Frihetskänsla

– Först tänkte jag att folk kanske skulle tycka att vi hade tappat det helt, att vi var knäppa när vi kom cyklande med den här trailern efter cykeln. Istället blev det tvärt om! På Facebook har ett inlägg om vår kärra lajkats mer än 30 000 gånger och folk hör av sig, frågar efter ritningar och vill veta hur vi byggt, berättar hon.

Det var när samhället stängdes ner i början av coronapandemin som Louise och hennes man Mario Andrade börja bygga. De bor på landet utanför Oslo och behövde något att fylla dagarna med. Idén om cykelkärran hade de burit med sig ett tag.

Till historien hör att de är erfarna cyklare. Genom åren har det bland annat blivit långturer hela vägen ner i Europa.

– Men det har hänt att det har varit riktigt dåligt väder. Och det är inte alltid så kul att sätta upp tält i ösregn. Ibland har vi tagit in på hotell bara för att få allt torrt. Så vi började tänka på en trailer. Med en sådan behöver man inte boka boende och kan stanna snabbt om det börjar regna eller om man behöver vila.

Det visade sig vara ganska vanligt med cykeltrailers i plast. Men någon i Göteborg hade också byggt en i plywood. Det blev startskottet.

Idag finns det företag som använder cykelsläp och föräldrar skjutsar småbarn i cykeldragna vagnar. Än mer inspiration hittade Louise och Mario på nätet. Det visade sig vara ganska vanligt med cykeltrailers i plast. Men någon i Göteborg hade också byggt en i plywood. Det blev startskottet. Därifrån improviserade de vidare.

– Vi hade ju en massa restmaterial i källaren!

Hela cykelhusvagnen är byggd av återbrukat material. Stommen gjorde de av tre furubokhyllor från källarförrådet och ett gratis vardagsrumsbord av furu som de trillade över på norska Blocket. Två sparade gamla däck från en mountainbike kom också till nytta. Baksidan på bokhyllorna, som bestod av pärlspont, blev vagnens tunna, lätta väggar.

– Det enda vi har köpt är skruv och båtlack för ungefär 200 kronor.

Mario har jobbat en stor del av sitt vuxna liv med att bygga hus i Panama och är erfaren snickare. Men Louise Tellmo menar att det antagligen hade gått ändå, även utan hans yrkeskunnande.

– Visserligen har han mer kunskap men det var lätt även för mig, säger Louise som ursprungligen kommer från Sverige och till vardags jobbar som undersköterska.

Det är kojakänsla!

Den färdiga vagnen rymmer en skumgummimadrass som är 1,05 meter bred och 1,90 lång, »precis så att man kan ligga två«.

– Jag var lite orolig för att det skulle kännas trångt. Men det gör det inte. Det är kojakänsla!

Precis som i en husvagn, ryms också mer än en säng. Ovanför fötterna har de byggt en hylla som blir till kök när en lucka öppnas utifrån. Där står gasspisen. När kärran är parkerad kan en annan lucka bli bänk att förbereda maten på.

Två små fönster går att öppna för vädring och i innertaket har de borrat fast locken till ett par glasburkar, skruvat fast burkarna i locken och stoppat ner batterilampor till belysning. Dessutom ryms en minigarderob med plats för det allra viktigaste.

I oinrett skick väger kärran drygt sextio kilo.

Och, ja, Mario och Louise har både cyklat med och sovit i sin trailer. Det går bra.

– Det är en sådan frihetskänsla. Men det blir lite jobbigt att cykla uppför backar efter ett tag.

Så det finns utvecklingspotential. Nu funderar de på att skaffa solceller till kärrans tak för att kunna ladda mobilen under turerna. Men först i kön står ett annat projekt. Att bygga om en cykel till elcykel.