Så gjorde jag

»Har hantverkshjärnan med mig«

Ikonmåleri, en halv potatis och saliv som slipmedel. Det är 2020 när Ferdinand Evaldsson skär klart sitt examensjobb på Konstfack. Men varför hämtar han då kunskap från antiken?

Text Maria Diedrichs
Foto Ylva Sundgren
19 augusti 2020

»Regler kan vara spännande. Jag är ikonmålare i grunden – det är ett konstfält som omgärdas av ganska strikta ramar. Men inom ett sånt system kan det finnas en enorm frihet. Att jobba med fri konst, som jag gör nu, är inte så annorlunda som man kan tro. Jag har fått med mig väldigt mycket från ikonmåleriet som påverkar mitt sätt att jobba idag, när jag bildhugger. Jag har fortfarande hantverkshjärnan med mig.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Jag studerade ortodoxt ikonmåleri i fem år. Först som lärling i Sverige och sedan i Egypten, på Koptiska institutet i Kairo. I Sverige fick jag lära mig att när man målar glorian på bladguld så ska man ta en bit rå potatis och gnida på guldet, för att äggtemperan ska fästa på stärkelsen. Men i Egypten fick jag lära mig att det går mycket lättare med spritpenna. Det går snabbare och resultatet blir bättre.

När jag kom tillbaka till Sverige och höll kurser i ikonmåleri blev deltagarna helt förfärade när jag plockade fram spritpennan. Den var ett brott mot traditionen och nästan som någon slags hädelse. Det där har jag tänkt ganska mycket på. Ikoner har målats i 2000 år och potatisen kom ju till Europa på 1500–1600-talet, så den måste i sin tur ha ersatt en ännu äldre teknik, som är försvunnen idag. Men spritpennan blev som ett rött skynke. Samtidigt var det ingen som reflekterade över att panelerna vi målade på var gjorda i plywood.

Alla hantverk utvecklas ju och mycket handlar om att hitta genvägar. Men för mig är det viktigt att känna till potatisen och kunna använda den, innan man går vidare till nästa grej. Det är lite som det klassiska Picasso-citatet, att man måste veta varför ett stängsel är uppsatt innan man kan riva ned det.

Ferdinand beskriver sig som perfektionist när det gäller hantverket, men värnar om imperfektionerna i materialet.

Det är precis samma sak med träet. Jag har intresserat mig mycket för antik konst och trähantverk. Jag jobbar i massivt trä, det är så man har gjort reliefer historiskt. Lind är väl det vanligaste bildhuggarträslaget men jag har fastnat för al som är lite mer flexibelt, samtidigt som det håller formen bra. Jag köper möbeltorrt virke och sågar upp det, limmar och kilar ihop det till paneler, innan jag ritar upp motivet på träet. Sen fräser jag ut runt konturerna med en överhandsfräs. Jag hade kunnat knacka ut allting för hand, men det hade tagit en otrolig tid. Då hade jag nog bara kunnat göra en relief om året.

Men det finns förstås andra genvägar jag väljer bort. Jag hade kunnat laserskära konturerna till exempel, eller bara CNC-fräsa ut allting. Men då tappar man nånting. Om jag laserskär förlorar jag den första kontakten med motivet. Jag missar ett logiskt steg och måste hoppa in mitt i. Och med en CNC-fräs går man miste om allt. Är det bara motivet man bryr sig om så kanske det går bra att låta en maskin göra jobbet. Men jag är framför allt intresserad av hantverket och vad jag kan lära mig av det. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vara medveten om moderna metoder och alternativa sätt att göra saker, så att man kan avgöra vad som är potatis och vad som är spritpenna.

Jag hade också kunnat såga bort kvistar och sprickor och undvikit ställen där fibrerna går åt olika håll. Det hade underlättat när jag bildhugger. Men under antiken var man begränsad till det största trästycket man kunde hitta eftersom man inte kunde limma ihop träbitar på samma sätt som idag. Då gick det inte att vara så kräsen med hur materialet såg ut. Det finns några bevarade egyptiska träskulpturer med jättestora kvistar kvar. Det tycker jag är fascinerande. Man har verkligen skulpterat rakt in i de träd som man har fått tag i.

När jag ser nånting som jag har skurit så känner jag varje form och varje rörelse på ett väldigt fysiskt sätt som jag aldrig nånsin gjort med måleri.

