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy