Om Björn Svantesson täljer en sked efter en dag på bygget, vilket han inte alltid orkar, ser handgreppen ut att vara intränade under ett långt yrkesliv. Processen har satt sig, yxan dansar där den ska och formandet sker intuitivt, utan längre tankepauser. Ändå passerade han trettioårstrecket först nyligen. Att täljandet sker så flyhänt är dock ingen slump. Det är det han eftersträvat.
Slevtankar
Upprepning är framgångens moder och driv är vägen vidare. Björn Svantessons skedar är lika delar ideologi och handgrepp. Hör honom berätta.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
– Jag vill ha ett arbetssätt som har ett driv, annars kommer skeden aldrig få ett driv i uttrycket. Jag har upprepat momenten gång på gång, täljt sked efter sked, förfinat och utvecklat metoden, säger han och jämför med gamla tiders slöjdade föremål, då man enligt hans mening sällan gått några omvägar från start till mål.
– Slöjdaren har enbart gjort precis det som krävts för att nå det tänkta resultatet, och dit kan man bara nå om man gjort det väldigt många gånger.
Efter att ha fått ett stipendium från Hemslöjden i höstas kunde Björn gå in i skedtäljandet på heltid under två månader. Projektet kallade han »flyhänt skedtäljning« och syftade på metod och uttryck. Efteråt förklarar han att det var naivt att tro sig kunna nå dit på två månader – särskilt som han ju redan täljt många skedar.
– Naturen är uppbyggd kring ett bestämt men samtidigt oregelbundet system. Jag vill gärna tänka att det talar till ett urförhållande till form: det upprepade, tydliga men samtidigt varierade och operfekta. Slöjd kan vara något liknande, och möta behovet av den sortens form. Jag vill gärna göra fulländad men inte perfekt slöjd.
Intresset för »förr i tiden«, eller mer konkret 1700- och 1800-tal, delar Björn Svantesson med många andra slöjdare. Samtidigt finns det en metanostalgi i det sökandet, menar han. Det handlar inte bara om att gräva i kvardröjande allmogekultur för att kittlas av historiens vingslag, utan kanske också om att processa en förlorad barndom. Själv levde han som barn med far och mor och bror i ett litet timmerhus i Landvetter, utan bilväg ända fram och utan rinnande vatten. Här var täljknivar ständigt närvarande, Björn hade en egen från fyra års ålder. Vägen från träd till miniatyrbåtar eller spisved var begriplig och vardagens processer lätta att förstå. Mamma skulpterade och målade – och förmedlade att skapande är något viktigt på riktigt. Björn själv var en sakletare med god jaktlycka; som den gången han fann ett hundra år gammalt mynt och euforin var total. Kanske är hans idoga slöjdande idag en jakt på det paradis som en gång var.
Men att han skulle gå djupt in i slöjden på en vuxen människas vis var inte självklart. I tonåren ritade han mest bilar och tänkte sig en framtid som industridesigner. Men det var formen som intresserade, inte tekniken, och nu tänker han att de årens nyfikenhet på linjespel och proportioner var densamma som idag driver honom att göra ytterligare ett dussin skedar. Under samma period började han också cykla runt i hemtrakterna för att leta efter ödehus att rita av. I en lada fann han en gammal moppe och kunde ta allt vidare cirklar. Men det var först när han hamnat på slöjdskolan Sätergläntans utbildning i träslöjd som han mötte andra jämnåriga som fullt ut förstod tjusningen med förr i tiden. Där började slöjdfördjupningen.
– Jag skulle egentligen bara anmäla mig till en veckokurs. Men receptionisten sa i telefonen att det fanns en tom plats på läsårsutbildningen, så ett par dagar senare flyttade jag upp dit och kom rätt in i tråghuggandet. Sätergläntan var verkligen som handen i handsken, på alla sätt.
I webarkiven kan man efter en liten sökning hitta teckningar som Björn gjorde före slöjdtiden. Han hade förmodligen lika gärna kunnat bli konstnär eller illustratör. Men även om han kan sakna tecknandet, och även om lust finns att någon gång få göra mer konstnärliga projekt, är det slöjden som lockar mest.
Men är inte det också en form av konstnärlig verksamhet?
Nja, svarar Björn:
– Det är en viss skillnad, även om den kanske inte är milsvid. I slöjden söker jag ett flyhänt uttryck, ett driv i handlaget som är ärligt livfullt. Det är ett estetiskt formsökande, men inte konstnärligt egentligen. För min del är det viktigt att det är bruksobjekt, det är den ram jag vill ha för att det ska lossna. Visst skulle jag kunna sitta och tälja faser på en pinne, eller jobba med yxade ytor. Men då skulle det börja kännas oärligt för min del. Det blir för medvetet. Min poäng är att det ska finnas en process som ger uttrycket. Det ska inte finnas så mycket val, det ska mest bli.
Slöjd är inte pappersbevis, det är inte den sortens examen. Slöjd är det andra. Jag tänker att slöjden, när den är som bäst, handlar om förmågan att ta det man har och göra det man ska.
Ändå är han emot heliga idéer om rätt och fel och tycker, i linje med det, att nyheten att man numera kan bli gesäll i träslöjd är ett missgrepp:
– Slöjd är inte pappersbevis, det är inte den sortens examen. Slöjd är det andra. Jag tänker att slöjden, när den är som bäst, handlar om förmågan att ta det man har och göra det man ska. Att vara uppfinningsrik, att ha ackumulerat en så pass hög kunskap om material och metod att man kan få ihop vad man behöver med det man råkar ha tillhands. Om en ingenjörsutbildning är tam är slöjdens väg till kunskap vild, det är det jag älskar. Det kräver nånstans att man förhåller sig på ett sätt som inte är inrutat, det finns inga regler utan bygger helt på egen erfarenhet. Det ska inte finnas någon spärr där. Det är en sida av slöjden som man kanske inte ser alltför ofta idag, oräddheten i det okonventionella. Påhittigheten är slöjdens stora styrka. Det är synd om den blir dödad av gesällbrev och sånt.
Jag tycker det är viktigt att ha rätt höjd på huggkubben, kanske är midjenivå en riktlinje.
På frågan vad som gör en bra täljare svarar han mer pragmatiskt. En bra täljare är en täljare som täljer. Ju fler som får uppleva känslan med att tälja med ett vasst verktyg i en färsk träbit, desto mer underbart är det, menar han. Oavsett hur man väljer att angripa täljkonsten så kommer man att bli bättre. Bara av att hålla på. Som startkit rekommenderar han en kniv, en skedkniv och en yxa. Dessutom något att upprätthålla skärpan med – själv är han trött på japanska brynen som förlorar sin planhet och använder mest slippapper i två grovlekar vid bryning – och givetvis en huggkubbe.
Tipset
Björns startkit för blivande täljare
- Kniv
- Yxa
- Skedkniv
- Bryne eller slippapper
- Huggkubbe
– Jag tycker det är viktigt att ha rätt höjd på huggkubben, kanske är midjenivå en riktlinje. Sen vill jag gärna ha ett hak till stöd när skedämnet ska hållas snett för att göra inhugg, och också som säkerhet i det nervösa moment när man täljer skaftet ner mot skedbladet.
Ja, då var vi igång. Det är många som täljer skedar nu för tiden, så det finns mycket input att få. Björn Svantesson tipsar om att följa några generösa täljare på Instagram. Själv levde han med dumtelefon tills han av dåvarande hemslöjdskonsulent Mia Lindgren blev uppmanad till förändring: »Alla träslöjdare är så hemliga! Var inte det! Skaffa Instagram!« Björn tog henne på orden.
– Dels har det ju gett helt andra förutsättningar att nå ut med det jag gör, men framför allt har det varit väldigt inspirerande och lärorikt att följa andra slöjdare, som Jarrod Dahl och Barn the Spoon.
Barns videos har han studerat både framlänges och baklänges och hittat ett driv och en självklarhet i form och process som han sällan sett någon annan stans.
– Det finns en stor internationell slöjdcommunity på Instagram som är oerhört vänlig och generös! Så även om scrollandet har fallgropar känns det viktigt att finnas med där.
Men kreativitet kan också vara utmattande. Under stipendietiden, när Björn Svantesson täljt sina skedar veckovis i streck, kände han sig lite trött. Då tänkte han med viss längtan på sina kollegor i nätverket Byggnadsvård i Sjuhärad, som under samma tid ägnade dagarna åt att lägga golv i en lada.
– Bygghantverk är inte lika intressant som slöjd, men det kan vara vilsamt att inte behöva vara kreativ. Samtidigt tar det mycket energi i allt man måste sätta sig in i och ha koll på. Vissa dagar river vi bara panel eller opererar domkrafter. Men när jag får skära rosetter eller hyvla lister för hand, då är det nästan som att slöjda.
Tidigare har jag varit sugen på att jobba med stolar, men det blir en helt annan process med många delar och sammansättningar. Med skeden blir det klart i ett enda flöde. Det tycker jag om.
Jobbet ger också en stor frihet, och det går utmärkt att vika fredagar eller vintermånader till slöjdprojekt. Som att tälja skedar. Någon som ännu inte förstått tjusningen? Björn försöker förklara varför skeden är ett så perfekt objekt att laborera slöjdprocesser kring:
– Skeden är en form som tillåter mycket spel och lek med proportioner, med linjer som löper ihop och går isär. Tidigare har jag varit sugen på att jobba med stolar, men det blir en helt annan process med många delar och sammansättningar. Med skeden blir det klart i ett enda flöde. Det tycker jag om.
Hemslöjdens dag: Den 5 september uppmärksammas Hemslöjdens dag på olika sätt runt om i Sverige. Björn Svantesson är en av de medverkande i Hemslöjdens riksförbunds firande och i en video ska han visa upp hur han gör när han täljer sina skedar. Här hittar du videon och programmet för hela dagen.