Det som är spännande med trä just är att det är organiskt och ändrar sig hela tiden. Det är som en dialog. Man pratar med träet och får ett svar. Sen är man kanske lite besviken på det svaret och testar att säga något annat och får ett nytt svar. Var och en av mina reliefer tar ungefär 300–400 timmar att göra så den där diskussionen pågår väldigt länge. Den sätter sig i kroppen. När jag ser nånting som jag har gjort så känner jag varje form och varje rörelse på ett väldigt fysiskt sätt som jag aldrig nånsin gjort med måleri. Det är ett väldigt intimt sätt att jobba.

Mitt masterarbete från Konstfack består av tre träreliefer i al som är 2×2 meter. Alla innehåller en form som upprepar sig men det är tre olika motiv. På en är det hundar, på en är det armar och på en är det böcker. Att jobba med upprepningar är både svårt och lätt. Det är svårt att lyckas med 33 likadana hundar, men å andra sidan har jag 33 försök på mig att få till en som är perfekt.

Det enda jag använder är en träklubba och bildhuggarjärn. Jag har en sats med 16 olika järn. Sedan sandpapprar jag väldigt mycket. Det är inte mer komplicerat än så. Den allra första hunden är jag omsorgsfull med och försöker göra så bra det går. Men först när jag har gjort tre, fyra stycken börjar jag lära känna formen helt och hållet. Då kan jag gå tillbaka till den första och hugga till lite på den. Sedan lär jag mig kanske något nytt på hund nummer fem – då får jag gå över de fyra första igen. På hund nummer sex kanske jag hugger lite fel. Då gör jag om samma fel på alla de andra.

Serien innehåller tre reliefer och heter Fight, flight, freeze, efter de tre sätt att reagera på fara som ingår i vår flykt- och kamprespons. Jag har själv PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, efter upplevelser av våld. Det gör att den här typen av reaktioner och associationer till jobbiga minnen är en väldigt stor del av min vardag. Motiven kommer från bilder som har vevats i mitt huvud, framförallt när jag ska sova. Jag har försökt visa hur det ser ut, hur sådana minnen kan fungera när de dyker upp och loopas i huvudet.

Relieferna är skurna i möbeltorr al och målade med många lager gesso. Det ger en yta som påminner om både marmor och sammet, säger Ferdinand Evaldsson.

Tidigare har jag alltid undvikit det här temat i min konst. Jag vill inte hålla på för mycket med mig själv och vem jag är. När jag började med skisserna kändes det jättejobbigt. Men det blev lite lättare när hantverket kom in. Sättet att jobba bild för bild, del för del och känna in alla former… Genom det har jag lärt känna mitt eget trauma väldigt ingående. Hantverket har varit som en bakväg som gör att jag kan närma mig det som jag helst velat hålla ifrån mig. Det tar inte bort någonting. Traumat finns ju kvar. Men det hjälper mig att sortera tankarna. Det som blivit så extremt konkret kan inte fortsätta att  vara ett spöke på samma sätt.

Idag är vi många fler som jobbar med hantverk och traditionella tekniker på Konstfack jämfört med för tio år sedan. Det är verkligen ett skifte. Jag tror att många har saknat det. Vi lever i en alltmer digitaliserad värld, där avståndet till hantverk bara ökar. Det gör att det finns en mystik i hantverket nu som inte har funnits tidigare. Tidigare har man kanske velat distansera sig från det, men nu är det redan så långt borta att man snarare vill närma sig.

Reliefernas ytbehandlingar har jag också hämtat från ikonmåleriet och den antika konsten. Den ena är täckt med en mässingsfolie och de andra två är behandlade med gesso. Det är precis så man grunderar en ikon, förutom att jag har lagt till pigment. Jag värmer upp vatten och blandar i gelatin så jag får en filmjölkstjock färg som jag målar på väldigt fort innan den torkar. Jag målar fyra lager, slipar, målar fyra lager till, slipar igen, ungefär tre gånger. Sist spottar jag på ytan och slipar allting med min egen saliv.

Man skulle kunna tro att det är som med potatisen, att det bara är romantik att man ska spotta, men jag har testat att fuska och slipa med ljummet vatten och det blir inte lika bra. Enzymerna i saliven bryter ned gelatinet så att det yttersta lagret blir hårdare. Det är faktiskt väldigt fascinerande. Det finns nånting väldigt kroppsligt i att det är gelatin och saliv. Medan mässingsfolien på den tredje panelen är som en rustning eller ett pansar utanpå träet blir det här mer som en naken hud. Den kopplingen gillar jag
väldigt mycket.«

19 augusti 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy